?Är mellanspetten vår mest hotade fågelart?? undrade Börje Pettersson i Linköpingsornitologernas tidning Dendrocopos 1976. Han hade då börjat arbeta med ?Projekt mellanspett? vid Skogshögskolan. Snart skulle han få svaret. Det var ja. Mellanspetten dog ut officiellt 1982.Då fick han lägga till ?in the extinction phase? i titeln till sin avhandling om ekologin hos en isolerad population av ?the middle spotted woodpecker?. De sista åren stod staren fram som ett hot. Den är stark och stridbar och körde många gånger bort den klena hackspetten från hålen den just hackat upp. Staren är min favoritfågel, men för var gång ett svart huvud med gul näbb dök upp i bohålet under bevakning och inte mellanspettens ljusa ansikte prövades känslorna.Börje satte upp starholkar för att lätta på trycket mot den hotade spetten men det hjälpte föga. Mellanspettarna var för få och troligen inavlade. De dog ut medan staren tycktes oövervinnerlig. Sedan vände det.För den som inte gillar starar har de gångna åren varit bra. För staren har de varit en katastrof. Beståndet har minskat med mellan 50 och 60 procent.Staren har sällskap av en lång rad fåglar knutna till samma landskap. Hämplingen är nere i under 30 procent av beståndet 1975, det år som har index 1.Gråsparven har nu index 0,36, törnskatan 0,43, sånglärkan 0,38.Nog är det för djävligt.Å andra sidan finns det vinnare också, och då inte bara kanadagås (2003 index 47,1) eller skarv (180,3).

Samma nummer av Dendrocopos innehöll en artikel om fåglar i Bjärka-Säbyområdet, mellanspettens kärnrevir. Där kunde man läsa om korpen att arten regelbundet noterats. ”Något par torde häcka i områdets omedelbara närhet.” Och om gärdsmygen: ”Endast fyra noteringar finns, alltid av enstaka exemplar.”I dag sjunger gärdsmygar överallt i de fyrtioåriga granskogarna. Den tycks älska detta hemska landskap. Och korpen ökar med nästan fem procent om året medan kråkan minskar.Fåglar kommer, fåglar går. Sören Svensson vid Lunds universitet berättar för mig att medan det finns kanske 70 fågelpar per kvadratkilometer i det öppna betade landskapet finns det bortåt tusen i skogen som ersätter det. Kanske inte i en renodlad granmonokultur men i en hyggligt blandad skog.När sedan spännande arter som havsörn, trana och sångsvan snabbt breder ut sig får man fundera över vad som är försämring och vad som helt enkelt är förändring.När jag är på väg att hemfalla åt nostalgi och veklagan brukar jag tänka på några ord av John Lennon.Dagen då han blivit skjuten sände radion ett minnesprogram. I en gammal intervju fick han än en gång frågan om varför Beatles måste splittras. Han svarade genom att berätta om en restaurangägare i New York. Krogen i Greenwich Village var stamlokus för konstnärer, musiker och allehanda radikala kulturpersoner.Så en sommar beslöt ägaren att renovera sitt slitna ställe. Han stängde några månader och när restaurangen öppnade igen var det med skinande ny inredning. Och alla stamgäster blev förstås bestörta. Hur kunde han förstöra deras krog på det viset? John Lennons slutsats var lakonisk:The underground is just as straight as the overground – and they don´t like change.Men när förändringen betyder att till och med staren blir ovanlig, undrar jag. Att bejaka det är att begära lite väl mycket.

Henrik Ekman, vetenskapsjournalist och hängiven fågelskådare.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.