En rävhona springer över ett fält med en hare i munnen. Bonden tar sin bössa och smyger efter. När hon stannar upp smäller skottet.

Plötsligt ser vi med rävens ögon: kaotiskt ljusspel under rusningen mot lyan, flämtande dödskamp och en sista blick upp mot träden och himlen.

Scenen är hämtad ur Arne Sucksdorffs Det stora äventyret (1953), en av svensk films stora internationella framgångar. Sucksdorff, som gick bort i maj i år, skapade en helt ny typ av naturdokumentär. Poetisk och osentimental, med en tidigare okänd närhet till det vilda.

En förklaring fanns i hans bakgrund: som barn hölls han helst i naturen, så mycket att han blev helt accepterad av djuren runt hemmet. Många av scenerna ”spelas” av hans vänner från djurvärlden, även om han varit noga med att de skulle bete sig som under verkliga förhållanden.

En kluven värld (1948) heter en av Sucksdorffs kortfilmer. Människornas värld ställs mot djurens, och perspektivet är främst de senares. Kampen för tillvaron är hård, men aldrig grym. Djur dödar för att överleva, det grymma står människor för.

I Det stora äventyret byggde Sucksdorff ut temat till långfilmslängd. Rävar, uttrar, sparvugglor och ett lodjur står i centrum för skildringen av naturen runt en liten gård.

Dramatiken föds i mötet med människorna. Rävmamman förstår inte att hennes dagar är räknade när hon börjar stjäla höns på bondgården. Ugglorna skriker varningsläten inför jetplanens buller högt uppe på himlen, uttermamman anar inte saxens käftar runt betet.

Barnen är de enda som närmar sig djurens värld på deras villkor, utan vilja att exploatera. Två av gårdens pojkar räddar den kvarlämnade utterungen från fiskarens försåt. De föder upp ”Utti”, som blir deras hemlighet, ”ett förbund med hemlighetsfulla bara anade makter” bortom de vuxnas kontroll.

Pojkarnas möte med naturen är det stora äventyret: uttern som tumlar runt med en rävunge, tjäderhanarnas parningslek, spelet av ljus och skugga i lövverk och vatten – allt skildrat med rytmisk klippning och till Lars-Erik Larssons dramatiska musik.

Pojkar som tar naturens och djurens parti – med utanförskapet som pris – finns också i Stefan Jarls spelfilmer Goda människor (1989) och Jag är din krigare (1997). Jarl började sin filmarbana som assistent hos Sucksdorff och har inspirerats av hans teman.

Allra mörkast beskriver han människans möte med naturen i den personligt färgade dokumentären Naturens hämnd (1983).

Lugnet över inledningens lilla skogssjö beror på att den saknar liv. Stillheten bryts snart av dånande helikoptrar som kalkbombar. Som i ett krig mot naturen sprids kvävegödsel över åkrarna, flygplan vräker ut bekämpningsmedel över skogarna.

Ögonblick av skönhet med spelande tjädrar och lekande uttrar lämnar plats för måskadaver på stranden, en morkulla som inte förmår lyfta från ett fält, missbildade grisfoster, insekter som kämpar för livet indränkta i kemikalier. Obarmhärtiga bilder av försurningens och det industriella jord- och skogsbrukets följder.

Till sjukhusscener med cellgiftsbehandling av barn talar speakertexten om naturens hämnd. Allting hänger ihop, vi är en del av naturen – inte dess herrar. Rovdriften slår tillbaka.

Filmen utmynnar i en flammande solnedgång – som kanske rymmer en strimma hopp trots allt?

Stillsammare möten mellan människornas och djurens världar är Mikael Kristerssons långa naturdokumentärer. I senaste filmen Falkens öga (1998) är huvudpersonerna tornfalkar som häckar i en glugg, högt uppe på trappstensgaveln i Skanörs gamla kyrka.

Vi får följa dem på glidflykt över strandängarna, i snabba dykningar efter byten och i parningsakter på trappstensgavlarna; se ungarna krypa ur äggen inne i gluggen, kivas om bytet och ge sig ut på de första vingliga flygturerna.

Kristersson skyr de enkla dramaturgiska lösningarna. Ingen speakertext, ingen musik. Alla ljud är autentiska: grindknarr, flygplan, fragment av psalmsång. Falkarna reagerar på billarm, glassbilsmusik och mobiltelefoner: Vad betyder signalerna? Varför krattar människorna kyrkogårdsgruset i invecklade mönster? Vart är joggarflocken på väg?

Åskådaren intar bokstavligen fågelperspektiv. Livet nedanför ter sig planlöst, stundtals svårbegripligt.

Olika signalsystem, olika världar. Den ena inte mer självklar än den andra. Men mötet finns där – i den nyfikna blicken.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.