Både svampar och humlor lockar lätt fram varma känslor hos mig. Men ord som ömhet, eller rent av kärlek, är tyvärr inte särskilt gångbara argument i naturvårdsdebatten. Jag tycker att de borde vara väl så kraftfulla som biologisk mångfald, ett uttryck som alla använder men få kan fylla med konkret innehåll. Bo Mossberg och Björn Cederberg hör till de få, och deras Humlor i Sverige – 40 arter att älska och förundras över (Bonnier Fakta) ger ett rikt mått av lättillgänglig kunskap om humlornas liv. Mossbergs bilder är intagande. Humlor är gulliga och gör fantastiska insatser som pollinatörer. Dessutom innehåller humlornas liv ett spännande och märkligt samspel med snyltande arter. Trots alla pedagogiska beskrivningar är det ändå svårt att identifiera arter i fält, men med bra kameror i telefonerna kan man i alla fall få bilder att jämföra med bokens utmärkta bestämningstabell. En jättefin bok för alla som ömmar för de små brummande varelserna!

Lilla fälthandboken Svampar (Norstedts) är precis så liten och hanterbar som en svampälskare kan önska sig, men frågan är vad man egentligen ska ha den här boken till? Svamparnas ätbarhet finns inte angiven eftersom det är en fälthandbok och inte en bok om matsvampar, som det förklaras i boken. Jag antar att det är samma skäl bakom att svamparnas familjenamn – kantareller, champinjoner och så vidare – bara finns angivna på latin i de små färgade flikarna som ska göra det lätt att snabbt hitta rätt svampgrupp. Nej, det duger faktiskt inte, trots den näpna lilla planschen med liknande arter under svenska rubriker. För den avancerade svampskådaren är boken alldeles för ytlig. Och för matsvampsplockaren saknas vanliga arter som rynkad tofsskivling, (numera med det nya namnet rimskivling), blek kantarell, citron­slemskivling och rödgul trumpetsvamp. Den ovanliga kruskantarellen som jag hittat en endaste gång, är däremot med. Skälet är nog att boken är en översättning som inte till fullo speglar svenska förhållanden. Synd. En och annan svampamatör lär bli besviken.

Norstedts har givit ut ännu en svamp­bok, Bo Nyléns praktfulla Svampar i skog och mark. Jag har haft mycket glädje av Nyléns första bok med samma titel som kom 1979 i ett behändigt format och med innehåll som var alldeles lagom för en vetgirig matsvampplockare som vill lära sig lite mer. Noga inplastad har den följt med på många svampturer. Den här versionen är alldeles för stor för min smak. Jag tycker att det är roligt att läsa anekdoterna ur svamphistorien och många kommer nog att använda boken som presentbok för soffbordet. De i varje kapitel in­ledande jättebilderna på vissa arter är nog menade att inspirera och locka ut, men de känns lite väl konstlade. Texten om svamparna är delvis vänd till den vanliga plockaren, men har ofta en mer vetenskapligt ton.

Matsvampar – säkra att plocka – goda att äta av Barbro Forsberg och Stefan Lindberg, Bonnier fakta, vill jag hellre rekommendera till alla som kan lite, men gärna vill lära sig några fler av våra ätliga svampar. Också denna bok är bildrik, men den koncentrerar sig på matsvampar. Upplägget visar med stor tydlighet hur de ätliga svamparna ser ut och hur de kan förväxlas. Layouten är inbjudande och lockande i en för mig skön balans mellan funktion och nytta. Att lära sig en ny art ordentligt i skogen varje år är ett råd som jag fick som ung. Med den taktiken och detta förnämliga urval så klarar man sig många år. Kanske är det ett hälsorecept för att hålla igång resten av livet – en humla och svamp om året. Artkunskap och ömhet i skön förening!

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.