Vetenskapen har i dag med tillräcklig säkerhet klarlagt vad som krävs i utsläppsminskningar fram till 2050. Så vad förhandlingen i Köpenhamn borde handla om är hur ansvar skall fördelas mellan olika länder och generationer, inte själva det kollektiva betinget. Det är givet.

Dessvärre tycks förhandlingarna nära nog vara paralyserade. Länderna spelar ett högt spel när alla väntar på alla för att maximera den kortsiktiga egennyttan. Men det man glömmer är att om ingen bryter detta dödläge är alla förlorare. Det finns sannolikt beredskap i både Kina och USA för att kunna höja buden när förhandlingarna går in i slutskedet, men hur många kort i rockärmen som de olika länderna har är inte lätt att förutse. Och i USAs fall handlar det sannolikt först om att Obama skall få med sig kongressen.

Sverige har en nyckelroll som ordförande i EU och kan bli den spelare som bryter upp låsningen mellan industriländer och utvecklingsländer och få till ett bud som höjer förhandlingstemperaturen. Även om Reinfeldt fått en del positiva rubriker så har de konkreta förslagen och ambitionerna hittills inneburit besvikelse, främst beroende på förseningar och spänningar inom EU. Det viktigaste just nu är sannolikt finansieringsfrågan. Stora och säkra pengar måste upp på bordet för att de snabbt växande utvecklingsländerna skall våga lova att minska utsläppsökningen.

Och det finns bra finansieringsförslag. Det räcker dock inte med fagra löften från industriländerna. Det ger bara tråkiga deja-vu-upplevelser för fattiga länder som allt för länge sett i-världen svika när det gäller exempelvis jordbrukspolitiken och biståndet. Nej, det krävs kraftfulla internationella överenskommelser som garanterar att pengarna kommer in. Internationella skattebaser är en möjlighet. I likhet med inhemsk skattepolitik finns det inga bättre skatter än miljöskatter. De både genererar intäkter och minskar miljöförstörelsen på en och samma gång. Det borde vara fullt möjligt att införa en global koldioxidskatt på flyg och sjöfart som i dag har en gräddfil med total befrielse från energi- och koldioxidskatt. Vinsten skulle vara dubbel, dels minska utsläppen och dels ge pengar till teknikskifte i utvecklingsländerna.

Glappet mellan vad som behövs och det som i dag diskuteras är i grunden ansvarslöst. Det är ju oerhört provocerande att se hur politikerna runt om i världen tycks få allt svårare att acceptera ambitiösa klimatåtgärder samtidigt som klimatforskarna blir än allvarligare i tonen. Sommarisen i Arktis smälter till och med snabbare än de värsta scenarierna i IPCCs senaste rapport. Om inte avtalet i Köpenhamn lyckas minska de globala utsläppen med 40 procent för industriländerna, klarar vi med stor sannolikhet inte heller att begränsa temperaturökningen till två grader, vilket är i högsta laget. Nu krävs det att politikerna tar på sig långsiktighetens och solidaritetens glasögon.

Inte minst måste de lyckas byta ut begrepp som ”bördefördelning” till ”möjlighetsfördelning”, annars bekräftar vi alla en världsbild där den som sist lämnar fossilsamhället är en vinnare. Sverige visar i praktiken att sambandet snarare är det motsatta. Här borde Sverige ha chans till ett initiativ.

För att det skall bli en framgång i Köpenhamn måste flera världsproblem lösas samtidigt. Klimatkrisen kan lösas med en stor global investering i anpassningsåtgärder och smarta tekniklösningar. Då kan fattigdomsbekämpningen och ekonomisk lågkonjunktur hanteras i ett och samma recept.

FN talar om ett behov av 500 miljarder dollar per år till den fattiga delen av världen. Det är fem gånger dagens bistånd. Ekvationen är inte omöjlig och förresten har vi inte så mycket val. Ett Köpenhamnsavtal bör rimligen resultera i ett internationellt golv för utsläppsminskningar. Men detta klimatbygge kommer inte att ge oss trygghet om inte länder, företag och individer går fortare fram än så. Och glädjande nog är det i många fall faktiskt lönsamt!

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.