NÄR JAG KOMMER FRAM TILL EN Å brukar jag alltid stanna upp och stå stilla en stund. Den kan ju vara här, kanske är den bara nere i vattnet för att hämta upp lite småfisk ??

Det är en råkall januarimorgon, grått och mulet men med några ljusa revor i molntäcket. Johanna Arrendal tittar uppmärksamt ner mot ån. För några dagar sedan hittade hon spår från fyra uttrar på isen här, förmodligen en hona med ungar.

Det är tyst och stilla. Ingen kvittertjattrande utterfamilj, inga små bruna huvuden som ploppar upp vid iskanten. I den gulvita snön längs ån och in under järnvägsbron går flera spårlöpor.

– Hare, konstaterar Johanna.

Vi kryper in under bron. Ett tåg dundrar förbi över våra huvuden och marken skälver. Johanna sveper med blicken över stenskravlet och pekar strax ut några mörka fläckar. Det är djurspillningar, med fiskben och fjäll som sticker ut lite här och var. Den ena är helt torr, den andra mer färsk. Men är det utter eller mink? Hon lägger sig raklång med näsan mot spillningen och jodå, det doftar torkad fisk, lite sötaktigt – det är utter.

UTTERN ÄR PÅ VÄG TILLBAKA. Här i Uppland har stammen ökat och spridit sig från ett kärnområde mellan Uppsala och Norrtälje där den funnits kvar hela tiden. Johanna Arrendal har följt utvecklingen sedan mitten av 1990-talet, först som entusiastisk fritidsinventerare och sedan ett par år som doktorand vid Uppsala universitet. Och jodå, hon har sett utter, flera gånger.

Till och med i stan finns det utter. En morgon på väg till universitetet upptäckte Johanna spår på Fyrisåns is, mitt inne i centrala Uppsala. En utter hade skumpat fram mot det lilla Islandsfallet, alldeles nära Flustret. Strax innan vattenfallet hade den klättrat upp på en brygga och tagit sig upp på gatan. Full galopp längs husfasader och planteringar, över gator och trottoarkanter och sedan började jakten på en väg tillbaks ner till ån.

Tillsammans med Norrtälje Naturvårdsfond tog Johanna kontakt med Uppsala kommun, som genast var med på noterna. Man lät sätta upp träramper för att underlätta passagen vid stadens två vattenfall, och av spåren att döma gör uttern regelbundna besök i Uppsala.

Nu öppnar Johanna ryggsäcken. Av med yllevantarna, på med rena plasthandskar och så skruva av locket på ett litet provrör. I locket finns en spatel som hon skrapar upp utterspillningen med. Med GPSen registrerar hon platsens geografiska position. Datum och spillningsnummer antecknas på röret och i ett protokoll för hon in uppgifter om ålder och kvalitet på spillningen. Slutligen stoppar hon ner röret i en kyllåda och skyfflar lite snö över. När hon äntligen vränger av sig plasthandskarna är händerna kritvita av köld.

GENETISKA ANALYSMETODER KAN INTE bara användas för att avslöja brottslingar, de kan även nyttjas för att inventera och övervaka djurstammar. I Johanna Arrendals forskning ingår att utveckla en inventeringsmetod för utter där man samlar in spillning som sedan individbestäms med DNA-analys. På så vis kan man ta reda på hur många djur som finns i ett område, och även om de finns kvar från år till år. Man kan också se hur djuren i ett område är släkt med varandra.

– Drömläget är en liten apparat som man har med sig ut, säger Johanna. När man hittar en spillning stoppar man in den i apparaten och får genast svar: Gustav eller Berit. Ja, så vet man att de finns kvar!

Men än så länge måste analysen göras på labbet.

Vi tar oss över till andra sidan ån. I motljuset kan spåren efter familjegruppen fortfarande anas, men några nya tass-avtryck hittar vi inte.

– Det är första gången jag ser spår av en familj här, berättar Johanna. Tills för bara några år sedan fanns utter väldigt sporadiskt i denna del av Fyrisån. En föryngring är ett säkert tecken på att stammen expanderar och det är verkligen jättekul!

