DET FINNS EN BILD av att Hans Lidmans läsare är världsfrånvända män med flugspö i hand och rökdoft från kaffeelden i kläderna. Den bilden är inte fel. Samtidigt finns det många som läst och fortfarande läser honom bara för att han var en så sällsamt fängslande berättare. Lidman lyckades som få andra skriva om naturen med nerv. Själva fiskeskildringen gav möjlighet till dramatik, men där fanns också något annat, något med ensamhet och oro som underliggande ton.

Göran Eriksson och Hans Malmsten har ägnat flera år åt en biografi. På 400 sidor berättar de grundligt om författarens upp-växt, hans miljöer och produktion. Hans Lidman (1910–1976) var son till en skogsbolagsdirektör som fick lämna sin tjänst och elvarumsvillan i Sveg. Fadern satsade sedan allt på att starta en plywoodfabrik, Sveriges första. Men han rodde inte projektet i land. När Hans Lidman var tre år begick fadern självmord. Familjen fick det svårt och Hans Lidman kände i hela sitt liv av ett outtalat krav att återupprätta familjeäran. Han var begåvad, men passade inte i skolan. Hans håg gick till vattnen och skogarna. I 30-årsåldern började han skriva.

Lidman vävde ofta in människoöden från skogsbygderna i sina berättelser. Han gav röst åt tysta människor och kunde via dem fånga livets djupare värden. Död och kärlek finns med också i ­naturäventyret.

Det blev ett 70-tal boktitlar, 17 kom efter hans död. Han skrev tusentals artiklar i tidningar och tidskrifter. Störst framgång när han gick utanför fisket fick han med sin bok om Lim-Johan – en outsider som målade sina drömmar i en naivistisk stil och vars få räddade målningar sedan blev högvaluta. 

Längs stigarna med Hans Lidman (Gidlunds) förlänger minnet av en stor författare vars texter i dag får ett historiskt extravärde.  

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.