SLU ÄR LANDETS ENDA universitet som utbildar agronomer. Traditionellt har jordbruksforskningen varit produktions­inriktad – hur man med bäst avvägda insatser av konstgödning och bekämpningsmedel får till maximalt skörde­resultat. CUL, Centrum för uthålligt lantbruk, bildades 1997 med pengar från dåvarande regeringen (s) som ett sätt att förstärka forskning och kunskapsläget om ekologisk odling inom slu. 2011 lades CUL ner. Frågan om ekologisk produktion och önskan att få till en samlad forskning på området har länge varit kontroversiell inom SLU. 2009 gick ett antal tunga professorer ut i en debattartikel i SvD där man hävdade att ekologisk odling försämrar produktionen och bygger på en »naturromantisk« syn.

De anser det vara bortkastade pengar att stödja ett ekologiskt lantbruk.

– Men med de utmaningar vi står inför vore det naturligt att satsa på seriös forskning och utveckling av det ekologiska jordbruket, menar docent Johanna Björk­lund.

Hennes personliga resa från Uppsala till Högskolan i Örebro, där hon nu sysslar med måltidsekologi och agroforestry, är ett av flera exempel där SLU valt att frånhända sig kompetens.

Johanna Björklund har intresserat sig för framtidsbilder. I en vision om vad vi äter 2030 skriver hon så här:

»Då är vi inte så beroende av insatsvaror som konstgödning och bekämpnings­medel baserad på fossil energi. Vi har också minskat köttkonsumtionen drastiskt så att vi slipper använda huvuddelen av vår mark till djurfoder. I vår del av världen odlar vi bönor och ärtor så att vi inte behöver importera stora mängder soja, linser och kik­ärtor. Långt fler människor är aktiva med livs­medelsproduktion. Mark och jordbruk har också åter blivit mer diversifierade och en plats för ökad art- och faunarikedom!«

– Det är jordbruket som har störst ansvar för att planetens gränser överskrids. Därför behövs en omställning där vi anpassar oss efter krympande resurser som mark, olja och fosfor, säger Johanna Björklund.

I stället för cul bildades Epok, centrum för ekologisk produktion och konsumtion som fungerar främst som informationstjänst om ekologiska metoder inom SLU. Maria Wiwstad är föreståndare:

– Vår roll på Epok är att skapa nätverk och visa, inte minst internt på SLU, vilka möjlig­heter som finns med ekologiska metoder. Som det är nu har den interna debatten kommit att domineras av ett antal högljudda förespråkare för gmo, genmodifierad odling. Samtidigt pågår mycket annan vettig forskning här på SLU som pekar åt andra håll och vars resultat vi vill lyfta fram.

Maria Wiwstad anser att SLU borde satsa mycket mer på tvärvetenskaplig forskning.

– cul var en ansats åt det hållet liksom det tvärvetenskapliga projektet Framtidens Jordbruk är det i dag men dess resurser är små. Till skillnad från cul har Framtidens Jordbruk ingen tydlig ekologisk ansats.

Lennart Salomonsson är professor på institutionen för stad och land på SLU. Han samarbetar med kollegorna på Epok och tidigare också med cul. Han är framförallt intresserad av ekosystemtjänster, det vill säga hur man bäst kan ta tillvara sådana system i naturen som långsiktigt gynnar människan.

– Som jag ser det handlar de här frågorna om världsbilder som kolliderar. I centrum finns det djupa ideologiska föreställningar om ekologi respektive bioteknologi.

Vanlig forskning fokuserar på frågor om orsak och verkan. Det leder till tankekedjan att när jordens befolkning ökar och markresurserna minskar så måste vi införa nya tekniska lösningar. För att få till ökad produktion hoppas man kunna upprepa 1960-talets Gröna revolution*, men denna gång lägger man till nya gmo-sorter, berättar Lennart Salomonsson.

– Det vi pekar på är att dessa samband är långt mer komplexa än vad vi vanligen tror. Vi behöver därför verktyg som tar hänsyn till alla bakomliggande samband.

– Det är forskning om komplexa samband vi i stället borde satsa på i framtiden, säger Lennart Salomonsson.

