En tidig vårmorgon på strömmingsfiske i Smålandsskärgården. Låter fint.I det första gryningsljuset ser jag ut över Östersjön från hamnen i Flatvarp. Det fräser vitt av bränningar därute. Vinden är rostfritt stål, himlen ett betonglock, strandklipporna snöpudrade. Havet har ingen färg, det är bara elakt.Hur långt ut ska vi, hur lång tid tar det att vittja skötarna? På hamnplanen står en kylcontainer, rostig och flagnad i färgen. Det är nätt och jämt tillräckligt ljust för att man ska kunna läsa den blå texten. Färsk Fisk. Västerviks Fiskförsäljningsförening.Om ett par timmar ska jag veta att detta inte är mer än ett stycke historia.

Jag åkte lite för långt. Vägen slutar här, på utsidan av Askö i nordöstligaste hörnet av Kalmar län. Klockan närmar sig sex. Jag drar på mig sista extratröjan och kör tillbaka över ön.- Förr i tiden brukade solen gå upp på morron, det gör den inte längre, säger Lasse Uhlin när vi hälsar. Han är redan i båten, dieseln dunkar lågmält. Den är över 30 år gammal och har aldrig svikit. Lasse påstår att det går historier om hans motor i skärgården.Vi går ut genom det smala sundet mellan Lilla och Stora Askö. Ute på fjärden är havsörnen genast på plats, rider på vindarna bland måsar och trutar högt bakom båten. Lasse tittar gillande och berättar att den häckar där inne i skogen och att han sett den plocka strömming från vattenytan och äta i flykten.Snabbmatskulturen sprider sig, tydligen.Ett orangerött flöte guppar på vattnet i lä under Tallholmen. Sjörapporten varslade om frisk nordan, så Lasse valde att dra sig in hit. Det går inte att ha skötar ute när det blåser längre, säger han. Minsta lilla sjö och de blir fulla av skit,?vattentäta?. Han kommer tillbaka till det där senare, när vi fikar i köket. Det är priset för vår välfärd, säger han. All skit visläpper ut i havet. Det stör planktonfaunan också, strömmingens mat.Lasse drar ner dieseln på tomgång och går fram i fören.- Det är bara två skötar. Förr i världen fiskade vi med trettiosex. Av bomull, som skulle torkas varje dag.Flötet fångas in med en liten båtshake. Den långa linan ringlas i prydliga bukter. Så kommer den tunga draggen, och så ännu en lina. Allt på sin plats, ordning på durken. Lasse trycker ner en pinne i ett hål i det smala skarndäcket och börjar ta in den första sköten. Flyttelnen lägger han in över relingen. Nätet viks runt pinnen, det mesta blir hängande i solfjäderform utombords. Det glimmar av fisk under ytan. När hela sköten är samlad lyfter Lasse upp en ställning av järnrör ur den lilla förpiken och passar in den i två hål i relingen. På överliggaren hänger en naturvuxen, grov krok av trä.- Jag har slitit ut två så´na här, säger Lasse. Och jag har en till liggande därhemma.Så slår han en tamp runt sköten, lyfter in den och hänger den över kroken. Klart att börja reda nätet, i bekväm arbetshöjd. Men först ska den andra sköten in, med samma invanda, exakta och lugna handgrepp. Den får ligga på durken så länge. Lasse kastar en värderande blick på silverblänken i det gröna nylonet och säger:digt har strömmingsfångsterna i Östersjön fyrdubblats sedan Lasse Uhlin började fiska på 1950-talet. För ute till havs opererar i dag en flotta av högsjötrålare, vägledda av GPS, ekolod och sonar. Ginnungagapet de släpar efter sig i havet, i åtta eller tio knops fart, kan vara 80 meter högt och 120 meter brett. Fångsten mals till mjöl och blir foder i kycklingfabriker och fiskodlingar.Enligt internationella havsforskningsrådet, ICES, har sillbeståndet i Östersjön minskat från tre miljoner ton till långt under en miljon ton sedan mitten av 1970-talet.- Fångstkvoterna har visserligen sänkts kraftigt de senaste åren, men uttaget är fortfarande för stort, säger Bengt Sjöstrand på Fiskeriverket.En annan sak som oroat fiskerimyndigheter och forskare är att Östersjösillen under senare år blivit allt mindre och magrare, och därmed mindre värd som matfisk.Kanske beror det på övergödningen, som förändrat Östersjöns planktonfauna. Det har blivit mindre av de små kräftdjur som är strömmingens huvudföda. En annan förklaring kan vara den minskade inströmningen av saltvatten. Lägre salthalt betyder tuffare miljö för sillen. Utfiskningen av torsken kan också vara en orsak.

