Den 20 maj 1906 går Karl-Emil Gustafsson dröjande de tvåhundra meterna från sitt nyförvärvade jordbrukshemman ner till lagårn alldeles invid Skagerns strand. Kvar i köket dukar hans hustru just av efter en stärkande frukost.

Det är nu två månader sedan de köpte Västra Eketorp i Södra Råda socken mellan Skagern och Vänern. Vårvattnet står högt länge det året och vårbruket dröjer på en del marker nära sjön. Det lätta vågskvalpet stänker upp på lagårns vägg.

Trots denna naturens nyckfullhet genomströmmas Karl-Emil Gustafsson av ett lyckorus. Han stannar upp av syrenens starka doft och av åsynen av naturens illande vårgrönska. Trots allt vet han att vattnet småningom drar sig tillbaka. I bakgrunden hör han dånet från Gullspångsfallet tre kilometer bort.

Vad han inte vet är att just denna dag befinner sig några av traktens framgångsrika och mäktiga industrimän i Stockholm för att bilda Kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors. Bara tre månader senare skulle det nybildade bolaget börja bygga en fördämning över Gullspångsälven och spränga in ett kraftverk i urberget.

Vad han denna dag inte heller kunde veta var att han och omkring 475 andra jordägande bönder skulle komma att dras in i en tio år lång rättslig strid om regleringen av sjön, en strid som i samtida rikspress skulle beskrivas som ”Folkkriget kring Skagern”.

Inte heller vet han att han liksom alla strandägande bönder i landet utgjorde det sista hindret mot exploateringen av våra sjöar och vattendrag. Att bönderna skulle förlora striden om Skagerns reglering 1915 till industrimännen genom en ändring av praxis i lagen. Att regering och riksdag tre år därefter skulle stifta en ny vattenlag som sedan för ett helt sekel framöver skulle dra undan förutsättningarna för allt folkligt motstånd mot att tämja vattnets naturliga framrinning.

Karl-Emil Gustafsson blickar ovetande om sitt kommande öde ut över sina fruktbara, för tillfället översvämmade, strandängar. Sakta låter han hänförelsen över sin nyvunna lycka rinna av för nu är det tid för arbete.

Vill du besöka turbinhallen?

Civilingenjör Anders Helge, gullspångsbo sedan barnsben tar emot och visar mig runt på kraftverket, några platta tvåvånings sjuttiotalslängor. Jag hade hoppats få se kontrollrummet varifrån vattenflödet styrs också. Men det går inte.

– Kraftverket kontrolleras från Sveg.

Den nuvarande turbinen ersatte 1972 de sex ursprungliga. Med dubbelt så stor effekt kan det nya kraftverket ta tillvara varje droppe vatten från Skagern.

Vi passerar några avfolkade kontrollrum. På en vägg kan vi avläsa siffran 30. Så många megawatt matar turbinen just nu ut på ledningen.

– Det motsvarar 180 kubikmeter vatten genom turbinen varje sekund, 360 badkar, säger Anders Helge.

Siffran i displayen ändras då och då. I varje ögonblick räknar datorer i Sveg fram största möjliga lönsamhet i en avvägning mellan att ”spara” Skagerns vatten och att ”sälja” det till högsta pris, i el räknat.

Nu kommer Bengt Harald Johansson, ansvarig för driften av turbinen. Vi går in genom en ståldörr i berget och stuprätt ner för några branta trappor. Jag har hamnat i ett stort välvt bergrum. Här sitter den övre infästningen av turbinens axel. De ställbara skovlarna finns ett par våningar ner i schaktet. Hela berget vibrerar.

Panikångesten lurar. Medan vi klättrar ner för de sista trapporna mot botten av schaktet blir jag medveten om kraften i det vatten som just nu efter ett fall på tjugotvåochenhalv meter genom berget, pressas förbi turbinens skovlar.

Mitt i turbinhuset, genom golvet och vidare upp genom taket snurrar, överraskande långsamt, den alldeles stålblanka turbinaxeln. Rakt under golvet sitter skovlarna. Härinne omsluts vi fullständigt av mullret från det framrusande vattnet.

Gullspångsfallet har fångats in i ett bergrum. Det är hit man måste gå för att få höra det forna vattenfallets dån.

