Ta en hop miljögrupper spridda över norra halvklotet – exempelvis sådana som räddar gammelskogar på Kolahalvön, kämpar för att minska pappersslöseriet i München eller utvecklar småskaligt skogsbruk i trakten av Krasnoyarsk. Tillsätt några stora internationella organisationer och krydda med nordamerikanska indianer och en gnutta samer.

Det är onödigt att röra om. Det handlar snarare om motsatsen, att få blandningen såpass i balans att det uppstår en samlad rörelse, samarbete för gemensamma mål.

Hur kan detta åstadkommas?

Bör man leta upp en ung fransk agronom som levt hela sitt liv i städer och knappt sett en barrskog på vykort, skicka henne till ett kontor norr om polcirkeln och säga åt henne att börja koordinera?

Somliga skulle hävda att det måste finnas bättre sätt.

Andra – däribland en gnutta samer och en eller annan miljögrupp i trakten av Krasnoyarsk – skulle påstå att det är en utmärkt metod och att det finns bevis på att den fungerar. Hon heter Elisa Peter och är koordinator för det internationella nätverket Taiga Rescue Network, TRN. Uppdrag: samordna miljörörelsens och urbefolkningarnas arbete mot skövlingen av norra halvklotets barrskogar, taigan.

Elisa Peter kom till Jokkmokk i augusti 1998, med hjärtat i halsgropen. Inte för jobbets skull – att samordna miljöarbete var det hon kunde och ville, och hon kom direkt från ett liknande uppdrag i Vancouver. Det var skogen som skrämde.

– Jag glömmer aldrig bussresan från Luleå till Jokkmokk. Träden började bli gula. Det var vackert. Men efter Boden blev det bara ödsligare – glesa, låga skogar i all oändlighet. Tomhet. Jag kände mig panikslagen.

Hon är fortfarande rädd för skogen, lite grann. Ändå finns det skäl att undra var Elisas hjärta hamnar när hon lämnar sitt uppdrag i höst.

– Jag tror aldrig jag kommer att kunna bo i Paris igen, säger hon.

Elisa Peter har utsatt sig för taigan, medvetet utmanat sin rädsla. Det handlar om att lära sig ett ekosystem, säger hon. Att bli hemtam i en helt annan natur än den man vuxit upp med. Egentligen är det inte så mycket en fråga om ekologi eller namn på växter och djur.

– Det handlar mer om att lära sig hur vinden låter i träden eller hur marken luktar när våren kommer …

– Men jag kan förstå att det är svårt att skapa opinion för de nordliga barrskogarna. De flesta fransmän skulle nog tycka att de är rätt trista. Första gången jag var ute i en gammelskog kände jag ingenting alls. Man ser inga djur, träden är små och det finns bara två trädslag. Jag hade kameran med mig, men tog inte en enda bild.

– I dag kan jag skilja en naturskog från en planterad skog. Och senast jag var i Muddus nationalpark tog jag en hel rulle bilder.

Tre år i taigan har satt sina spår i Elisa Peter. Kanske vågar man också påstå att Elisa Peter satt ett eller annat spår i taigan. TRN har vuxit och utvecklats. När nätverket bildades, för tio år sedan just här i Jokkmokk, var ett sjuttiotal grupper med. Nu är de närmare 200. Elisa gläder sig särskilt åt utvecklingen i Ryssland, där nätverket satsat det mesta av sina krafter de senaste åren.

– Det är enastående att se hur folk som levt det mesta av sina liv i en planekonomi lärt sig att samspela med privata företag och arbeta med marknadsstrategier för att nå sina mål.

Ryska grupper har kartlagt de kvarvarande gammelskogarna i nordvästra Ryssland. Samtidigt har miljögrupper i Västeuropa satt press på virkesköparna – främst de stora finska skogsbolagen – och fått dem att avstå från virke från de skogar ryssarna ritat in på sina kartor. TRN har gjort samarbetet möjligt.

– Jag är inte optimist när det gäller framtiden för miljön, säger Elisa Peter. Men när jag ser allt engagemang och allt bra som görs lokalt känner jag ändå hopp.

– Annars är jag skeptisk till det där sättet att dela in skogar, säger hon. Tio procent skyddat, nittio procent virkesproduktion. Det är en modell som fått stort genomslag, den passar systemet. Skogen är en vara – virke här, biologisk mångfald där.

– Men vi kan aldrig rädda världens skogar om vi inte tar itu med de bakomliggande orsakerna, den våldsamt ökande papperskonsumtionen. Men det vill ingen diskutera, det är en lösning som utmanar systemet. Det är omöjligt att få pengar till sådana kampanjer.

Frågan är om segern i Karelen kommer att bestå. Ryska myndigheter verkar ovilliga att skydda de kartlagda gammelskogarna och bolagen börjar tappa tålamodet. President Putin har i ett slag avskaffat såväl den nationella skogsförvaltningen som naturvårdsmyndigheten och den ryska miljörörelsen upplever hur snaran dras åt efter tio år av frihet.

– Våra samarbetsorganisationer i Ryssland får inte ta emot ekonomiskt stöd från vem som helst utomlands längre, berättar Elisa Peter. Givarna ska vara godkända av staten, som dessutom tar en stor del av bidragen i ”skatt”.

Så djupnar rösten en aning och hennes intensiva blick tappar fokus för någon sekund:

– Russia is going down …

Elisa Peter är fascinerad av Ryssland. Hon pratar ryska, hon har rest i Sibirien, hon har bott några månader hos en familj i S:t Petersburg. Utsatt sig – och insett att hon inte skulle kunna leva i Ryssland. Hon skulle aldrig stå ut med det ryska manssamhället, säger hon.

I Jokkmokk skulle hon kunna leva. Hon har lärt sig sitt nya ekosystem till den grad att hon drömmer om en egen stuga i skogen. Rädslan har kapslats in i något som vuxit till ett behov.

– Jag undrar om det inte är så att de kärvaste miljöerna skapar de starkaste banden, säger hon. Här uppe måste man anpassa sig, annars överlever man inte.

Elisa Peter frös första vintern, sedan lärde hon sig att klä sig. Höstmörkret och sommarens myggsvärmar har hon lärt sig uthärda med nästan samma jämnmod som de bofasta. Egentligen är det bara på en punkt anpassningen gått verkligt trögt. Språket.

Hon kan läsa en tidning och klara vardagen. Men svenskan räcker inte till för att föra ett samtal, utbyta tankar. Hon tycker det är ett misslyckande.

Å andra sidan vet Elisa Peter numera hur olika sorters snö låter under skosulorna när man rör sig i skogen vintertid.

Det är väl också en sorts svenska, därtill på en nivå som rätt få av oss infödingar numera behärskar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.