BISFENOL A ÄR ETT hormonpåverkande ämne som vi alla har i våra kroppar. Trots att det utsöndras relativt snabbt ur kroppen har det hittats i urin- och blodprover från människor i hela världen. Det tyder på att vi ständigt exponeras för detta ämne. Ny forskning visar också att de gränsvärden som satts upp kanske inte ger något skydd.

Bisfenol A är en av världens vanligaste kemikalier som återfinns i en lång rad olika plastprodukter och epoxilacker. Den vanligaste källan i vår vardag är sannolikt konservburkar av bleckplåt och aluminiumburkar för drycker. De är skyddslackerade på insidan med epoxilack som innehåller en stor andel bisfenol A. Andra källor till ämnet är plastflaskor av polykarbonat (nappflaskor, sportflaskor), kvittopapper, returpapper och tandlagningsmaterial (se förra numret av Sveriges Natur).

Det är väl känt att bisfenol A läcker ut från lacken och in

i livsmedlen i burkarna. Det finns till och med ett eu-gränsvärde på 600 mikrogram (0,0006 gram) per kilo livsmedel. En kanadensisk studie från 2009 av innehållet i olika sorters läskedrycker gav ett genomsnitt av 0,57 mikrogram per liter, en betryggande låg nivå kan tyckas. I en annan kanadensisk analys från 2007 av olika slags konserver låg medelvärdet på cirka 50 mikrogram per kilo, hundra gånger högre än hos dryckerna men fortfarande långt under gränsvärdet. I en rapport från världshälsoorganisationen who från 2010, med en omfattande genomgång av tester från olika länder, anges ett medelvärde på 37 mikrogram per kilo i konserver. Värme, exempelvis under pastörisering, och sura eller basiska livsmedel gör att mer bisfenol A läcker ut i maten.

En kanadensisk miljöjournalist, Rick Smith, beskriver i boken Förgiftad hur han ökade halten av bisfenol A i urinen mer än sjufalt genom att bara äta konserver och dricka ur läskburkar under ett dygn. Det mesta försvann snabbt ur kroppen igen, men experimentet visar tydligt att det vi äter kan påverka vår exponering för bisfenol A.

LIVSMEDELSMYNDIGHETERNA i både EU,USA och Kanada försäkrar dock att den exponering vi utsätts för från livs­medelsförpackningar är säker. Så här skriver livs­medelsverket på sin hemsida: »Små barn som dricker modersmjölksersättning i nappflaskor av polykarbonat är den grupp som kan få i sig mest bisfenol A. Som mest skulle de kunna få i sig en tredjedel av det så kallade tolerabla dagliga intaget, TDI, och det innebär ingen risk för barnets hälsa. En vuxen skulle som allra mest kunna få i sig några procent av TDI från konserver, men troligen betydligt mindre.« Nappflaskor i polykarbonat förbjuds trots detta inom eu från den första juni i år.

Det gällande TDI-värdet för bisfenol A inom EU är 50 mikrogram per kilo kroppsvikt och dag. Vid den dosen har man dock i djurförsök påvisat en störd utveckling av hjärnan under fosterstadiet hos apor och utveckling av insulinresistens hos människor, bland annat. Den ovan nämnda WHO-studien drar slutsatsen att det finns stor osäkerhet kring de hormonella effekterna av bisfenol A i låga doser och att mer forskning behövs. Men myndigheternas riskvärdering tar ingen hänsyn till dessa lågdosstudier eller till försiktighetsprincipen.

DEN KANADENSISKA miljöorganisationen Environmental Working Group hänvisar till studier om tydliga hormonella effekter redan vid doser på ett mikrogram per kilo kroppsvikt och dag. Mänskliga hormoner verkar vid mycket låga doser, i mikro- och nanogramskala. Det innebär att även hormonpåverkande kemikalier kan verka vid lika låga doser, ofta på ett helt annat sätt än den rena giftverkan vid höga koncentrationer. Hela tanken med att sätta upp gränsvärden för säkra halter faller då platt till marken.

– Lågdosstudier vållar förvisso huvudbry, säger Lars-Börje Croon från livsmedelsverket. Den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, EFSA, har uttalat sig tre gånger i frågan, senast förra året. De bedömer att tdi-värdet står sig och att man inte kan dra för långtgående slutsatser av lågdosstudier, en expert hade avvikande mening och EFSA kommer fortsätta att följa forskningen.

– Riskvärderingen sköts i praktiken av kemiindustrin själv, säger Carl-Gustaf Bornehag, professor i folkhälsovetenskap vid Karlstads universitet. De tillämpar något som kallas Good Laboratory Practice, GLP, för att stävja fusk. Akademisk forskning arbetar på annat sätt och bryr sig inte om GLP. Men myndigheterna tar inte hänsyn till forskning som inte är utförd enligt GLP-standarden i sina riskvärderingar av olika ämnen.

Akademisk forskning kring hormonella effekter vid låga doser har enligt Carl-Gustaf Bornehag bara opinionsbildnings­värde, vilket EU-kommissionens beslut om förbud för bisfenol A i nappflaskor är ett exempel på.

– Men när man har en massa studier som pekar i en viss riktning måste man titta med andra glasögon, annars ställer man krav som aldrig kommer att kunna uppfyllas. Vi måste hitta ett annat underlag för riskvärderingen.

eus gränsvärde ligger till grund för de mätningar och den certifiering av burkarna som förpackningsindustrin gör. De livsmedelsindustrier som fyller burkarna hän­visar bara till dessa certifikat. Därför blir svaret på Sveriges Naturs frågor om det finns bisfenol i en fruktkonserv från Ica endast att förpackningen uppfyller EUs gränsvärde, mer får vi inte veta. Ingen av de konservburkstillverkare som finns i Sverige har heller velat svara på tidningens frågor om de använder bisfenolhaltig skyddslack eller inte. Merparten av konservburkarna på butiks­hyllorna är dock sannolikt importerade.

I Japan har förpackningsindustrin frivilligt bytt ut epoxilacker med bisfenol A mot ett tunt skikt av pet-plast som lamineras på insidan av burkarna. Det har lett till att man nu inte hittar praktiskt taget någon bisfenol i burkmat eller drycker på burk och att bisfenolhalterna hos befolkningen har sjunkit dramastiskt.

– När det är så lätt att byta ut ett misstänkt ämne mot ett fullgott alternativ finns det ingen anledning att inte göra det, säger Ylva Grudd, internationell kemikaliehandläggare vid Naturskyddsföreningens kansli. Det är bara att tillämpa substitutionsprincipen i stället för att utsätta stora delar av världens befolkning för potentiella hälsorisker med allvarliga följder.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.