Klockan har blivit tre på eftermiddagen. Råmanden och klingandet från en kobjällra skvallrar om de nio kor som närmar sig ladugården efter dagens skogsbete. De radar lydigt upp sig bakom gärdesgårdsgrinden där Ingegerd och Karlolof Sundeberg bestämmer vilka som får passera.

− Släpp in Mysa och Hjärta först, säger Ingegerd. 

De placerar sig vant på sin plats och tar nog ingen hjälp av namnskyltarna som sitter ovanför varje bås.

− Hur många saknar du Ingegerd?

− Sara, Lia-Lotta …

− Två gick ner mot sjön, avbryter grannen från Västvallen som kommit förbi med sina två barn.

Men snart springer de sista korna in genom gärdesgårdsgrinden och på några sekunder har de ställt sig på sina platser i ladugården, eller fjöset, som liknar ett vindskydd av timmer. Karl­olof och Ingegerd försvinner en stund och kommer tillbaka klädda för dagens andra mjölkning: arbetsbyxor, stövlar och varsin mjölkstol som är fäst runt midjan. Karlolof sätter på sig hörselkåpor och startar det brummande elverket. Med van hand gör Ingegerd rent Glimras spenar med såpvatten, mjölkar för hand ut några centiliter i en provkopp innan hon kopplar på mjölkkopparna. Mjölken pumpas sedan vidare i ett glasrör som går längs hela taket och ut genom fönstret till en stor tunna där all mjölk blandas. 

Från gärdesgårdsgrinden ser man ut över fäbodvallen. Stora, kulliga gräsfält breder ut sig och lila, vilda blommor växer ikapp med gula och vita. Fåglarna kvittrar som om de inte alls bryr sig om att det duggregnar och är sex plusgrader. Det mäktiga Sånfjället ramar in landskapet, som för att skydda vallen från allt ont. I ett av många små, grå timmerhus bor Karlolof och Ingegerd Sundeberg. 

− Det är som att stänga av en strömbrytare när man kommer hit, säger Ingegerd.

Den enda som inte är lugn är en stor och lurvig berner sennen som ivrigt viftar på svansen när vi passerat farstun. I ena hörnet sprakar brasan och värmer de två rummen så gott den kan. Väggarna är tapetserade med tidningsurklipp och trägolven är täckta av trasmattor. Vi slår oss ned runt det gamla träbordet och Ingegerd serverar kokkaffe och småkakor. 

Östvallen, som deras fäbodvall heter, har funnits i släkten sedan 1907.

− Farfar tog över fäboden på 30-talet. Då var det ju nödvändigt, vilket det också är för oss i dag, att komma ut med korna från gården och ge dem bete i skogen och kunna spara höet i byn till nästa vinter, berättar Karlolof. 

ÅR 2013 FANNS 208 FÄBODAR i bruk i Sverige. Vid färre än 40 av dem producerades mjölk. För cirka 150 år sedan fanns 20 000 fäbodbrukare bara i Dalarna.

Karlolof och hans två syskon tillbringade sina barndomssomrar på fäbodvallen. De flyttade upp precis efter skolan. Då fanns det fler fäbodvallar runt omkring med gott om barn och djur att leka med. Nu är det bara Karlolof och Ingegerd som har djur. De badade, fiskade, hjälpte till med korna och kärnade smör. Då, liksom nu, finns ingen tv eller andra moderniteter. 

− Vi gick med korna från byn och hit, tolv kilometer. Det är en traditionell stig som använts i flera hundra år.

Främsta anledningen att korna är på fäboden är att de behöver mer mark att beta på. En annan anledning är att Sundebergs på plats kan tillverka ost, smör och messmör av mjölken. De producerar även gum, ett slags grynost, som är populär bland folk i trakten. Ingegerd tillverkar produkterna över öppen eld och med enbart handkraft i kokhuset − ett av de små, grå timmerhusen på vallen.

− Produktionen är en möjlighet att hitta ytterligare en inkomstkälla. Vi har lärt oss att ta betalt för osten nu. 

Karlolof säljer varorna på fredagsmarknaden i Hede, som hålls sex fredagar varje sommar. De tjänar mellan 8 000 och 9 000 kronor per gång och intresset för varorna ökar.

− Vi säljer slut fortare och producerar precis vad vi orkar med fram till fredag. 

Han står inte bara på marknaden för att sälja varorna utan också för att visa upp sig och uppmärksamma en traditionell fäboddrift. De har renoverat en av fäbodstugorna som ska hyras ut en natt i taget till turister som vill uppleva miljön och delta i arbetet på vallen, men bara några nätter per sommar. Det ska vara kvalitet före kvantitet.

