Jag hör det typiska hojtandet genom skogen. Det kommer allt närmare, blandat med skoterljudet. Jag ser rörelser mellan träden, sedan väller renarna fram. Snön är djup och drivningen går sakta. Jag sätter fart på skidorna och följer efter. Flocken ska flyttas till ett område med bättre bete.

På det hela taget är det en bra vinter i skogarna runt Skyttmon, den bästa på tio år för Jiingvaeri samebys renar. Goda betesmarker och mycket snö som kommer tidigt, så att lavarna på marken inte fryser till is.

På vinterbetet har samebyn delat upp renarna familjevis. Jag följer familjen Sparrock och Åhrén. Renskötarna är unga, ännu inte trettio, men redan erfarna. Det blir runt tusen mil skoteråkning på en vinter, mil som känns i armar och rygg.

När arbetsdagen i renskogen är slut sitter vi runt matbordet i stugan familjen hyrt över vintern. Renfärs och pasta, och så det obligatoriska kaffet.

Och det obligatoriska samtalsämnet. Rovdjuren. Samerna hittar döda renar varje dag. Traktens lodjur lever uteslutande på ren under vintern.

Per-Gustaf berättar hur det var förr.

– Jag växte upp med rovdjur. Vargen var värst, det hände att vi förlorade två tredjedelar av hjorden på ett år. Då var det skottpengar på varg. Den sista sköt vi i Skärvången, han plockade alla skällrenar. Han ville ha det tyst i skogen. Från början tog han stora sarvar, sista året var han gammal och tog bara vajor och åt deras foster. En jul jagade två vargar en flock över ett stup. Vi undrade vart renarna tagit vägen. På våren såg jägare, som jagade varg, att räven höll på att gräva under stupet. Det var så vi hittade dem, 150 stycken.

Samerna ser rovdjuren som en del av naturen, de har alltid funnits och man har alltid kämpat mot dem. Deras jaktskicklighet nämns med respekt, ibland med beundran. Maakhe berättar hur han kartlade två jagande lodjurs taktik genom att följa spåren. De använde precis samma jaktmetod som vi människor. Ett lodjur drev renarna och det andra låg på pass.

Det handlar inte om nedärvda attityder eller djupt rotat hat. Det handlar om ekonomiska realiteter, enligt samerna. Banken ger inte lån till renköp om det finns mycket rovdjursföryngring i betesområdet, det bedöms som alltför riskfyllt.

– Tänk dig att du som anställd får in tiotusen per månad på ditt bankkonto. Varje månad kommer det sedan någon och tar femtusen. Du får tusen kronor tillbaka, sedan ska du vara nöjd. Så har vi det med rovdjuren, förklarar Poj.

Tusenlappen är rovdjursersättningen, den är ungefär hälften av värdet.

Kanske hade det inte spelat någon roll om den varit dubbelt så hög. Det handlar inte om pengarna. Samerna vill ha förutsättningar att livnära sig på renskötseln.

– Det här är inte en avfolkad vildmark. Det är inte Alaska, vi har alltid funnits här och levt av rennäring. Varför ska vi bära upp så stor del av landets rovdjursbestånd? frågar Elin.

Rovdjuren kan ta uppemot tjugo procent av renarna på ett år. De flesta på vintern, vilket slår extra hårt. Då är det avelsdjuren, sparade efter höstslakten, som dödas. Att förlora en ung dräktig vaja innebär också en förlorad kalv. Det tar tre år innan vajan är ersatt.

– Bara vi får jaga de rovdjur som stör renarna, då är jag nöjd. Vi jagar ju ingen annanstans, vi är ju bara där renarna är, säger OddBjörnar.

Vi hittar henne genom att följa spåren av ren och lo. Hon ligger helt övertäckt av uppsparkad snö, Nils-Mikael ser på öronmärkningen att det är hans ren, en ung vaja, dräktig för första gången. Hon ser hel ut. Vi vänder på renen och ser blod på bakdelen, lodjuret har bara ätit upp fostret.

Vajan har bara varit död några timmar. I närheten finns ett högt otillgängligt område, samerna vet att lodjuret brukar vila där under dagen.

Det kan vara värt ett försök. Vi sätter oss på skotrarna och tar paus medan vi väntar på Eilert.

– För nå´t år sedan följde vi en renflock som kommit utanför området. Vi hittade flera dödade renar. När vi drev dem tillbaka såg vi en skadad ren. Den var lodjursbiten i halsen, såret var varigt och infekterat. Vi fick åka tillbaka och skjuta den. Den renen hade hela tiden varit med flocken, ändå plockade lon friska djur, berättar Maakhe.

1994 hittade man över hundra döda renar inom ett begränsat område. Massdödandet är något som forskarna fortfarande söker förklaringar till.

– Det går inte att driva rennäring med rovdjuren jämsides. Allt avelsarbete förstörs. De inte bara dräper, utan de sprider renarna. Det ger flera dygns extra arbete. Kommer de ut på vägar eller marker där de inte får vara får vi klagomål, det kan till och med bli rättssak, förklarar Poj.

– Något måste vara fel när man blir kriminell då man skyddar familjens levebröd. Staten kräver att du ska stå och titta på medan det du jobbat för förstörs. Det är klart att man gör något, säger Nils-Mikael.

Vi talar om olika lösningar. Men det är svårt att kompromissa. Samerna vill inte bli fodervärdar åt rovdjuren. De accepterar förluster, men vill ha möjlighet till skyddsjakt.

Lagen tillåter skyddsjakt. I princip. Men den måste ske i samband med att rovdjuret attackerar. Och man får inte ha med sig vapen på skotern. Enda chansen är att ligga och lurpassa på rovdjuret när det återvänder för en andra attack. Och man ska ha åkt skidor till platsen …

Jakten på rovdjur är reglerad. Tillstånd ges för ett visst antal djur per län och år. Om det skjuts fler djur runt renhjordarna blir det mindre utrymme för jakt på andra platser. Det vill inte nöjesjägarna. De vill skjuta rovdjur själva, dels för det höga trofévärdets skull, dels för att slå vakt om älg och rådjur på sina jaktmarker.

Eilert är på plats, strategin läggs upp. Situationen är sådan att skyddsjakt är tillåten. Maakhe och Nils-Mikael är jaktledare. De känner området väl och vet hur lodjuren rör sig. Alla spår in och ut ur området kontrolleras. Vi placeras ut på en gles linje, bara fyra poster. Maakhe tar på sig snöskorna och trampar iväg för att driva fram lodjuret. Snart hör vi hans hojtande från andra sidan höjden.

Vädret känns för fint för jakt. Solen skiner och det är någon minusgrad. Vi sitter i den djupa snön. Poj sitter precis intill mig med geväret. Jag hör ett svagt ljud till vänster, men ser ingenting. Antagligen vinden. Jag vrider huvudet åt höger och där kommer lodjuret, tjugo meter framför mig. Jag petar till Poj, skottet går direkt. När krut- och snöröken lagt sig inser vi att det var bom.

Fem minuter senare hör vi ett annat skott och jubel över radion.

Lodjuret ligger i snön, Eilert sköt det ute på ett kalhygge. Det är en ung hona. Vi kokar kaffe och vilar, alla är lättade.

– Det här blev en bra dag, säger Maakhe.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.