ÅRETS VALRÖRELSE ÄR den tionde sedan Ingrid Gustavsson blev miljöreporter på Ekot, Sveriges radios nyhetsprogram. Av de tio är det valet 1988 som påverkats mest av miljöfrågorna, hittills. Valrörelsen präglades av säldöd och algblomning, och det var också det året Miljöpartiet kom in i riksdagen. Det tror hon har gjort de andra partierna mer aktiva i miljöfrågorna. Men då intervjun äger rum, i slutet av maj, syns inga tecken på att miljön skulle bli viktig i årets valrörelse.

– Det blev ju en väldig depression efter klimatmötet i Köpenhamn, luften gick ur hela processen, säger hon.

En sak som ändå har debatterats en del är Förbifart Stockholm. Ingrid Gustavsson tycker att det rödgröna förslaget att låta en folkomröstning avgöra om vägen ska byggas är problematiskt. En omröstning kommer att handla om det befintliga förslaget, som Vägverket tagit fram. Hon tycker att det hade varit intressantare om trafikverken och andra myndigheter fått ta fram en gemensam bästa lösning, som Naturvårdsverket föreslog. För det nuvarande förslaget skulle leda till ökade koldioxidutsläpp, kunna påverka Natura 2000-områden och ha negativa hälsoeffekter – och det bryter mot miljöbalken, enligt Naturvårdsverket.

Men det är egentligen inte valrörelserna och det politiska spelet som hon tycker är intressantast:

– Nej, det viktigaste har varit att belysa sakfrågorna, att ha en bred bevakning och att se till att viktiga ämnen inte trycks undan när någon fråga dominerar.

Det är inte något helt enkelt sätt hon arbetat på. Tydliga händelser – som ett larm om gifter i skor – är lättare att få in i nyhetssändningarna än komplicerade berättelser, om långsamma förändringar av Östersjön eller kemikaliers påverkan på ekosystemen.

Men hon tycker ändå att hon kunnat rapportera om det hon velat. Och det har lyckats så pass bra att hon i år blev den högst placerade journalisten – plats nummer 26 – på tidningen Miljöaktuellts lista över Sveriges 100 miljömäktigaste. Motiveringen: Hon kan det mesta och rapporterar alltid ­sakligt. Hennes favoritämne är dock naturvårdsfrågorna:

– Jag har en klockarkärlek till dem och många förstår nog inte hur viktiga de är. Vi gör oss urarva om vi utarmar naturen, och vi vet ju inte vilka arter vi kommer att ha användning för i framtiden.

Allra roligast är att göra reportage, tycker hon, för då kan man blomma ut lite grand.

– Det är otroligt givande att kunna illustrera en miljöfråga genom att träffa människor i olika sammanhang. Och har man tid så älskar jag att arbeta med ljud, att mixa och greja lite – jag gillar det hantverket.

Hon har hållit på länge. Sitt första jobb på radion fick hon 1976, efter att ha läst humanistiska ämnen vid Uppsala universitet och sedan journalisthögskolan. Så snart hon kunde styrde hon in på miljöfrågorna.

– De har alltid intresserat mig, jag hade med mig natur­intresset hemifrån. Pappa var skogvaktare, han brukade förhöra mig på blommor när vi var ute i skogen tillsammans.

Ingrid Gustavsson blev Ekots miljöreporter 1978. Då var det svenska miljömedvetandet ganska nymornat. Naturvårdsverket hade bildats 1967, DDT var förbjudet sedan några år, pilgrimsfalkens överlevnad hängde på en skör tråd och papperstillverkarna släppte ut stora mängder klor.

– Jag minns hur motvillig skogsindustrin var till att minska utsläppen. Å, det skulle ta så lång tid att förändra processerna, sa de.

– Sedan när lagstiftningen kom, när de fick pressen på sig, då blev de snabbt duktigare än lagstiftningen.

Fler positiva saker har hänt under hennes tid som reporter, men hon tycker ändå att det verkar vara segt och svårt att nå resultat.

– Politikerna har många intressen att ta hänsyn till, de vågar inte slå till med de radikala insatser och den lagstiftning som egentligen skulle behövas. Och många problem kräver internationella insatser för att lösas, säger de. Det är ju sant.

– Men att man skyller på det och inte strävar mer efter att göra det som man faktiskt måste göra hemma, som insatser för levande skogar och ett rikt växt- och djurliv, det är lite nedslående. De svenska miljömålen är ett föregångsinitiativ, men nu ändrar man dem istället för att se till att de uppfylls.

Ingrid Gustavsson är lite ovillig att svara på vilka frågor som berört henne mest. Men hon återkommer till Köpenhamnsmötet flera gånger.

Hon har följt klimatprocessen sedan miljömötet i Rio de Janeiro 1992. Det lovande förberedande mötet på Bali 2007 var hon med på. Men Köpenhamn blev ett misslyckande.

– Min roll var ju att rapportera om vad som hände, men man kände ändå en besvikelse över att det inte blev mer. Man kände sig urlakad som en trasa, säger hon till slut.

När det gäller en lösning av klimatfrågan är hon inte så optimistisk.

– Det blir översvämningar och isarna smälter, men bara de som drabbas själva verkar bry sig.

Men hon deppar ändå inte ihop.

– Nej! Det händer ju positiva saker också. Enskilda länder och företag tar klimatet på allvar.

Några frågor har följt med under hela Eko-tiden, som skogspolitiken, bevarande- och kemikalie­frågorna. DDT och PCB minskar, men nu kommer nya miljögifter – bromerade flamskyddsmedel och perflourerade ämnen, till exempel.

– Att man aldrig lär sig! Kunde man inte räkna ut att detta skulle få sådana effekter?

I VÅRAS LÄMNADE HON stafettpinnen vidare, Ekot fick en ny miljöreporter och själv blev Ingrid Gustavsson pensionär.

– Ja, skrattar hon, och låter nästan förvånad.

– Nu ska jag ska hålla på i trädgårdarna.

Hon har en i Uppsala, välvårdad och full med blommor, och en vildvuxen i Värmland. Där har hon kvar sitt föräldrahem och där bor hennes bror. Han arbetar i skogen, men han har inte tyckt illa om hennes rapportering om skogs­näringen.

– Nej, ibland blir han själv bedrövad över avverkningarna.

Hon funderar också på att studera botanik på universitetet.

Men hon tänker inte lägga journalistiken på hyllan helt.

– Till vintern blir det kanske en del frilansjobb, jag har några idéer.

– Nej, jag berättar inte vilka.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.