Vid det gamla träbordet sitter även biologen Stefan Olander som kämpar för fäbodarnas överlevnad. ”Vi är förmodligen de sista entusiasterna”, sjunger Povel Ramel. Den textraden känner Stefan igen sig i. Han gör allt i sin makt för att bevara fäbodtraditionen. Listan kan göras lång över uppgifterna han tagit på sig för att traditionen ska få leva vidare: han restaurerar fäbodar, leder kurser, pratar med beslutsfattare och bygger gärdesgårdar. Han menar att fäbodbruk är framtidens jordbruk: maten är lokalproducerad, småskalig och man tar tillvara allt som produceras. 

− Det är ett hållbart, långsiktigt brukande som är miljövänligt. Det är det här vi måste värna om. Dessutom främjas den biologiska mångfalden när korna betar marken. 

När vi sedan går ut och andas in fjälluften visar han ivrigt vallens ovanliga växtarter. Stefan är oroad och frustrerad över att politiker och tjänstemän inte engagerar sig för fäboddriftens överlevnad. Han har tankar kring hur man skulle kunna få igång en rörelse av volontärer som kan göra dagsverken på landets fäbodar. 

FÖRRA SOMMAREN fick Karlolof och Ingegerd problem med rovdjur för första gången.

− Först försvann en ko, Siri, i början av juli och någon vecka efteråt kom en bekant och berättade att han sett en varg några kilometer härifrån. 

Några dagar efteråt var ytterligare två kor borta. De tog kontakt med länsstyrelsen och frågade om det fanns någon varg med sändare i trakten så att man kunde hålla koll på hur den rörde sig, men det fanns det inte.

− Vi gick och letade och skakade i kobjällran. Och sonen hittade en ko, Filippa, som hade gått ner sig i en myr eftersom hon hade blivit rädd. Fyra nätter hade hon legat där.

Till slut kunde de dra upp henne med spännband och två fyrhjulingar.

− Vi tror att hon har blivit jagad för det där har aldrig hänt förut.

Två kor dog den sommaren och resten av djuren betedde sig konstigt. En ko som alltid kommer hem samma tid sov ute en natt, hela grupper av kor kunde vara borta i flera dygn och mjölkproduktionen gick ned. Det blev ingen produktion av ost eftersom de inte hade tillräckligt med mjölk och var tvungna att leta efter djuren. Inkomsterna sjönk snabbt.

Karlolof och Ingegerd fick besök av Eva Karlsson från länsstyrelsen efter den jobbiga sommaren.

− Hon är mån om att vi ska finnas kvar. Hon ville höra hur det hade gått och hur vi kände, och insåg att det fanns en risk att vi inte flyttade upp hit något mer. Så kändes det långt in på vintern. Men hur skulle det upplevas om man inte fick vara här? Det är ju det vi längtar efter mest under året.

De ville ha en plan på hur de skulle få hjälp om samma situation skulle uppstå igen. Eva Karlsson ordnade ett möte med en viltförvaltningstjänsteman.

− Han trodde nog att vi var rovdjurshatare eller hade våldsamma krav på ersättning.

DET BLEV INGEN ersättning och ingen plan. Men de fick fyra gps:er som de kunde placera på sina kor. Gps:erna och längtan efter Östvallen gjorde ändå att Karlolof och Ingegerd kom tillbaka den här sommaren. 

− När frigående djur på skogsbete och varg finns i samma område måste rätt resurser sättas in för att det ska vara möjligt att bedriva ett levande fäbodbruk, säger Stefan Olander. Vi måste lösa det på ett vettigt sätt. Alla måste ju få finnas.

Han har flera förslag: utbildade människor som i par går med djuren i skogen. En i paret byts av efter en vecka av nästa person. Den första går sedan av skiftet för att ersättas av en ny person. I Gävleborg har man en akutgrupp hos länsstyrelsen, genom viltförvaltningen, som snabbt kan komma och hjälpa till om det uppstår problem. Till exempel genom att snabbt bygga skyddsstängsel eller skydda djuren på andra sätt. 

− Det skulle vi ha behövt i fjol, säger Karlolof.

Problemet, anser Stefan Olander, är att ingen vill bekosta satsningar för fäbodbrukare och att organisationerna inte samarbetar. 

− Låt inte oss bli de sista entusiasterna, säger han.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.