– Titta, så fet och fin, säger Lasse Uhlin och håller fram en blänkande strömming i handen. Han står i båten och plockar fisk ur näten. Vi har lagt till bland rödmålade sjöbodar strax intill Asköbrons fäste.Den eländigt magra strömmingen känner han väl till. Så såg den ut bara för några år sedan, det var knappt så han ville sälja fisken. Sedan vände det igen, ganska plötsligt.- Men den där industrifisken de landar i Västervik, den är inte större än så här ?Lasse måttar mellan tummen och pekfingret, något åt sardinhållet till.- Och så mager och eländig att den omöjligt duger till matfisk. Nej, jag är kluven till trålfisket. Jag tänker att den där fisken är så klen att den skulle självdö i alla fall, det spelar ingen roll att dom tar upp den.Men visst har han minnen från en sextioårig fiskargärning, minnen som vittnar om en förlorad rikedom.- 1976 kom det in strömming i massor vid Arkösund. Jag gick dit upp med den här båten, den var ny då. Det var på vintern, en natt blev jag infrusen i Kallhamnen och måste ha hjälp att ta mig ut. Svallen från båten som drog ut mig sköljde upp strömming i drivor på isen, så mycket fisk var det i vattnet.Strömmingsboomen i Arkösund höll i sig några år. Lasse kan berätta om liknande händelser ännu längre tillbaka i tiden. Men ingen de senaste 25 åren. Efter Arkösund var det slut.

Lasse skopar upp strömming från durken med håv, sköljer så att vattnet vid båtsidan blir glittrigt av fjäll och hälleröver i en plastlåda. Den blir nätt och jämnt full. 30 kilo, som sagt. Han kliver upp på bryggan och lyfter in fisklådan i sin lilla skåpbil. Snart ska han ut på sin runda till trogna kunder i Loftahammar, Gamleby och Överum. Så har han sålt sin fisk i alla år. Nu är han pensionär och håller inte längre så hårt på sina invanda tisdagsoch fredagsturer. Det blir lite mer som det passar.- Om folk inte är hemma hänger jag fiskkassen på dörrhandtaget. Betalt får jag när vi träffas.

Hemma på gården lastar Lasse Uhlin in en låda gyllengul, nyrökt böckling i bilen. Sedan går han in och laddar kaffebryggaren.Det dånar om brasan i kökspannan. Katten hoppar upp till gästerna i soffan och vill bli klappad. Kaffet är hett och Lasse har ingen brådska. Han diskuterar ålens vandringar till Sargassohavet, vägen ut till Torrö, som Naturskyddsföreningen bråkade om för några år sedan, och berguvarna som plockar bort alla harar från jaktmarkerna ute på öarna. Förr hade vi ett uvpar, nu har dom blivit för många, säger han med en okynnig glimt i ögonvrån.Och så mera minnen från ett långt fiskarliv.- Jag började vid bakårorna, säger han. På den tiden rodde man, två par åror. Vi drog not. Det fanns fyra notlag på ön två båtar och fyra man i varje lag. Man fick vänta på sin tur för att få plats att få i noten.- På vintern drog vi not under isen. Ingen som inte var med kan räkna ut hur mycket arbete det var …En gång i veckan kom båten från Västerviks Fiskförsäljningsförening och köpte upp fångsten.- Dom hade 29 anställda som mest. Nu finns ingenting kvar.Den som i dag vill få ut sin fisk på marknaden får leverera till en speditionsfirma i Norrköping. Därifrån går lastbilstransporter nattetid till fiskauktionen i Göteborg.- Har man tur får man ut tillräckligt för att betala frakten, säger Lasse.Antalet aktiva fiskare på Askö år 2004 är två. Den ene reser sig i detta nu från sitt köksbord och säger:- Det är slut. Det kan du skriva i din tidning.Man kan kanske tycka att detta inte är så mycket att orda om. Utvecklingens gång, och så vidare. Sedan köper man några av Lasse Uhlins nyrökta böcklingar. Man får åtta stycken, små och fina och inslagna i brunt papper, för 25 kronor. Benar ur en fisk, lägger den på en bit knäckebröd, strör lite finhackad lök över och tar en tugga.Hur var det Stig Claesson skrev? Någon som inte älskar detta land håller på att förändra det.Ungefär så.Text: Roger Olsson

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.