VI KLIVER AV FÄRJAN som tagit oss till Negros, den tredje största ön i öriket Filippinerna, och möts av ett tropiskt regn som fullkomligt sköljer över oss. Så småningom hamnar vi på en lokalbuss som ska ta oss söderut mot staden Kabankalan och därifrån till en mindre by på landsbygden. Vi är på väg för att träffa småjordbrukare som tidigare var plantagearbetare. I dag odlar de på ekologisk mark.

Landskapet på den norra delen av ön Negros domineras av stora sockerrörsodlingar.

Enligt Filippinsk grundlag är det förbjudet att äga mer än några få hektar mark per person. Hur detta hänger ihop är inte helt lätt att förstå, men vi får förklarat för oss att politiker och andra inflytelserika personer på olika sätt kringgår rådande lagstiftning.

Vi passerar även en tuppfäktningsarena som för dagen är sprängfull med folk. Efter att ha avslutat vår färd på ett skumpande lastbilsflak, är vi framme vid byn där bondekooperativet Bakas (de som arbetar hårt) verkar. Byns 36 familjer har nyligen lyckats få rätt att själva odla marken. Tidigare var de alla plantagearbetare och tjänade cirka 20 kronor per dag, under de åtta månader om året då de hade arbete. I dag är de engagerade i ett välorganiserat kooperativ.

– För att kunna ta sig ur fattigdomen och hungerfällan är det avgörande att jordbrukarna deltar aktivt och inte reduceras till att bli passiva mottagare, berättar Chito Medina, forskare och nationell samordnare för organisationen Masipag.

Masipag är ett nätverk för frivilligorganisationer, forskare och småbönder som arbetar tillsammans för att utveckla ett hållbart jordbruk i Filippinerna. Chito Medina har en doktorsexamen från Kanada och delar sitt arbete inom organisationen med en tjänst på University of the Philippines i Los Baños. Hans föräldrar var själva småbrukare, trots detta fick han chansen att studera. I dag är han genom sin bakgrund ett gott exempel på samverkan mellan bönder och forskare som namnet Masipag betyder på filippinska.

EN AV DE LANTBRUKARE vi träffar är Elpidio ”Jojo” Paglumotan. Han berättar hur det gick till när odlarföreningen efter långdragna förhandlingar och rättstvister med staten äntligen lyckades få rätt till egen mark. Flera av bönderna hamnade i fängelse under processens gång.

¬¬- Vi jobbar hårt även i dag och har egentligen alldeles för lite mark för att kunna försörja våra familjer på ett riktigt bra sätt, men livet är bra mycket bättre nu än när vi arbetade på sockerplantagen, berättar han.

Vi tar oss så småningom till Jojos odlingar, en halv hektar mark där hälften är risodling och hälften grönsaksfält. Utöver detta har han åtta getter, 16 hönor, två vattenbufflar, tre kalkoner och åtta ankor.

Jojo är en av Masipags 65 så kallade bondeforskare som korsar fram nya rissorter till organisationen på frivillig basis. Han har fått utbildning i bland annat risförädling och bestämmer i dag själv vilka sorter han vill korsa fram. Han väljer ut de sorter som ger bäst avkastning, smakar bäst eller står emot regn eller torka bäst. Jojo är även med och utbildar andra i olika ekologiska jordbruksmetoder, bland annat hur man håller skadedjur i schack utan att behöva spruta med kemiska bekämpningsmedel.

Ett av de stora problemen för de filippinska risbönderna är äppelsnäckan (Pomacea canaliculata), ett mycket besvärligt skadedjur som ursprungligen introducerades från Sydamerika som människoföda. Jojo har inga större problem med sniglarna eftersom han bland annat låter sina ankor gå runt på risfälten. De äter snäckorna och håller samtidigt nere mängden ogräs, vilket spar mycket tid.

I hans risfält ser vi också gott om vackert rödskimrande trollsländor flyga omkring. De är ett exempel på hur så kallade ”naturliga fiender” ofta gynnas i de ekologiska odlingarna och hjälper till att hålla nere mängden skadeinsekter.

I konventionella odlingar som använder rikligt med bekämpningsmedel mot skadeinsekter lyser även nyttoinsekterna med sin frånvaro. Jojo berättar hur samarbetet mellan småbönder och forskare lett till att allt fler bönder väljer att slopa kemikalierna och i stället bygga sin risodling på biologisk mångfald och naturens egna ekosystemtjänster.

