Jag lade mig en kväll med Riksrevisionsverkets rapport om de lokala investeringsprogrammen för ekologisk hållbarhet. Resultatet var förutsägbart: ris och ros. Revisorerna har funnit brister i regeringskansliets handläggning: brådska, oklara bedömningsgrunder och svag kompetens. Även projekten har haft brister, förstås – det brukar projekt ha. Å andra sidan har miljöprofilen stärkts i kommunala projekt och miljöarbetets status ökat.

RRVs rapport är mest intressant för vad den inte säger. Den säger nämligen ingenting om vad ekologiskt hållbar utveckling är eller kan vara. Utvärderingen handlar om procedurer och villkor. Om projekten fört kommunerna närmare själva målet för verksamheten – den frågan berör inte RRV.

Den borde dock intressera regeringen – och medborgarna. När sju miljarder av skattemedel ska användas för att åstadkomma hållbarhet är det viktigt att i efterhand kunna säga om Sverige blev ”hållbarare”. Man bör inte använda pengar till något man inte vet vad det är.

Men frågan är inte enkel. Den handlar på sätt och vis om vad det är för miljö vi vill ha. Och hur är miljön när den är ”bra”? Tycker vi alla likadant om det?

Frågorna kan sättas in i en större ram.

Jag var nyligen inbjuden till Forum för gemensam säkerhet vid det forskningscentrum i Cambridge som inrättats av Emma Rotschild och där bland andra hennes man Amartya Sen, 1998 års nobelpristagare i ekonomi, är verksam. Vi diskuterade miljödata i ett historiskt perspektiv. Vad vet vi egentligen om miljöns tillstånd för hundra år sedan, eller tusen eller tiotusen?

Vi hörde föreläsningar om katastrofer i förhistoriska samhällen, om klimatets historia, om de tyska skogarnas tillstånd sedan medeltiden, om landskapsförändring i Afrika.

Ett bidrag handlade om El Niño. Det finns forskare som hävdar att väderstörningarna som regelbundet drabbar Stillahavs-området går tillbaka hundratals, kanske tusentals år i tiden. Effekterna har varit omfattande. Till och med de dåliga skördarna i Frankrike 1788 skulle ha berott på El Niño och bidragit till att underblåsa vreden hos det franska folk som gjorde revolution året därpå…

Själv talade jag om hur det under första hälften av 1900-talet kom allt fler bevis för att klimatet blev varmare utan att någon teori om mänsklig klimatpåverkan fick fotfäste. Inte förrän miljön blivit en politisk fråga på 1960- och 1970-talen kom ett genomslag för Svante Arrhenius växthusteori från 1894!

Numera är människan nästan den enda förklaringen till miljöproblem som vi intresserar oss för. Samtidigt vet vi ganska litet om bakgrunden. Finns ökenspridning eller finns den inte? Hur gammal är El Niño och har den blivit värre? Hur snabb är arternas minskning? (Eller är det en ökning?)

Naturliga förändringar förekommer, de kan skapa öknar, destabilisera klimatet och göra att arter dör eller föds. Det kan vi inte göra mycket åt. Vad vi kan göra något åt är människans bidrag, och då är det bra att veta hur stort det är.

I detta ljus: Vad är egentligen det ekologiskt hållbara? Hur mycket miljöförändring är acceptabel? Och vilken?

Den som skall svara på frågan om vi är på väg mot ett hållbart samhälle måste inte bara ha något att mäta – och något att jämföra med. Man måste också ha bestämt vilken miljö som är bra och vilken som är dålig. Det kallas värderingar, avgörs demokratiskt. Resultatet – ett önskvärt miljötillstånd, men också ett genomförbart – måste någon berätta om för Riksrevisionsverket. Annars kan RRV inte heller i framtiden göra sitt jobb.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.