OM TJUGOFEM ÅR KOMMER vi inte att ha några privatägda bilar i städerna, bara kommunala transporter i form av bussar och taxi och kommunalt ägda hyrbilcentraler. Antalet bilar kommer att minska med omkring 30-40 procent.

Vad är detta? Visioner från dagens mest radikala politiker eller forskare? Nej, idéerna är 30 år gamla, formulerade 1976 av framtidsforskarna Lars Ingelstam och Göran Bäckstrand i SNFs årsbok från samma år. Temat var Miljön för framtiden – vår miljö 2000 med bidrag från en rad kända samhällsdebattörer som bland andra Georg Borgström, Rolf Edberg, Henning Rodhe, Tage Danielsson och Sara Lidman.

Mycket i boken har kopplingar till bilismen, till exempel växthuseffekten, försurning, övergödning, buller, ökat behov av transporter och fossilt bränsle.

Så här i backspegeln kan idéerna från 1976 verka fullständigt utopiska. Antalet privatbilar har sedan dess inte alls minskat, utan tvärtom ökat med 85 procent.

Jag hittade årsboken på ett antikvariat och för att förstå miljödebatten då – kring 1976 – och kanske också kunna begripa lite mer av vår samtid, sökte jag upp ett antal personer som då var aktiva som forskare, miljöaktivister, inom näringslivet eller som politiker. De finns fortfarande med i bilden på ett eller annat sätt: Lars Anell, Lars Bern, Bert Bolin, Olof Johansson, Per Kågeson, Måns Lönnroth, Magnus Nilsson, Annika Nilsson, Karin Svensson-Smith, Emin Tengström och Staffan Westerlund.

LÅT OSS BÖRJA MED ATT vinkla in backspegeln på 1976. Det är valår i Sverige och den allmänna debatten domineras av två stora frågor: löntagarfonder och kärnkraft. Romklubbens rapport Tillväxtens gränser, som larmade om att jordens naturresurser skulle komma att ta slut inom en 100-års period, hade kommit 1972. Samma år hölls i Stockholm den första FN-konferensen om miljövård. 1973 fick vi den första oljekrisen. 1974 var Sverige värd för den första internationella klimatkonferensen. 1975 tog Vietnamkriget slut. Bilarna gick på blyhaltig bensin, kaffefiltren var klorblekta och DDT har just förbjudits i Sverige. ”Miljöförbundet” bildades och Naturvårdsverket fyllde nio år. Antalet personbilar i landet var ungefär 2 645 000 och cirka 1 200 personer dog årligen i trafiken. Folk hade fått nya perspektiv på världen genom att läsa Rachel Carson och Hans Palmstierna. På Göta Lejon sjöng Monica Zetterlund Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord i Hasse och Tages revy Svea Hund.

Nere i Europa var tillväxttakten hög, men påverkan på miljön fanns inte med i de ekonomiska kalkylerna. Giftiga utsläpp i sjöar dödade fisk och tungmetaller från bekämpningsmedel anrikades i djur i toppen av näringskedjan. Rovfåglar kunde inte fortplanta sig eftersom de miste sin förmåga att bilda äggskal.

Det var först och främst oroade forskare och den då starka oberoende miljörörelsen som formulerade och lyfte fram problemen.

– Då stod opinionsbildningen i fokus, säger Olof Johansson och menar att dåtidens miljö¬rörelse var trotsig och vildvuxen jämfört med dagens. Samtidigt uppfattade många politiker att det fanns en motsättning mellan välstånds¬utveckling och miljöarbete. Industriell verksamhet innebar välfärd och framåtskridande.

Lars Bern menar att industrin såg miljöfrågan enbart som en hotande kostnad. Man tyckte att miljörörelsen ställde för dyrbara krav. Miljöpolitik bedrevs som en eftergift, ett nödvändigt ont och näringslivet var så gott som helt frånvarande i debatten.

– De bara förnekade och gjorde bort sig, säger Magnus Nilsson och minns det granskande tv-programmet Insyn. En direktör fick frågan om hur det stod till med vattnet i sjön där man tydligen dumpat förfärliga saker.

– Det är jättefint, sa direktören, varpå reportern räckte fram ett dricksglas till honom. Trots svartvit tv, var det uppenbart att direktören blev grön i ansiktet.