– Genom Masipags arbete har tusentals bondefamiljer ­skapat mer hållbara jordbruk med ökad biologisk mångfald, förbättrad lönsamhet och minskad sårbarhet, säger ­Chito Medina.

Under den gröna revolutionen då jordbruket industrialiserades förändrades de filippinska risodlingarna i grunden. Där det tidigare odlats tusentals olika sorters ris (allt från ris som kan växa i karga bergstrakter till sorter som klarar flera veckors översvämning) gick de flesta risbönderna över till några få kommersiella sorter. Men de gamla rissorternas tillbakagång och en allt mer kemikalieintensiv odling ledde till en rad problem. Nu arbetar Masipag med att samla in de gamla ­sorterna för att förädla och återinföra dem och göra odlingarna mindre beroende av bekämpningsmedel och tåligare mot klimatförändringar.

MASIPAG BILDADES VID ETT BONDEMÖTE 1985 som en reaktion på de problem som uppstått på grund av den statliga jordbrukspolitiken och den gröna revolutionen. En grupp jordbruksforskare deltog också på mötet och redovisade studier som pekade på en rad negativa bieffekter av de nya jordbruks­metoderna och att de kommersiella hybridsorterna av ris inte alltid gav högre skördar.

Bönder och forskare såg en möjlighet att samarbeta kring risförädling. Ett projekt startades där man dokumenterar och förädlar traditionella lokala sorter. Med åren har projektet blivit mycket framgångsrikt och samlat cirka 2 000 lokala rissorter i en nationell genbank, hälften är traditionella som samlats in och andra hälften är sorter som förädlats fram inom Masipag.

Studier genomförda av forskare inom Masipag visar att avkastningen från ekologiska odlingar med de lokalt förädlade sorterna är ungefär lika hög som i de konventionella odlingarna. Men nettoinkomsten för de ekologiska lantbrukarna är däremot betydligt högre per odlad hektar än för dem som odlar konventionellt. Kostnader för kemiska bekämpningsmedel och konstgödning sänker lönsamheten för de sistnämnda.

Modern ekologisk produktion med lokal växtförädling och naturlig skadedjursbekämpning har på så sätt lett till ökad lönsamhet, tryggad försörjning och minskad sårbarhet för klimatförändringar.

Genom att samla in och förädla olika lokala rissorter för att bättre anpassa risodlingen till varierade miljöförhållanden får man säkrare skördar. Minst lika viktigt är att man utifrån den bondebaserade växtförädlingen tillsammans med forskare driver en utveckling som stärker landsbygdsbefolkningens ekonomiska och sociala situation.

Den gröna revolutionen inom jordbruket på 1960- och 1970-talen var på många sätt framgångsrik. När konstbevattning, högavkastande utsäde, bekämpningsmedel och konstgödning kombinerades fördubblades skördarna på många håll i världen. Priserna på de stapelgrödor som föder större delen av världen sjönk och fler fick tillgång till mat. Men det fanns en rad problem. Alla hade inte råd med de insatsvaror som krävdes för att öka skördarna och med tiden visade det sig att de moderna jordbruksmetoderna ofta hade en mycket skadlig miljöbaksida. Försaltade jordar, förgiftade brunnar, minskad biologisk mångfald, sänkta grundvattennivåer och övergödda sjöar var några av de negativa bieffekterna.

Nu när allt fler ropar efter ytterligare produktionsökningar i jordbruket för att möta den växande efterfrågan kan det verkligen ifrågasättas om en upprepning av den gröna revolutionens industriella produktionssätt är lösningen på den globala livsmedelskrisen. Masipags arbete pekar på att det kan gå att få minst lika stora och säkra skördar med hjälp av ekologiska metoder som bevarar den odlade och vilda biologiska mångfalden. Rätt använda kan de lokala traditionella sorterna dessutom minska sårbarheten mot klimatförändringar och stärka landsbygdsbefolkningen genom att minska lånebehov och trygga livsmedelsförsörjningen, menar Masipag.

FÖRUTOM BÄTTRE EKONOMI, TRYGGHET och hälsa betonar många bönder i nätverket att en av de stora vinsterna med Masipag är en ny stolthet och att kulturen att dela med sig till andra har återuppstått.

– Masipags verksamhet handlar egentligen lika mycket om social utveckling och medbestämmande som om ekologiska jordbruksmetoder. Hela nätverket som byggts upp kring ­traditionell risförädling är i dag en viktig plattform för demokrati, delaktighet och medbestämmande, avslutar Chito Medina.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.