Annons

Fördel förortsdjur

Den avlägsna storskogens inbyggare förblir anonyma. Men kring förortens fauna vävs berättelser som får både djur och förortsbor att framstå som priviligierade.

Skribent Eva-Lena Neiman

Utan tvekan är det en viss fördel att vara djur i förorten.

Om följdfrågan till detta påstående är ?Jämfört med vaddå??, så är svaret: Jämfört med att vara djur i någon halvstor skog i en halvglest bebyggd trakt. Eller jämfört med att vara djur i en stor och vild och otillgänglig skog dit bara SNF:are beger sig, på uppdrag att leta mystiska trädsvampar eller minimala baggar.

Djuren i den lilla förortskogen kommer med stor sannolikhet att förr eller senare ingå i en historia, oftast muntlig, men, som denna text bevisar, även skriftliga berättelser kan ta sig an förortslandskapets fauna.

Till exempel berättade en hundägare som jag ofta stöter ihop med, att han och en annan hundägare en dag höll på att bli nockade av en kaja. Den damp ner på gångvägen alldeles framför fötterna på dem. Död var kajan och chockade hundägarna. Det är en bra berättelse. Och det föds förstås en följdberättelse om duvhöken som måste ha tappat greppet om kajan, för visst skrek alla kråkfåglar extra mycket när kajan slog i asfalten? Och då kan jag förstås fylla på med andra berättelser om duvhöken som jag tror häckar på Skogskyrkogården, men som har sina jaktkvarter här i skogsbackarna runt husen. Den ingår redan i många olika berättelser och för att hålla mig på gott humör lämnar den små hemliga meddelanden att läsa i fjäderhögarna vid en alldeles speciell bergknalle.

Vi har också den listiga haren, som alla vet bor i trakten av basebollplanen och vars hobby är att fullständigt orädd driva små ettriga terriers till vansinne med listiga avhopp och sidsprång.

Alla igelkottar har förstås också sina berättelser. Till och med de döda djuren pratar vi om. Det ligger en död igelkott vid kommunens jordupplag och vi spekulerar i var den hade gått i ide när traktorn kom och stuvade om bland jordhögarna. Det är så sorgligt att se de små tillplattade taggarna i lerjorden. Alla hundar måste dit för att först nosa, sedan kissa ett meddelande eller försöka rulla sig lite i stanken.

Alla djur blir på något sätt personliga i förorten. Vi är glada att det utom våra tama – tvångskommenderade – också finns vilda djur som av alla platser på hela jorden valt att slå sig ner just här hos oss. Att det finns sångare som kommer tillbaka från sina långa solresor till Medelhavet och utan att tveka väljer att slå sig ner och sjunga i vår lilla förortsbacke.

Fågelsången gör att vi känner oss utvalda.

De här djuren har valt oss av egen fri vilja. Det är inte vi som flyttat till vackra stränder och undersköna hagar för att välja dem. Skillnaden känns religiös. Vilken övergiven, hålögd förortsmamma med matkassarnas handtag så hårt inskurna i handflatorna att mönstret aldrig går ur, vill inte känna sig en aning utvald? Vem vill inte vara det huvud som kajan så när träffade, eller stå på den fot som den fetaste huggormen i Skarpnäck nästan ringlade över? Det blir bra berättelser och med en hund som bete träffar man alltid någon annan som hasar sig runt i den mörka vinterkvällen och längtar efter att en förortsstjärna skall falla, så att man kan önska in sig själv in i en ny historia med lättare packning och godare prisvärd mat och ljusare kvällar, medan alla förortens djur vänder sig i sina hålor och grymtar om att de vill ha ett bättre slut på sin berättelse.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Eva-Lena Neiman
Artikeln publicerades i