Kärnkraftfrågan blev av flera skäl dominerande i miljödebatten 1976. Till skillnad från andra miljöfrågor kunde man rösta ja eller nej till kärn¬kraft. Men det var samtidigt ett partipolitiskt ja eller nej. Genom att säga ”ja” till ett politiskt parti kunde man säga ”nej” till kärnkraft och tvärt om.

Så kärnkraftsfrågan var skenbart enkel, men egentligen mångbottnad. Måns Lönnroth sammanfattar:

– Dels var det en kärnkraftssäkerhetsdebatt som hade att göra med riskerna från radioaktiv strålning och annat. Men det var också en lokaliseringsdebatt – var skulle olika anläggningar ligga? Dessutom diskuterades om kärnkraften var en kraft som skulle leda samhället åt helt fel håll. I den komplicerade debatten blev kärnkraften ett redskap som kunde ge borgerligheten regeringsmakten efter 44 år i opposition.

Kärnkraften ställde alla andra miljöfrågor i skuggan. Diskussionerna om resursslöseri, försurning, miljögifter och bilism halkade ner på agendan, och en mängd andra frågor kom inte ens upp på den.

– Vi pratade inte så mycket om ozonnedbrytande ämnen till exempel, det kanske vi borde ha gjort, säger Annika Nilsson. Varje tid har sin uppfattning om vad som är problem. Begrepp som hållbar utveckling och biologisk mångfald hade inte nått de offentliga samtalen än, inte heller klimatfrågan även om den diskuterades på forskarnivå. Så gott som alla miljöproblem som vi nu brottas med, existerade i större eller mindre omfattning redan 1976.

DEN STORA SKILLNADEN NU jämfört med då är att miljöfrågorna fått en mycket större plats i samhällsdebatten. De finns både i storpolitiken och konsumentpolitiken. EU är en ny och viktig aktör – på gott och ont. Så gott som varje företag och institution har en miljöansvarig och en miljöpolicy. Kunskap och insikt hos såväl konsumenter som producenter driver på utvecklingen för miljövänliga produkter.

Men trots att vårt miljömedvetande aldrig tidigare varit så brett och djupt talas det ofta om en passivitet. Många produkter har blivit miljö¬anpassade – vi kan välja allt från grön el till ekologiskt vin, och genom att konsumera rätt överlåter vi åt någon annan at ta hand om pro¬blemen.

Den ökande kunskapen om miljöproblemens omfattning, kan också göra att många drabbas av en känsla av hjälplöshet, tror Lars Anell.

– Folk får ju livsångest!

– Jag tror att är det en existentiell vånda för många att hålla på med sådana här saker, säger Staffan Westerlund och menar att det var skillnad på 70-talet, eftersom man då trodde att man kunde lösa problemen.

Från att ha varit konkreta och lokala – utsläpp i närliggande sjö eller rädslan för att bli granne med ett kärnkraftverk – är miljöproblemen i dag diffusa och globala.

– Det svåraste med klimatfrågan, tycker Bert Bolin, är att det inte går att relatera entydigt till den. Att man får cancer av att sola eller att maten blir giftig, det är något som träffar oss människor direkt och påtagligt. Klimatfrågan är så mycket mer komplicerad.

Karin Svensson-Smith menar att vår syn på problemen blivit ett problem i sig.

– Kartlägger man inte de bakomliggande orsakerna blir problemen svåra att lösa, säger hon.

– Just nu är det medierna som sätter agendan för miljödebatten, säger Emin Tengström.

Syns det inte, så finns det inte. Miljöfrågan var fullständigt frånvarande under riksdags¬valet 2006, men bara några veckor efter regeringsskiftet kom Stern-rapporten, Al Gores film En obekväm sanning och SVTs dokumentärsatsning Planeten. Plötsligt skrev både kvälls¬pressen och morgontidningarna. Feta rubriker om ”klimatchock” och ”klimathotet” följt av artikelserier och specialbilagor. En stor dagstidning utnämnde miljömedvetenhet som årets trend 2006.

Saker som var välbekanta för forskare och miljörörelse blev plötsligt heta nyheter. Det som först mest liknade en miljöhype, har nu fått en förankring i medias världsbild, inte minst efter IPCCs fjärde rapport, där man presenterade vetenskapliga belägg för att klimatförändringen med 90 procents säkerhet är orsakad av människan. Termen klimatneutral är ny i ordlistan. Handel och resor ska kompenseras med investeringar i projekt som syftar till att minska koldioxidutsläppen globalt. Det ökade mediaintresset är dock inte enbart positivt.

