En surmulen vinterlördag tar jag stigen som leder bortom Nore, den folktomma byn på öns utsida, mot Gråskärsfjärden till. Där är öde och tyst och stilla förfall, men plötsligt när jag står mitt i byn kommer en flock tallbitar flygande norrifrån, tvärsöver taket på stugan där Strindberg satt och svor en sommar för länge sedan. Det är dumma djur det. Sven Nilsson skriver: ”Till lynnet är denna fogel utomordentligt dum och trög; han låter utan möda fånga sig och blir i fångenskapen genast tam.” Dumsnut kallas den, vilket förstås är orättvist, för dumhet är ju inget ovanligt i djurens värld.

Grävlingen, till exempel, ligger alltid bra till i tävlingen om årets dummaste djur. Den kan ha precis hur stora skogar som helst att göra vad den vill i, men lik förbannat ska den åla runt som en bäver under bebodda hus och verkar sedan bara förvånad när man försöker schasa bort den. Den fattar absolut ingenting; står mest och fnyser som om den hade fått skräp i näsan (förvisso inte otroligt), innan den kutar iväg på sina korta ben, som en raggig liten möbel. Först dagen därpå inser man att den har hasat med sig en överfull sopsäck någonstans ifrån och spritt innehållet i terrängen, helt planlöst, som en postmodernistisk installation.

De arma katterna som badgästerna lämnar efter sig är inte mycket smartare. Och att de delar grävlingens idiotiska intresse för sopor uppenbarades en morgon då vi hörde ett säreget läte bakom vedboden. Just det, en vildkatt. En rätt vilsekommen figur var det, som hade lyckats fastna med huvudet i ett tomt filmjölkspaket, och där satt han nu och hojtade för sig själv i sin kartong. Noll koll. Det är säkert kriminellt att säga det, men kattkraken såg väldigt skojig ut, även sedan vi hjälpt den av med mössan. Mer pappskalle än så kan man inte gärna bli. Till och med grannens kalkoner var chanslösa det året.

En vass utmanare är dock alltid spillkråkan. Nyligen skrev en ledande koryfé inom SNF att just spillkråkan antagligen är skogens dummaste djur, en iakttagelse han grundade på fågelns ”absolut hjärndöda blick” när den sitter och bankar skallen mot någon stenhård stubbe på jakt efter insekter som det finns tusen enklare sätt att få tag på. Det kan ligga något i det.

Å andra sidan kan skenet bedra, som i fallet med fåren och räven. Får kan knappast vara fullt så korkade som de ser ut, och att rävar skulle vara särdeles listiga avfärdade redan Strindberg. I sin uppsats ”Djurens och växternas förstånd” (1888) anmärker han att räven, ”som sticka huvudet i en rävsax, och låta skjuta sig med bössa”, är betydligt dummare än sitt rykte, och han fortsätter: ”jag är viss om att människan ingenting har att lära av honom, lika litet som av den lata myran vilken sover bort sex månader av året.”

I samma stycke redogör irrhjärnan från Nore by för sina råa experiment rörande hundars ”vidskepliga vördnad” inför det ”oförklarliga i stenkastningens fysik”. Allt för att bevisa deras dumhet. Särskilt pudlar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.