Snoken träffar Glenn i hans laboratorium på universitetet i Lund. Det är ett litet rum fullt av apparater med knappar och rattar. Mitt i rummet står en stor glaslåda, som ett akvarium fast utan vatten.

– Det är vår vindtunnel, säger Glenn. Vi har fläktar som blåser en svag vind genom tunneln.

Det är nästan helt mörkt i rummet när experimentet startar. Glenn placerar en liten nattfjäril i ena änden av vindtunneln. I andra änden finns en anordning som pumpar ut doftämnen i luften – samma ämnen som fjärilshonorna använder för att locka till sig hanar. Doften driver i vinden mot fjärilen. Det är en hane, och han reagerar direkt. Vingarna börjar vibrera.

– Vi släpper ut 50 biljondels gram doftämnen per minut, säger Glenn. Det är ofattbart lite, men fjärilshanens antenner är jättekänsliga.

Fjärilen börjar flyga mot doften. Då kommer det allra mest spännande. Ungefär halvvägs genom tunneln passerar fjärilen en liten svart låda, och Glenn trycker på en knapp.

– Såg du! Den dök direkt!

Javisst, fjärilen bara fällde ihop vingarna och blev sittande på vindtunnelns botten. Vad var det som hände?

– Den där lilla lådan är en högtalare. Jag skickade ut ett ljud som påminner om de signaler som fladdermöss använder för att lokalisera sina byten. Tonen är så hög att vi människor inte hör någonting.

Men fjärilarna hör. Många nattfjärilar har ”öron” som är helt inställda på en enda sak – att varna för fladdermöss. När varningen kommer kastar de sig undan. En del faller till marken, andra gör kanske en häftig looping.

– Men om doften är riktigt stark och bra fortsätter många fjärilshanar att flyga, trots fladdermusljudet, berättar Glenn. Om vi tar bort något av de fyra doftämnen som honan skickar ut blir det fler som reagerar på ljudet. Eller om högtalaren står långt bort från doftkällan.

Vad betyder det? Jo, att fjärilshanen på något sätt kan väga chansen att hitta en hona att para sig med mot risken att bli fladdermusmat. Om doften är stark och perfekt tar fjärilshanen större risker än om doften är svag eller lite tveksam.

Det behöver man ju inte vara särskilt smart för att räkna ut, tycker kanske du. Och fjärilen är säkert inte smart. Men på något sätt kan den ändå väga risker mot nytta i en hjärna som är mindre än ett sockerkorn.

Det tycker Glenn Svensson är häftigt. Och han vill gärna vet mer om hur det fungerar.

FORSKA PÅ HELTID

När Glenn Svensson tog studenten hade han aldrig varit intresserad av insekter och aldrig hört ordet feromoner. Han var inte ens säker på att han ville bli biolog.

– Jag började studera ekonomi – men slutade efter första da’n …

Så nu är det biologi som gäller och Glenn är forskare på heltid.

– Det är skoj att forska, man kan arbeta med något som man tycker är intressant. Och det är ett fritt arbete, man lägger upp sina dagar som man vill.

I september ska Glenn vara färdig och redovisa vad han kommit fram till under fyra års forskning i en doktorsavhandling. När den är godkänd är han ”filosofie doktor”. Och sedan?

– Då hoppas jag få arbeta på något universitet utomlands ett år. Det brukar man göra när man är klar med sin doktorsexamen.

Vill du veta mer om fjärilarnas kemiska språk och om Glenn och hans forskarkompisar i Lund kan du besöka deras hemsida:

www.pheromone.ekol.lu.se.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.