NORSK fiskeförvaltning är den bästa i världen, hävdar Norges regering. Även miljömärkningen Marine Stewardship Council (MSC) har berömt landet.

I slutet på 1980-talet minskade torskbestånden allvarligt utanför både New Foundland och Norge. Det kanadensiska beståndet kollapsade och har fortfarande inte återhämtat sig, medan norska fiskare idag gör stora vinster på ett rekordstort bestånd.

HUR MYCKET SOM beror på ekologiskt lyckosamma omständigheter och hur mycket som är frukten av en framgångsrik förvaltning – i nära samarbete med Ryssland – är svårt att säga. Men Norge har tagit flera fiskepolitiska initiativ, tar försiktighetsprincipen på allvar och har inte minst lyckats minska överkapaciteten på sin flotta.

– Vi slår oss gärna för bröstet gentemot EU, säger Tore Jakobsen, vetenskaplig rådgivare vid fiskeförhandlingarna med EU. Men situationen i Nord-­ sjön är en annan än i Barents hav.

Förbudet att slänga fisk överbord, som numera diskuteras flitigt inom EU, är ett exempel där Norge gått före. En annan åtgärd är att man tillfälligt stänger områden där stora mängder ungfisk håller till, en tredje att fartyg måste flytta sig om de får upp mycket ungfisk.

Norge har också lagt ner stora resurser på att komma tillrätta med olagligt fiske. När det var som värst fångades över 100 000 ton torsk per år olagligt i Barents hav. Tjuvfisket gör det omöjligt för forskarna att räkna på hållbara kvoter, när de inte vet hur mycket fisk som faktiskt fångas. Tjuvfisket är numer betydligt mindre.

– På 1970- och 80-talen var Norge pådrivande för att »fiska så mycket som möjligt«. Sedan insåg vi att det inte var bärkraftigt, och gjorde en genomgripande omläggning av fiskepolitiken, säger Peter Gullestad, fackdirektör vid norska Fiskeridirektoratet.

Men det viktigaste var att komma till rätta med överkapaciteten, den ger ett sådant enormt politiskt tryck.

För att fortlöpande minska fiskeflottan har Norge ett system med fiske­kvoter knutna till fartygen. En fiskare kan köpa kvoter från ett annat fartyg, om fartyget skrotas. Det har gett större lönsamhet för de yrkesfiskare som är kvar.

MEN SYSTEMET har också baksidor.

– Sjösamerna, som inte fiskar hela året om, kom i kläm. Vi har fått ett kapitalintensivt fiske, säger Bente Aasjord, statsvetare som tidigare arbetade med fiskefrågor på Naturvernforbundet.

– Små, arbetsintensiva båtar, som fiskar med passiva redskap och har råd att ligga i hamn när det är dåligt väder, försvinner, medan stora och högt belånade båtar, som jagar fisken, köper upp kvoter. Vi har fått färre båtar, men större och mer bränsleslukande, säger Bente Aasjord.

– Vi har prövat många metoder, och kommit på hur vi ska göra, säger Peter Gullestad. Men vi har också haft naturen på vår sida – vi har haft tur. En sak kan man vara säker på: det kommer inte alltid att fortsätta så.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.