DET LÅTER SOM EN SAGA när lokale journalisten Jedna Deida berättar om imraguenfolkets traditionella sätt att fiska. Genom att slå på vattnet kallade man på delfiner som drev in fisk mot stranden. Männen gick ut i vattnet med nät på träställningar och fångade mycket fisk, mest den exklusiva arten mulle.

– Jag trodde själv att det handlade om legender, tills jag fick se en film som dokumenterar metoden. Äldre fiskare i byarna kan också berätta hur det gick till, säger Jedna.

Han har hyrt en fyrhjulsdriven Toyota med chaufför och ordnat tillstånd att besöka nationalparken på vägen mellan Nouakchott och Nouadhibou så att vi ska kunna se båtarna och träffa fiskarna.

Det blir en äventyrlig färd. Nouakchott slutar tvärt och förutom skräp, övergivna bildäck och spridda beduintält med magra kameler bundna utanför breder sanden ut sig till synes ändlöst på båda sidorna av asfaltstråket.

Efter ett par ökentimmar viker vi av ned mot havet. Den gamla landsvägen in i parken är egentligen ingen väg alls, man kör direkt på den smala strandremsan mellan branta dyner och vågor. Väldiga flockar av tärnor lyfter framför bilen och hela skogar av stora bleka krabbor springer undan på höga ben. Parken är världsarv och skyddad både för sitt fantastiska fågelliv och för sin roll som barnkammare för fisk längs hela Västafrikas kust.

Det gäller att köra precis ovanför bränningarna, ganska fort, för att inte fastna i den våta sanden. Och att ha koll på tidvattnet som slukar strandremsan ett antal timmar varje dag; bilar som inte hunnit undan dras obönhörligt ut i vattnet. Byn Mamghar med nationalparkspostering och ett stort valskelett i sanden är parkens första stopp. Här härskar middagsstiltje, men vi får vägbeskrivning vidare till Iwik där fiske ska pågå.

Det är nu det börjar gå snett. Det finns inga riktiga vägar i parken, bara hjulspår och enstaka vägvisare i sanden. Ibland slutar spåren i saltträsk och laguner. Avlägsna sandkullar och torra buskage svävar som hägringar strax över marken och snart är vi helt vilse. Vi måste vara ute ur parken innan mörkret faller och tvingas till slut följa ett spår mot stora vägen. Sanden blir lösare ju längre in i öknen vi kommer. Hjulen spinner och bilen spyr ut mer och mer svart rök.

I en hög dyn kör bilen obönhörligt fast och motorn kokar. Vattnet står som en fontän ur kylaren. Förutom några kameler i fjärran är vi ensamma i tystnad och dallrande hetta. Hela dricksvattenförrådet går åt till kylaren, men till slut kommer vi loss och fortsätter mot Nouadhibou.

Skam den som ger sig! Vi gör ett nytt försök på vägen tillbaka några dagar senare. Nu har vi med oss den gamle fiskaren Ahmedou Ould Beyih som är född i Banc d’Arguin och kan området. Det behövs. Sanden blåser så hårt att till och med asfaltvägen är svår att följa.

Just när vi når havet igen händer det som inte får hända. Punktering! Reservdäck finns, men inget fälgkors. Stormen har växlat över i tryckande hetta: drygt 45 grader. Dessbättre befinner vi oss strax intill klippudden Cap Tafarit och ett av parkens små tältläger för besökare. Vi bjuds på mauretanskt te i små glas (starkt, skummigt med myntablad), grillad fisk och en stunds vila under en svalkande tälthimmel. En annan Toyota stannar till och vi får låna fälgkorset.

IWIK LIGGER PÅ EN HALVÖ, sista biten kör vi genom halvhögt vatten. Husen består av masonit eller rostig korrugerad plåt och det finns en handelsbod med kyld läsk. Allt luktar gammal fisk, men träbåten som är på väg in med god vind i de trekantiga seglen är vacker som en dag.

Hamma Ould Jideydou står i aktern och styr in mot stranden. När båten lagt till får vi en pratstund under en tältduk. Delfinfisket är det ursprungliga och när det började vet ingen, berättar han. Bara några få kunde konsten att kalla på delfinerna genom att slå stora träkäppar mot vattenytan.

– Jag var med som pojke på 70-talet. En enda person kunde få upp till 40 fiskar. Allt var väldigt välorganiserat, men nu är hela kunskapen borta. Bandet mellan människa och djur har brutits.

Delfinerna hjälpte människorna och fick i gengäld vara ostörda. Djur som fastnade vid lågvatten fick hjälp att komma loss. Hamma tror att ett skäl till att delfinfisket upphörde var motorbåtarna som började komma in. Imraguens uppmuntrades också till »modernare« fiske med piroger och ljuden störde djuren.

Enligt nationalparksreglerna får bara imraguens fiska i parken nu, skonsamt med segelbåtar. Men hårt europeiskt industrifiske strax utanför har decimerat bestånden, vissa arter har försvunnit och franska Total borrar efter olja precis vid gränsen. Båtarna som kommer in den här kvällen har bara små fångster ombord.

– Fisken räcker inte nu. Vi vill ha mer inflytande över när och hur mycket vi får fiska, men reglerna sätts av folk utifrån, säger Hamma.

Innan vi lämnar byn får vi följa med en av båtarna ut till den låga fågelön Zira. Vi ser pelikaner, flamingo, mängder av skarvar och måsar, men flyttsäsongens väldiga mångfald är inte här än. Det svalkar skönt i vinden, träet knarrar – och som en motvikt till skönheten springer feta kackerlackor kors och tvärs över durken.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.