Under bron finns gott om spillningar av varierande ålder, platsen verkar välbesökt. Johanna samlar in de färskaste; en spillning kan ligga kvar i flera år och hon vill helst bara ha den från uttrar som lever.

En normal arbetsdag hinner Johanna besöka mellan tio och femton inventeringspunkter. Det är broar, in- och utlopp i sjöar, dammar, uddar och smala näs; platser där uttrar har för vana att gå i land för att äta och revirmarkera. Johannas studieområde är drygt 32 kvadratmil stort och tar ungefär trettio dagar att söka igenom.

Uttrar har hemområden som kan variera i storlek från några kilometer till flera mil strandsträcka, beroende på hur goda fiskevattnen är. Hanar rör sig i regel över större områden än honor, och ibland kan olika djurs områden delvis överlappa varandra. Hur många uttrar Johanna har i sitt område vet hon inte ännu, men kanske är det ett tjugotal. I vår ska hon sätta igång på allvar med de genetiska analyserna och då hoppas hon få en säkrare siffra.

FÖR BARA NÅGRA ÅR SEDAN såg det verkligen mörkt ut för uttern. Vattenregleringar, försurning, övergödning och utdikningar hade förstört många fina livsmiljöer. Allvarligast var dock att uttern fick problem med fortplantningen på grund av höga halter miljögifter, främst PCB, som den fick i sig via fisken den åt. Men PCB-halterna i svensk insjöfisk har sjunkit stadigt de senaste trettio åren, en förändring som även kan avläsas i lägre gifthalter i de uttrar som undersöks av Naturhistoriska riksmuseet.

I Uppland har Norrtälje Naturvårdsfond gjort årliga inventeringar sedan 1995, och resultatet visar tydligt att stammen förtätats och spridit sig till nya områden. Andra inventeringar runt om i landet pekar på samma glädjande uppgång, och en försiktig uppskattning är att det nu finns mellan 1500 och 2000 uttrar i Sverige. En sorglig följd är att Riksmuseet får in allt fler döda och förolyckade uttrar. Uttern är ?statens vilt?, vilket innebär att döda djur ska anmälas till polisen som sedan vidarebefordrar dem till museet. Trafik och drunkningsolyckor i fiskeredskap är vanliga dödsorsaker bland de uttrar som hittas.

Det har börjat skymma när vi äntligen hittar flera färska spår. Snön är lite blöt och de fem tårna syns tydligt, tassarna är inte symmetriska som hos räv och hare. Vi bakspårar ett tiotal meter och hittar platsen där uttern gick i land, sedan följer vi dess väg upp över mittåsen och ner i vattnet på andra sidan. På nervägen har den kanat på magen ett stycke.

– Det svåra med att inventera utter är inte att känna igen spåren, förklarar Johanna. Men det faktum att den ömsom färdas i vattnet, ömsom på land gör det svårt att följa dess rörelser. Man tappar ideligen bort den och det är inte lätt att veta om det är samma djur som dyker upp nästa gång. Här kommer de genetiska analyserna att vara till stor hjälp för att bestämma vilka djur som går var och hur stora områden olika uttrar rör sig över.

VI FÖLJER UTTERNS FÄRD ÖVER TUVOR OCH RIS. Föreställer oss hur den skumpar fram med kutig rygg och lång svans som liksom är en del av kroppen. Svanstippens glada uppåtkrok. Under en nerfallen gren ligger en spillning som Johanna tar hand om. Här finns också en äldre spillning och vi anar några gamla spår från ett tidigare besök.

När man hittar utterspår är det oftast som här, från ett enda djur. De flesta uttrar lever sina liv ensamma, undantaget vid parningstider och ungarna som följer mamman under sitt första levnadsår.

– De är lite synd, tycker Johanna. De verkar ha så mycket roligt för sig: åker kana, gnor runt i snön, plaskar och rullar runt i vattnet. De skulle ju kunna ha så roligt tillsammans!

– Men man förmänskligar förstås, tillägger hon med ett skratt.

Nu är det helt mörkt. Närmare än så här kommer vi inte idag. Uttrar är verkligen som i Olle Adolphsons och Beppe Wolgers visa; ett okänt djur som inte syns men finns ändå. Vem vet, kanske glider den i detta ögonblick ner i vattnet för kvällens första fiskafänge.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.