DET ÄR PÅ AFRIKAS landsbygd som många av dessa frågor verkligen ställs på sin spets. Karin Höök var CULs första verksamhetsledare, i dag arbetar hon på Naturskyddsföreningen som expert på internationellt jordbruk.

– Från Naturskyddsföreningen lyfter vi gärna fram och samarbetar med positiva projekt som exempelvis Tigray-projektet i Etiopien där man framförallt genom kompostering kunnat fördubbla den lokala produktionen, säger Karin Höök.

På många håll i Afrika är marken extremt urlakad på näring. Ett problem i sammanhanget är att den största förekomsten av fosfor finns i det av Marocko ockuperade Västsahara. Ett annat är att det innehåller stora mängder giftigt kadmium.

– Det viktigaste är dock att det går att visa på en fördubbling av produktion i huvudsak genom ekologiska åtgärder. Med kompostering bygger man en förna som gör det möjligt för marken att överhuvudtaget ta emot näringen.

Eftersom man inte har något strikt certifieringssystem (som Krav) är Tigraybönderna rätt pragmatiska och använder ibland mindre mängder konstgödning.

Nyligen tilldelades initiativtagarna till Tigrayprojektet, the Institute for Sustainable Development, isd, Ethiopia, Dr. Tewolde Gebre Berhan Egziabher och Sue Edwards, Göteborgs miljöpris. De delade priset med Kofi Annan och organisationen Agra (Alliance for Green Revolution in Africa).

Dessa två pristagare står dock för två helt olika synsätt om framtidens jordanvändning i Afrika.

De senaste åren har den svenska regeringen genom ud lyft ut cirka 100 miljoner kronor från det som i normala fall hade hanterats av Sida och satsat pengarna i Agra. Organisationen som startades på initiativ av Rockefeller och Bill Gates är en stiftelse som lanserar en ny Grön Revolution i Afrika. I informationsmaterial från Agra framhåller man satsningen på småskaliga jordbruk.

»Agra arbetar för ett livsmedelssäkert och välmående Afrika genom att främja en snabb, hållbar tillväxt av småskaligt jordbruk. Småbrukare – de flesta kvinnor – producerar det mesta av Afrikas mat, och gör det med minimala resurser. Agra syftar till att säkerställa att småbrukare har vad de behöver för att lyckas: Goda frön och friska jordar, tillgång till marknader, information, finansiering, lagring och transport, och en politik som stöder just dem.«

Konkret innebär det dock att man börjat bygga upp ett distributionsnät för försäljning av konstgödning, bekämpningsmedel och utsäde på den afrikanska landsbygden.

Satsningen på Agra är ett exempel på hur regeringen valt att gå förbi de vanliga urvalsmekanismerna, till exempel Sidas värdering. Inga av de vanliga organ som utvärderar regeringens politik har heller granskat frågan om kopplingar mellan Agra och växtförädlingsbolaget Monsanto.

Frågan om gmos roll i framtiden sattes på sin spets på SLU 2008. Sida samverkade sedan länge med SwedBio, ett forskarnätverk som vid det tillfället var placerat under cbm (Centrum för biologisk mångfald) på SLU.

Nu skulle Sida försöka bringa klarhet i gmo-frågan och bad om input. Sidas och Swedbios experter såväl som andra aktörer i samhället skulle medverka.

I uppdraget ingick också att rådfråga afrikanska samarbetsorganisationer. Flera av dem reflekterade en stor oro över gmo-utvecklingen. För Sida var detta en värdefull information men på SLU var frågan så känslig att ett stort rabalder bröt ut när ledningen tog del av rapporten.

Till saken hör att rektor Lisa Sennerby Forsse är en varm förespråkare av gmo liksom hennes man, docent Carl-Gustav Thornström. Denne har en lång bakgrund från arbetet i en internationell konsultgrupp, cgiar i Washington.

cgiar grundades liksom Agra av Rockefellers stiftelse och var en tung aktör vid den första Gröna revolutionen. cgiar har länge försökt få till en likadan utveckling i Afrika. Med hjälp av Agras pengar var man nu i startgroparna att påbörja lanseringen. Det var med den bakgrunden som SwedBios rapport väckte ont blod.

