Efter hundra år av idel naturskydds- och naturvårdspolitik har kostymen blivit för trång. Den rymligare naturpolitiken är dessutom redan här. Bara beteckningen saknas.

När Naturskyddsföreningen bildades 1909 var dess namn en självklarhet, likaså Naturvårdsverkets 1967, men historien slutade inte där. Den fortsatte, och så kom det sig att naturskyddets desperation och naturvårdens återställare slutligen började släppa sitt grepp om vår syn på landskapet. Politiken syftar inte längre bara till att värna och vårda under trycket från hotande förstörelse, utan också allt oftare till att förbättra och bygga nytt. Därav min jämförelse med den expansiva kulturpolitiken, den som så tidigt föddes ur en tillbakablickande, museal kulturminnesvård.

Naturpolitiken grodde i samma jordmån. Enstaka minnen från förr skulle bevaras undan civilisationen. Särskilt vackra eller på annat sätt värdefulla naturområden betraktades ungefär som gamla träkyrkor; i början av förra seklet bestämde man sig för att inte riva dem, senare förstod man att de också behövde ett visst underhåll. Skydd och vård. Ungefär så. Kunskaperna om ekologi och känsliga arter var samtidigt så bristfälliga, och industrialismen så löftesrik och stark, att annat heller inte stod till buds. Av urskogar, vattenfall, våtmarker och granithällar byggdes välfärden vi lever i nu. För naturens försvarare var underläget både hopplöst och självklart. Att hejda utvecklingen var det inte tal om, bara om att rädda det som räddas kunde, vilket ofta var ganska lite. Ty utveckling och god natur var oförenliga.

Så är det ju inte längre, i alla fall inte mer än delvis. Visst har vi ännu andan i halsen ibland, ja, totalt sett kanske lika mycket som förr, men utöver de akuta konflikterna pågår också ett större, mer offensivt arbete som syftar till att gestalta naturen så som vi vill ha den. Gröna planer, ekologisk landskapsplanering, FSC-certifiering, Kravodling ? gigantiska projekt rullar just nu åt ungefärligen samma håll, bort ifrån de eviga förlorarnas bakvatten, i riktning mot en mer kreativ förvaltning av naturen. Regeringens femton miljömål är ett gott exempel på att naturpolitiken redan är här.

Men duger då inte miljöpolitik?

Jo, hjälpligt, men inte mer. Det gummimjuka ordet miljö kommer inte under överskådlig tid att kunna ge mycket mer än bedrövliga associationer. Kris, problem, gifter. Miljö förekommer vanligen i sammansatta ord av den dävna sorten. Och lyckas man personligen slingra sig undan stämpeln som hurtfrisk miljökämpe, tvingas man lika fullt leva med löjeväckande uttryck av typen miljöbov, miljöbuse och miljöskurk, som vore hela hanteringen hämtad från en serietidning för barn. Nej, ordet miljö vill jag ogärna använda. Det doftar soptipp.

Natur är bättre, liksom ljusare och friare, mera som kultur. Miljöpolitiken blir knappast lika lustfylld som kulturpolitiken kan vara i sina mer framåtsyftande former. Den svenska litteraturen, konsten, musiken, teatern, filmen, formgivningen och allt vad det nu är frodas delvis på grund av denna kulturpolitik. Ibland har den karaktären av skydd och vård, visst, för Sverige är ett litet land, men oftare handlar den om att utveckla det vi är bra på, och att sprida resultatet i världen.

Därför naturpolitik. Jag menar inte att vi ska ha naturattachéer i Berlin och Paris, bara att vi börjar betrakta vår användning av naturen som ett kontinuerligt bygge, delvis unikt svenskt, gynnat av en stark politik.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.