Men jag har kommit till Gullspång inte bara för att studera en tämjd älv och en reglerad sjö. Mer är jag intresserad av att finna spår av ”Folkkriget kring Skagern”. Det som väckt mitt intresse är avhandlingen ”Industrialiseringen av älvar” av miljöhistorikern Eva Jakobsson, uppvuxen i Gullspång. I den visar hon att regleringen av Skagern innebar ett historiskt genombrott för en ny syn på naturen, på vattnets flöde genom vattensystemen.

Istället för en naturlig rytm får vattenströmmen en industriell rytm. Makten över vattnet går över till den som reglerar sjön.

Med regeringens beslut 1915 att ändra praxis och tillåta en reglering av Skagern fick ägaren av ett vattenfall rätt att göra intrång på övriga strandägares mark, om den samlade nyttan värderades högre än skadan av regleringen.

När direktören John Hedin från Lidköping, brukspatronen Gustaf Grevilli från Mariestad och finansmannen William Olsson från Stockholm i slutet av maj 1906 gick samman och bildade Kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors visste de att ingen tidigare fått tillstånd att reglera en sjö i Sverige.

De visste också att staten sedan tre år gjorde anspråk på Gullspångsfallet. Ändå köpte de en vecka tidigare det tjugo meter höga fallet av AB Bofors-Gullspång för 1,1 miljoner kronor och startade sitt bolag.

Bolagsbildarna kände sig säkra. Så säkra att de började bygga sitt kraftverk redan i augusti samma år. Tillståndet fick de först i december året därpå. I juli 1908 stod dammen och kraftverket färdiga.

Men det skulle dröja åtta år till innan de kunde ta sin nydanande investering i bruk. Böndernas starka stridbarhet och riksdagens långsamma utredande av en ny vattenlag uppehöll deras planer.

”Folkkriget kring Skagern” blev ett smutsigt krig, med inslag av bulvaner, domstolsanmälningar och JO-anmälningar. Från år 1908 till 1916 skrev kraftbolaget 31 skrivelser till domstolar och myndigheter, bönderna 85. Utanför domstolen anklagades bolaget för att utan tillstånd hugga ner skog för sina kraftledningsgator och bönderna för att driva myndigheternas värderingsmän till sinnessjukdom. Debatten fördes i pressen över hela landet.

För Karl-Emil Gustafssons del skulle det visa sig att hans ladugård drog in honom mer än andra bönder i tvisten. Så länge det bara rörde sig om översvämmad mark bedömde bolaget att deras chanser var stora i en domstolsförhandling, men enligt 1880 års vattenlag fick ett vattenföretag inte alls skada annans egendom. Karl-Emil Gustafsson vägrade gå med på något avtal och vägrade sälja.

I stället blev han lurad.

Den dag jag besöker det förlorade hemmanet Västra Eketorp står vattnet mellan en halv och en meter högre än den vår då han köpte det.

I granngården bor Karl-Emil Gustafssons sonson Per-Olof Gustafsson.

Han bekräftar att hans farfar blev hotad av representanter för bolaget. Hans marker skulle bli dränkta och han skulle inte kunna leva av sin mark efter regleringen. Men Karl-Emil Gustafsson stod på sig. Istället blev han lurad att skriva på ett köpekontrakt under en middag med mycket sprit. En dag i november 1913 kommer han hem sittande gränsle på sin häst avlurad sitt hemman, så berusad att han aldrig funnit vägen hem själv.

Historien bekräftas även av ägolängden för Västra Eketorp i Kristinehamns Tingsrätts arkiv. Fyra månader efter att hemmanet gick Karl-Emil Gustafsson ur händerna såldes det vidare till Kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors. Därmed var ladugården inte längre något lagligt hinder.

Per-Olof Gustafsson pekar ut platsen där ladugården en gång stod. En bit ut i vattnet, en knapp halv meter under ytan syns resterna av en stengrund.

Skagerns reglerade vatten skvalpar evigt mot stranden. Jag ser upp emot den herrgårdslika byggnaden och tänker på Karl-Emil Gustafsson den där vårdagen i början av förra seklet.

Och jag tänker på att man inte hör något dån från älven.

Fotnot: Gullspång ingår i dag i Fortum.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.