Varför håller man på? heter Fredrik Sjöbergs nya essäbok (Albert Bonniers förlag) Samma fråga följer mig ofta. I samhällsdebatten efterlyses vår tids berättelser. De ska peka framåt och likt den om folkhemmet rymma en kraft att förändra. Men att skriva om en tillräckligt nära framtid verkar svårt, betydligt fler berättar om det som varit.

Jag har läst tre böcker som uppehåller sig vid historien. Roligast att läsa var Moln över silverkusten av Gunhild Arby, Recito Förlag. Arby är miljöjournalist men berättar med ett skön­litterärt grepp om det som kanske var Sveriges första miljöstrid i slutet på 1700-talet, om sillen, silloljan och det stinkande avfallet från Bohusläns alla trankokerier. Det är en välskriven och lättläst ungdomsroman, som rekommenderas för alla åldrar. Den historiska berättelsen om sillen som gav både guld, stank och döda vikar är en bra utgångspunkt för en diskussion, till exempel i skolan, om hur vi förvaltar våra naturrikedomar i dag. Arby har verkligen lyckats förvalta och gestalta sin historiska kunskap.

Henrik Ekman skriver i Vår sanna natur, Naturfotograferna ser på Sverige (Ica Bokförlag) också svensk miljöhistoria. Han berättar smidigt, sakligt och mycket kunnigt om älvarna, skogen, det öppna landskapet och våra hotade arter. Det är en grundbok i ursprung och utveckling av de frågor som vi fortfarande brottas med. Bokens berättelse är till stor del också Naturskyddsföreningens historia. Jag trodde att boken skulle handla mer om naturfotografins dilemma i en tid när vackra naturbilder ockuperats av bilmärken, tvättmedel eller matfett. Henrik Ekmans text står för sig själv, men bilderna är både vackra och mångsidiga. Och kvalitativt naturfoto behövs i en tid när man fingerfärdigt kan peta in arter i landskapet, om andan faller på.

Men ändå hänger frågan kvar, hur ska angelägna bilder och ord träffa rakt in i våra hjärtan, när en fyrhjulsdriven bil när som helst kan dyka upp bakom varje naturpanorama? Varför håller vi på?

David Jonstads berättelse Kollaps (Ordfront) analyserar samhällsstrukturer och olika kulturer som havererat. Han förmedlar argument och insikter om hur samhällen utvecklats till ett slutligt, oundvikligt sammanbrott. Det är mycket kunnigt och imponerande. Problematiken cirklar kring den krypande kollapsen, den som inte är brutal i ögonblicket, som att falla utför ett stup, utan mer kan liknas ett utdraget rullande utför en brant slänt. Det är där vi är. Ändå bygger vi vidare på en allt mer komplex och svårhanterlig teknologi och ekonomi. Hur vi ska hantera den utdragna kollapsen som vårt beroende av fossila bränslen leder till? Jonstads svar blir, lite förenklat, småskalighet och robust teknik. Han diskuterar lokala penningsystem, slow money och resilienta människor. Vi måste erkänna krisen, ställa om oss mentalt, förbereda oss.

Hans lösningar är inte olika 70-talets gröna våg. Boken ger förklaringar och historiskt perspektiv. Men sedan? Jag känner mig märkligt tom. Det måste finnas glöd och längtan efter delaktighet för att skapa förändring.

Bra berättelser kan vara en flykt, liksom längtan till naturen. De räddar inte jorden, men ger kraft till den vardagsgrå långsamhetens försök att göra så gott vi kan. Jag uppmanar alla vårtrötta att gå till Sveriges Botaniska förenings webbplats och leta reda på deras vackra lista med vanliga växter: www.sbf. c.se/www/vaxtfolder4bl.pdf

Kanske bor den bästa berättelsen i den första blåsippans färg. Fredrik Sjöberg skriver om den blandning av drivkrafter som ligger utanför det rationella. Man vet inte riktigt hur det ska sluta. Det är därför vi måste hålla på.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.