Påtryckningarna från Carl-Gustav Thorn­ström ledde till att cbms chef avgick liksom att SwedBio-institutet försvann från SLU.

Professor Torbjörn Fagerström ombads att utreda SwedBios framtid. Denne har flera gånger gått ut offentligt med krav på att politikerna »måste sätta ner foten och tillåta GMO-forskning« med argumentet att samhället annars riskerar att drabbas av miljardkostnader på grund av utebliven teknikutveckling.

I bakgrunden till dessa händelser finns en samsyn mellan regering och SLUs ledning om framtidsmål.

I augusti 2010 håller biståndsminister Gunilla Carlsson ett seminarium på Alnarp. Här deltar också rektor Lisa Sennerby Forsse, Carl-Gustav Thornström, Monsanto och ett traditionellt växtförädlingsbolag. Syftet med seminariet var som det heter att skapa »större öppenhet för lösningar inklusive genteknik utifrån behoven i utvecklingsländer«.

GMO-forskarna varnade där för att vi riskerar att komma efter.

– Det är ett märkligt språkbruk när det egentligen handlar om att lösa globala frågor om hunger. Det visar hur fast man är i ett vi- och dom-tänkande, menar Lennart Salomonsson.

Det har också spridit sig en uppfattning att om man är emot GMO är man per definition ovetenskaplig. Då huvud­delen av de ekologiska odlarna är emot anses de ovetenskapliga.

Hur ser du själv på GMO-frågan?

– Det är en komplex fråga, fullt jämförbar med kärnkraften. Den har potentialer att ge fördelar, som kärnkraft, men genom att den också är så »potent« kan även små risker få väldigt ödesdigra konsekvenser. Det är möjligt att gränserna mellan gmo och annan avancerad växtförädling allt mer kommer suddas ut i framtiden men det finns stora faror med en en­sidig gmo-satsning.

– Den största risken är, som jag ser det, socioekonomisk. Till exempel att bönder blir skuldsatta, riskerar att förlora sin mark, att vi får en ytterligare förenkling av jordbrukslandskapet och att det finns outredda biologiska risker.

I en vetenskaplig artikel från slutet av 2011, kallad »Traktorer kan inte flyga« belyser Lennart Salomonsson och hans forskarkollegor systemfel i Sydafrika.

– De som lägger planer lever i en helt annan verklighet än den afrikanske bonden, det är olika världar som inte möts. Vill vi trygga framtidens matförsörjning för de fattigaste borde vi i stället minska beroendet av jordbrukskemikalier, hushålla bättre med vatten och utgå från vad naturen kan ge, avslutar Lennart Salomonsson.

INGRID ÖBORN, PROFESSOR i agrara odlingssystem, är ledamot i SLUs styrelse och projektledare för Framtidens Jordbruk.

– Jag känner till konflikterna på SLU men har valt att inte ta ställning. Som jag ser det är det inte forskarens roll att välja en särskild metod eller certifieringssystem. Därför tycker jag inte det behövs en samlad institution för ekologisk forskning. Däremot behöver vi fler ämnesöverskridande forskningsupplägg.

Med projektet Framtidens Jordbruk driver Ingrid Öborn just ett sådant.

– Vi tittar på odlingssystem, näringsfrågor som nitratläckage i vatten och samarbetar både innanför och utanför SLU. Vi har arbetat mycket med att öppna upp attityderna till exempel på agronomprogrammet och jag har själv haft kurser för studenterna.

Till exempel hölls ett seminarium om jordbruket 2050 där forskare från Chalmers presenterade olika utsagor angående framtidens olje- och naturgastillgång så att man kunde se hur det påverkar systemet.

Hon ser det som en fördel att det nu växer fram jordbruksforskning på annat håll. Själv driver hon även forskning bland annat med stöd av UD-pengar i Kenya om Agroforestry.

– Det behövs tusentals olika sorters grödor i Afrika för att klara de olika växtvillkoren. Inte minst på grund av kostnaderna för att ta fram en GMO-gröda så är det uppenbart att det behövs andra svar.