– Politikerna påverkas både av seriösa forskningsrapporter och mediernas ofta överdriva och ibland felaktiga information, säger Bert Bolin.

Klimatförändringen är i dag miljödebattens stora fråga. Inget annat har samma dignitet. Arbetar man med det problemet, kan man också lösa en massa andra.

– Kan vi minska fossilbränsledriven trafik – Sveriges största problem när det gäller växthusgaser – kan vi också komma närmare många av de andra miljömålen, säger Karin Svensson-Smith.

Att en fråga överskuggar alla andra är dock ett problem i sig. Vi kan jämföra med 70-talets kärnkraftsdebatt. Risken finns att man tror att de frågor som kommit i skymundan blivit lösta.

Frågor som också borde diskuteras i dag är exempelvis biologisk mångfald, konsekvenserna av vår handel med andra länder, nanoteknikens negativa sidor, hav i obalans, luftkvaliteten i tätorterna, uttömingen av förnyelsebara resurser, kärnkraft och det ökade etanolbehovet ur ett globalt rättviseperspektiv.

Det svenska samhället har inte tagit något helhetsgrepp på miljöproblemen, menar Staffan Westerlund.

– Vår lagstiftning ger en massa rättigheter som strider mot miljömålen. Folk borde inte ha rätt att handla i strid med dem, säger han.

Fackföreningsrörelsen, finansmarknadens makthavare, myndigheterna, flertalet ekonomer, flertalet politiker och inte minst den breda allmänheten saknas i debatten.

Vad gav det då att snegla i backspegeln? När jag sammanfattar tillsammans med Lars Ingelstam och Göran Bäckstrand, som hoppades på en minskning av bilismen med 40 procent, är de ändå rätt nöjda med sin framtidsanalys.

– Ansatsen var ju väldigt rätt, säger Göran Bäckstrand och förklarar hur de byggde sina visioner. Befintlig statistik i kombination med ransoneringstankar i färskt minne från andra världskriget och ett hopp om en ny ekonomisk världsordning, gjorde det fullt rimligt att tänka sig ett tjugohundratal utan privatägda bilar.

När de rannsakar sig själva är det framför allt övertron på rationellt tänkande som känns fel. De borde ha förutsett att nya irrationella faktorer skulle dyka upp och få betydelse.

Omvärldsanalyser och beskrivningar av framtiden är alltid barn av sin tid. Innan vi kommit ifatt framtiden, har den förändrats. Men när problemen är definierade är vi ockå lösningarna på spåren. Vi behöver inte vänta in nya upptäckter, tekniker eller insikter. Framtiden börjar nu.

NU ÄR DET 2007 OCH VI HAR oblekta kaffefilter, blyfri bensin, sopsortering, handel med utsläppsrätter, stadsjeepar, externa köpcentra och vi flyger långt på semestern. Säg att vi ger Lars Anell, Lars Bern, Bert Bolin, Olof Johansson, Per Kågeson och alla de andra som varit med här uppdraget att skriva för en ny årsbok: Miljö för framtiden – vår miljö 2030 vad skulle det bli? Kanske något så här:

– Från mörker till ljus – övergången från fossilt bränsle till solenergi

– Nya liv och nya tider – om befolkningsökning och maktförskjutning i världen

– Krig och korruption som miljöförstörare

– Miljö och mänskliga rättigheter – en förutsättning för hållbar handel

– Klimatpolitikens kostnader – priset för bioenergi och vem som får betala

– Kemikalier på drift

– Regelverk som sätter gränser – miljöpolitik som fungerar i praktiken

– Det är inte brist på järnatomer utan på träd – uttömmandet av förnyelsebara resurser

– Irreversibla förändringar i ekosystemen

– Vatten är jordens guld

– Miljövänlig bilism – går det? och

– Välfärdsmänniskans livsstil och livsmål

De 30 år som gått har visat att vindar vänder, åsikter förändras, det osäkra blir säkert och tvärt om. Likt problemen själva, häktar också lösningarna i varandra. Man säger ofta att saker löser sig med tiden, men det är nog att hoppas på för mycket när det gäller miljön. Det är vi själva som väljer vår framtid.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.