Fulufjällets sidor är branta i alla väderstreck, ofta blockrika och mödosamma för vandraren. Väl uppe väntar belöningen: synen av en vidsträckt fjällvidd och en närvarokänsla betingad av två element – fjällplatån och himlarymden. Allt annat är reducerat, borta ur synfältet.
Dessa två element blir vandrarens intimaste umgänge, oftast lyckobringande, men alltid på deras egna villkor. Mötet med fjället kan också bli ett möte med storm, åska, dimma, snödrev och laviner.

För omkring 10 000 år sedan smälte inlandsisen bort. Spåren är många och intressanta. Över delar av Fulufjället låg isen stilla, fastfrusen mot underlaget. I stället för att bilda ny morän bevarade den gammal.

Sådant ”gammellandskap” visar Fulufjällets södra sida upp, med stora stabila blockringar bildade under lång tid. Inlandsisen smälte upp under vidare reträtt och över fjällets norra del gav avsnörda ismassor upphov till en mycket oregelbunden ”stökig” morän, rik på sjöar.

Erosionsrännor från isavsmältningen finns särskilt i de större dalgångarna, där de även bildat korsande system från olika omgångar avsmältning. De kan vara bildade mellan den smältande isen och fjället, som skvalrännor, eller utskurna under inlandsisen, som slukrännor. På östsidan finns vackert utbildade slukrännor.

Just på östsidan inträffade en parallell till dramatiken under isavsmältningarna i månadsskiftet augusti-september 1997 (tidigare skildrad i Sveriges Natur nr 2/98). Ett extremt regn- och åskoväder fick vattendragen att svälla över alla bräddar. På ett enda dygn mättes 276 millimeter nederbörd upp – det mesta som någonsin noterats på ett enda dygn i Sverige. Då stänkte ändå en hel del ur regnmätaren – SMHI tror att det som mest kom omkring 400 millimeter!

I små, sommartid närmast idylliska, åar med prunkande högörtsvegetation av stormhatt, tolta och strutbräken växte vattenföringen till storleken av älvar. I serier av dämningar och dammsprängningar tömdes dalgångarna på sitt innehåll av vegetation och jordtäcke. Även berggrunden bröts ställvis upp och mängder av material transporterades iväg.

Längst transporterades finsedimentet. I tidningarna döptes Dalälven om till ”gula floden” på grund av slamtransporten, som nådde ända ut i Östersjön. Efteråt såg Göljåarna, Klorån, Tangån och flera andra mindre åar snarast ut som motorvägsbyggen! Floderosionen är fortfarande aktiv, särskilt i vårflodstider förs nya slammassor iväg från de upprivna såren i moränen. Vid ett nytt regnoväder över Fulufjällets östsida i augusti 2001 uppmättes 75 millimeter. Klorån fylldes åter till brädden med rödfärgat slamvatten och översvämmade vägar. Det rödfärgade slammet kunde spåras långt ned i Västerdalälven.

Trots denna mindre katastrofrepris är i dag naturens läkeprocesser det mest spektakulära i de tidigare ramponerade ådalarna. Vattenlevande mossor återkoloniserar snabbt blocken i åarna, kärlväxterna vandrar gradvis in och via regnkatastrofens våldsamma omfördelning av material har frön, rotdelar och annat från många växter förts till nya växtplatser.

Genom att hela Göljåns dalgång låg skyddad i ett reservat 1997 kunde dynamiken från regnkatastrofen inte bara bevaras utan också vidmakthållas och följas i olika forskningsprojekt.

Gärdsmyg och strömstare uppskattar de timmerbrötar och rotvältehopar som katastrofen staplade längs åarna och forsärlan har visat stort intresse för de nya öppna gator av blockbäddar och vatten som uppstod.

Den nya attraktion som regnkatastrofen skapade drar ännu inte på långa vägar lika stora besöksskaror som Fulufjällets närmast ”urgamla” huvudattraktion, Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall, med sina 93 meter och fritt fall 70 meter. Den är dock i sitt slag lika unik och spektakulär som vattenfallet.

Storleken på nationalparken gör att området kan fånga upp och härbärgera olika typer av naturens egen dynamik, lika viktig att upprätthålla som ekosystemens strukturer om den biologiska mångfalden ska kunna bevaras.

Då den blivande nationalparken mest består av kalfjäll är parkens bidrag till bevarandet av den skogslevande delen av den biologiska mångfalden mindre än kalfjällets bidrag till sin.

Här finns ett uppenbart problem. Det skogsbruk som rätt sent under 1800-talet drog i gång i området nådde under 1900-talet upp till 700-metersnivån. Därefter har över stora områden samma typ av ekosystemomvandlande skogsbruk bedrivits här som i andra produktiva skogar. Stora områden är nu ungskogar med ett enda trädslag, framför allt har tall och införd contortatall planterats.

Gammelskogarna har även här fått vika till den grad att de oftast bara finns kvar som fragment i landskapet. I en tid med ett fastslaget miljömål – att bevara den biologiska mångfalden – förvånar statens agerande som markägare. Å ena sidan skapar man en ny nationalpark, bland annat för att bevara den biologiska mångfalden. Å andra sidan finns färska exempel på avverkningar av värdefulla skogsområden och direkt uppseendeväckande försök att hugga värdefull gammalskog i statliga Sveaskogs stora skogsinnehav. De senare dock lyckligtvis avstyrda.

Samtidigt som staten bevarar föröder man i dag naturvärden i området! På sikt riskeras därför kvaliteten på nationalparken, särskilt bevarandet av den biologiska mångfalden i skogen.

Ändå är den blivande nationalparken givetvis en mycket stor tillgång. Läget i Skandinaviens mittpunkt ger ett kontinentalt klimat med särskilt kalla vintrar. Klimatet i samverkan med mager och uttorkningsbenägen mark ger upphov till kalfjällets särpräglade ljung-, gräs och lavhedar. Kontrasten till bäck- och ådalarnas prunkande högörtsvegetation är dramatisk. Moss-, lav- och vedsvampsflororna är artrika.

Fulufjället är Dalarnas rikaste fågelfjäll. Här säkras också stora och viktiga vistelseområden för Fulufjällets mest kända stora djur, björnen och älgen. Båda arterna var främst genom jakt hotade av utrotning i slutet av 1800-talet. Nu är de tillbaka, tack vare politiska beslut.

Den utrotade vildrenen skulle också kunna komma tillbaka, kanske i sällskap med kronhjorten – båda har starka populationer på andra sidan riksgränsen. De likaså nästan utrotade storfåglarna kungsörn, sångsvan och trana finns i dag åter här. Här finns utvecklingsmöjligheter i ett sammanhang där arterna även utgör attraktioner för skaror av besökare. Att utveckla ett sådant samspel, att både bruka och bevara, är en viktig uppgift för nationalparken. En sådan utveckling skulle också kunna ändra bilden av avfolkningsbyarna i Fulufjällets omland. Fler än örn och björn kan bli återvändare och invandrare.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.