PÅ HÅLL SPEGLAR SIG DEN vita kalkbranten med den smaragdgröna gräshättan som en hägring i vattnet.

– Du har tur. För några dagar sedan stormade det. Så här lugnt har det inte varit hittills i år, säger Lilla Karlsös tillsynsman Måns Hjernquist som styr den lilla aluminiumbåten.

Ett ejdersträck sveper förbi som ett pennstreck strax över havsytan. Nedanför Österberget skimrar något svartvitt mot bergets ljusa spegelbild i vattnet. I kikaren upplöses det i tusentals alkfåglar: tordmular och sillgrisslor som guppar tillsammans i grupper.

Karlsöarna är Östersjöns enda fågelberg, kalkstensbranterna bildar perfekta häckningshyllor. Det är inte dags än. Men när vi landstigit på den lilla stenbryggan och fått upp tubkikarna ser jag fåglar som redan är uppe och provsitter. Eftersom de bara lägger ett ägg per år finns det anledning att vara kräsen i våningsvalet.

Plötsligt ändras tonen i tordmularnas hemtrevliga knorrande, en svartvit fågelvåg lyfter. Orsaken syns högt däruppe: en havsörn svävar på vindarna, spanar. Kanske får de skarpa ögonen syn på oss för den vänder och landar igen, just bakom klippans nordspets. Genom tuben kan jag se kroknäsan skjuta fram.

– Jag ser örn varje dag, det är bara en tidsfråga innan de börjar häcka här, säger Måns som tackar Naturskyddsföreningens Projekt havsörn för spridningseffekten.

Pilgrimsfalk häckar redan här, förra året fick paret ut en unge.

Ovanför bryggan ligger öns enda byggnader: ett litet vandrarhem, ett naturmuseum och en personalbyggnad. Här finns också fårfållan.

Tamdjur har betat på ön i kanske 6 000 år och format det speciella landskapet. Men för 55 år sedan ville bönderna som ägde ön sälja. Marken kunde ha styckats upp i sommarstugetomter och betet upphört.

Efter en landsomfattande insamling köpte Naturskyddsföreningen i stället ön. Gutefåret, Sveriges äldsta och mest ursprungliga fårras, fick en fristad här efter att ha varit nära utrotning.

Besättningens drygt 200 får har inte flyttat ut för året än. Men betets effekter syns när vi går över den låga Suderslätt.

Vi passerar en skog av jättebonsaier, urgamla lövträd med en genomsnittsålder på kanske 400 år, bronsåldersrösen och båtgravar. På västsidan öppnar sig ett dramatiskt landskap av raukar och grottor mot Stora Karlsö.

Det känns som att vandra i en tidsbubbla, bara vind och vågfras hörs. Och så fåglarna förstås. En skärpiplärka flyger upp över en sten med ett högt tjitjitji. Här finns över 100 par. Uppifrån öns gräshätta drillar sånglärkor, och när vi vadar genom iskallt vatten på hala stenar nedanför Västerberget skjuter tordmular som klumpiga projektiler över våra huvuden. Totalt häckar ett femtiotal fågelarter på ön, som mest lever 50?000 fåglar på öns 150 hektar.

Måns Hjernquist gör ett snabbt överslag av alkorna från utkikspunkten längst upp på Norderslätt. Elvatusen får han det till. Sillgrisslornas läte låter som skarpa skratt utifrån vattnet. Och nog har de anledning att vara nöjda: Skarpsillen ökar och skyddet är starkt på ön. Här mår de gott.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.