Jag minns det som om det vore igår – ögonblicket då min kärlek till storskogen föddes. Det var sommar när jag bilade upp till Norrbotten från Stockholm, där jag jobbade som vikarie på Sveriges Radio. Senare skulle jag kalla denna resa för min första lapplandsresa. Jag stannade två dagar vid Höga kusten och vandrade upp till Skuleberget en blåsig midsommardag. Så storslaget!

Jag lämnade kuststäderna efter mig och strax efter Haparanda på väg 99 norrut mot Karesuando hände det. Tre renar stod mitt på vägen och glodde på mig. Jag stannade bilen. På båda sidorna av vägen fanns ingenting annat än skog. Raka, glesa, stolta tallar. Jag stod nog där någon minut, renarna glodde på mig och jag glodde på renarna. Ingen bil kom. Det kändes stort. Det hände ingenting. Och det var precis det, brist på händelser, avsaknaden av människor och bilar med den stora skogen som vacker inramning som fick mig att känna en sorts – vad var det? – frihet som jag inte hade upplevt förut.

Senare på min andra lapplandsresa vandrade jag i fjällen runt Abisko och från Kilpisjärvi till Treriksröset och tillbaka. Storslaget var det. Men det var inte samma känsla som i de norrbottniska skogarna. Man kan se långt i fjällen, men man blir också sedd. Omgiven av träd känner jag mig tryggare.

Det kanske beror på mitt arv? Den öppna lövskogen är knuten till den tyska nationalromantiken. Det var i Teutoburgerskogen (eller någon annan skog, ingen vet exakt) som germanerna lyckades besegra romerna, trots deras övertag. Det var förstås också i den mörka granskogen som vargen åt upp mormor och Rödluvan, men det verkar inte ha skrämt bort mig. Skogen är den plats där min själ trivs bäst. Det är djupt rotat i mitt kulturarv.

Det finns förvisso skog i Tyskland också. Men inte där jag bodde i storstaden Bremen. Där bor nästan tre gånger så mycket folk som i hela Norrbotten. Omkring staden finns visserligen ett skogsskifte som heter Hasbrucher urskog. Man svänger av autobahn, parkerar bilen och promenerar på asfalterade vägar. Det tar knappt en timme att gå igenom ”urskogen” och man möter minst ett dussin andra flanörer. Denna gulliga skog i all ära, men stor är den inte. Jag är förälskad i den svenska storskogen, min längtan växte sig bara större. I storskogen finns träd, myrar och djur, men inga människor, utom när det är dags för jakt.

En solig höstdag när jag ännu bodde i Bremen ringde en kompis som jag tidigare träffat i Norrbotten. Hon hade en hundvalp kvar och ville bara höra om jag var intresserad. Det var min chans att bota min skogslängtan. Jag sade upp min lägenhet och mitt jobb, tog farväl av arbetskompisar, släkt och vänner, reste norrut och hämtade min hund. Senare köpte jag en liten gård och där bor jag nu sedan några år tillbaka med min hund, i en liten by i Norrbotten med storskogen som en trogen vän.

Jag är den enda i byn som är i skogen varje dag. Från början var mina grannar lite misstänksamma. Vad gjorde jag där? Häruppe går man till skogs när man har ett ärende. Antingen skjuter man en älg, plockar bär, planterar, gallrar eller hugger skog. Jag började fotografera och ställde ut mina bilder. Och jag började på en jägarexamen. Nu blev jag liksom förlåten att vistas i skogen året om, ingen frågade längre.

Storskogen ger så mycket. Blåbär, lingon. Lugn, ro. Upplevelse, äventyr. Jag känner nästan alla skogsbilvägar och går gärna rakt in i skogen. Min hund hittar ju alltid vägen tillbaka. Att bara ströva och låta tankarna komma och gå är meditation, skogen har nog blivit ett tempel. Öppet året om, ingen inträdesbiljett krävs. Stort är det. Det är frihet.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.