– Kanske blir GMO-forskningen en parantes i en framtid där vi utvecklar effektiva förädlingstekniker även för mindre kända arter, avslutar hon.

SAMTIDIGT SOM SVENSKA myndigheter lyfter fram bioteknologi som lösningen på framtidsfrågorna har flera tunga FN-rapporter pekat i motsatt riktning. FNs särskilda rapportör för rätten till mat, Olivier De Schutter, rekommenderade 2011 biståndsgivare i stället att satsa på ekologiska åtgärder som rätt applicerade kunde innebära en fördubblad produktion bland småbönder inom tio år.

Han framhöll att prisutvecklingen på mat annars riskerar att följa oljepriset uppåt. Vidare uppmanar han konsumentorganisationer att återta kontrollen över matkedjan så att man kan begränsa de multinationella företagens missbruk.

De Schutter är också en av få officiella företrädare som krävt att Världshandelsorganisationens (WTO) avtal görs om så att hänsyn även tas till frågor om livsmedelstrygghet.

Med de nuvarande reglerna kan den rika delen av världen skydda och ge bidrag till sitt jordbruk medan de fattigaste länderna blir utkonkurrerade. Den tvisten ligger bakom den så kallade Doha-rundan där fattiga länder kräver rätten att skydda sitt jordbruk och undvika sådant som GMO och patent på grödor.

Den största tvärvetenskapliga sammanställningen någonsin, initierad av Världsbanken, kallad iaastd stöder samma tes. I rapporten Acriculture at the Crossroads (2009) från IAASTD betonas att ensidig inriktning på produktion inte gynnar de fattigaste, maten finns, men distributionen är ojämn.

Hotet är snarast att vi äter allt mer kött och allt mer mark i syd används för energiproduktion, framhåller expertgruppen. När det gäller GMO varnar gruppen för att vi inte har tillräckliga metoder för att studera riskerna.

Våren 2011 presenterar regeringen fortsatta satsningar på Agra på ett stort möte på SLU. Alla är där, från biståndsminister Gunilla Carlsson till rektor Lisa Sennerby Forsse, Carl Gustav Thornström och rader av professorer.

Representanter för Agra berättar om småskalighet och kvinnors arbete på Afrikas landsbygd. Publiken lyssnar i tystnad. Den enda som ställer den rimligt kritiska frågan hur Agras satsning på »Grön revolution« stämmer överens med slutsatserna i IAASTD-rapporten, är Gunnel Axelsson Nycander från Svenska Kyrkan. Svaret blir intetsägande.

Gunnel Axelsson Nycander arbetar med jordbruk och bistånd. Hon har den senaste tiden intresserat sig för hur sociala trygghetssystem kan bidra till att minska hunger.

– När fattigdomen minskade i Sverige under 1900-talet spelade folkpension och barnbidrag en mycket viktig roll. Nu börjar man förstå att kontanta stöd till dem som faktiskt inte kan försörja sig själva är både möjliga och effektiva också i utvecklingsländer. Familjebidraget Bolsa Familia i Brasilien är det mest kända exemplet, men det finns många andra. Och utvärderingar visar att människor i regel hanterar pengarna väl – till mer och bättre mat och till barnens skolgång.

– Att stärka de fattigas köpkraft är en mycket snabbare väg att minska hungern än att fokusera på en produktionsökning i jordbruket, menar hon.

Karin Höök på Naturskyddsföreningen suckar när hon påminns om alla konflikter på SLU där hon arbetade innan.

– Jag tycker nog att de hör till historien, det är viktigare att se framåt.

Nu växer det fram spännande forskning om framtidens jordbruk på flera håll i landet.

I dag finns forskningsansatser bland annat på Stockholm Resilience Center, Linköping och Örebros Universitet, Chalmers och Södertörns Universitet i samarbete med Beras-institutet i Järna (Baltic Ecological Recycling Agriculture and Society)

Flera internationella forskningsprojekt flyttar nu fokus från frågan om ensidigt ökad produktion till problemen med de onyttiga västerländska livsmönster som en allt större del av världen är på väg att anamma. Det är just sådana frågor om som Johanna Björklund hoppas kunna utveckla på sin nya tjänst.

Peter Hagerrot

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.