Indonesiens skogar brinner. Det mesta talar för att den nyheten kommer att kablas ut över världen om några månader, igen. De stora skogsbränderna hösten 1997 och våren 1998 gav stora rubriker. Väderfenomenet El Niño fick skulden. Senare kröp det fram att de flesta bränderna var anlagda. El Niño förvärrade dem, och fjolårets bränder blev de mest omfattande på 15 år. Men varje år bränns och röjs en miljon hektar indonesisk skog för att ge plats för plantager av främst oljepalmer och massaved. På sluttningarna av bergskedjan Bukit Barisan på sydvästra Sumatra syns inga spår av fjolårets bränder. Området är skyddat som nationalpark. Men skylten som talar om att man lämnar parken känns överflödig. Skogen tar tvärt slut. Efter någon mil i nerförsbacke syns plantagernas taggtrådsomgärdade kontor och anläggningar längs vägen.

Ngambur är en grupp av flera mindre byar. Landskapet är öppet och mjukt kuperat. Några isolerade dungar med höga träd påminner om den skog som en gång frodats här. Även husen, till övervägande delen byggda av trä och omgivna av prydliga vitmålade trästaket, vittnar om en trakt där råvaran funnits i överflöd. Förkolnade stubbar och stammar på fälten visar att det inte var länge sedan skogen fick ge vika för elden. Över några av kullarna står unga plantor av oljepalmer i snörräta rader – resultatet av tidigare röjningar. På några fält är de i färd med att planteras, och den senast avbrända marken står på tur. De senaste åren har ett plantageföretag, delvis ägt av den avsatte diktatorn Suhartos son Sigit, tagit över 450 hektar skog i denna del av Ngambur. bytalesmannen Samsi, som också är kontaktperson för den lokala miljöorganisationen Watala. Han tar emot i ett av husen intill vägen och bjuder på te på verandan. – Dessutom har dom förstört två hektar där vi odlade kryddnejlikor. Nu har vi bara en halv hektar kvar att odla ris på, säger Samsi. – I och med att skogen är borta har det blivit mindre vatten till fälten, så vi förlorar dubbelt och får mindre mat. Nu har vi ingen annan möjlighet till försörjning än att arbeta för dem. Men de betalar bara 4 000 rupier per dag till sina arbetare. Jag har nyss betalat nästan 3 000 rupier för en enkel frukost på byns enda café. Samsi tittar ner i bordet, som om han skäms, och tillägger: – Vi var beredda att försvara vår skog, men då grep militären in för att skydda bolaget. På kvällen sitter vi på golvet i Watalas anspråkslösa kontorsrum i Krui, provinshuvudstaden. Två stearinljus lyser upp en karta och en gps-apparat. Watalas fältarbetare berättar hur de försöker hjälpa byborna att rädda sina skogar. Julia Kalmirah, miljöjurist på Indonesiens Miljöforum, Walhi, översätter och förklarar. – Här i distriktet har det planterats 8 000 hektar oljepalmer sedan 1996, men enligt planerna ska det bli tre gånger så mycket. I teorin är det frivilligt att delta, men folk har små möjligheter att hindra bolagen från att ta över. Så de vände sig till oss för hjälp. Ett problem är att det inte finns några samlade uppgifter på vem som brukar marken eller vilka värden som finns på den. – Därför lär vi byarna att göra egna kartor över sin mark. Satellitmottagaren hjälper dem att dra upp riktiga gränser mellan ägor och byar. Med stöd av kartorna söker byarna sedan få markinnehavet erkänt och registrerat. – Genom att ge nationell uppmärksamhet åt problemet har vi lyckats hejda expansionen, säger Julia. Myndigheterna erkänner att de måste ha byarnas medgivande för att överlåta marken, och att bolagen måste betala ersättning. Men därifrån till att få det att hända är en lång väg kvar.

Walhi vill också visa att det traditionella bruket av marken skapar väl så stora ekonomiska värden som plantagerna. Kring Krui är damar-lundarna viktiga. Ur damar-träden utvinns terpentin på ungefär samma sätt som man tappar latex ur gummiträd. Byledaren Chalid visar oss damarlundarna i byn Penengahan. Chalids hår börjar bli grått, men han klättrar raskt uppför sluttningarna i den öppna skogen och pekar ut damarträden. Längs trädets gråa stam löper en stege av fördjupningar, där trädens kåda stelnar till klumpar som sedan hackas loss med kniv. En grupp ungdomar skrattar gott åt mina försök att klättra uppför stammarna på deras sätt, med en slinga av rotting runt midjan och trädet. – Damar växer naturligt i skogen, berättar Chalid, men våra förfäder har berikat den med damar-träd sedan 100 år. Det tar minst 20 år innan träden producerar bra damar. Varje familj har sina egna träd, som producerar damar för kanske 400 kronor per månad. Mellan träden växer även kaffebuskar, chilipeppar och mango. Man känner lukten av durian-frukten, ökänd för sin stank men omåttligt populär. Damarlundarna är en form av mångbruk som bidrar till att bevara Indonesiens skogar. Just denna lund gränsar till ett naturreservat och innehåller delvis samma biologiska värden. – Förra året fick vi pris av regeringen för att vi vårdar skogen och mångfalden, berättar Chalid stolt, men skakar sedan oförstående på huvudet: – Nu vill de röja bort alltihop för att anlägga nya oljepalmsplantager… Staten äger marken, och vi har inte ens rätt till ersättning för de träd vi har planterat!

Utvecklingen ställer människor utanför och tär på naturresurserna. Det händer inte bara på Sumatra, utan över hela det vidsträckta öriket. I botten ligger överallt problemet att den lokala befolkningen saknar lagligt skydd för sitt bruk av skogen. En bonde från sydöstra Kalimantan – den indonesiska delen av Borneo – berättar hur 7 000 hektar skog kring sex byar brann ner hösten 1997. – Vi har bott i området i 17 generationer, men aldrig haft stora skogsbränder förut. Nu har fyra plantageföretag blivit lovade stora markområden. Bränderna var anlagda av företagen för att förstöra våra tillgångar. De hoppas att de ska slippa betala oss ersättning för skog som redan har brunnit upp! I centrala Kalimantan vill myndigheterna göra om en miljon hektar sumpskog till risfält. På den lilla ön Siberut 20 mil utanför Sumatras kust drogs tillstånden för avverkning på 60 procent av öns yta in efter protester. Nu har halva ön gjorts till nationalpark. Men resten har avsatts för oljepalmer, och myndigheterna hotar att avvisa de människor som bor i parken. Eftersom resten av ön kontrolleras av plantagerna har de ingenstans att ta vägen. Bygget av den enorma massafabriken PT TEL på södra Sumatra – med krediter från bland andra svenska SE-banken – drabbar också natur och folk. – Den skog som vi framgångsrikt har skyddat är den enda som finns i närheten, säger en kvinna från området. Men fabriken behöver 300 000 hektar massavedsplantager, och gör anspråk på vår skog. Åter i Stockholm nås jag av nyheten att Indonesiens regering beslutat att över 30 000 hektar mark runt Krui i fortsättningen ska förvaltas lokalt. Det akuta hotet mot damarlundarna i Penengahan är avvärjt, och byn kan fortsätta bruka skogen på ett hänsynsfullt sätt. Kanske är det ett ytterligare steg på vägen mot ett allmänt lagskydd för den mångfald av traditionella brukningsmetoder som utvecklats av folkgrupper på Indonesiens många öar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.