Tidigt femtiotal. En tid av optimism och framtidstro. Med teknikens hjälp höll människan på att bygga den bästa av världar. Trodde man.

En av de första sprickorna i fasaden avslöjades 1950, närmare bestämt när den svenske forskaren Karl Borg fick en död råka från Örtofta i Skåne på sitt undersökningsbord. I fågelns lever upptäckte han oförklarligt stora mängder kvicksilver. Hade den dött av kvicksilvret? Och framförallt, varifrån kom det? Oron späddes på av att fågelskådare började märka att många av jordbrukslandskapets fågelarter var på stark tillbakagång.

Misstankarna riktades snart mot utsäde som betats, det vill säga rötskyddats, med giftiga kvicksilverföreningar. Gulsparvar, fasaner och andra fröätande fåglar kalasade på utsädet och kvicksilvret fördes vidare upp i näringskedjan när rovfåglar åt de förgiftade fåglarna.

På andra sidan jordklotet, i fiskarsamhället Minamata i Japan, drabbades samtidigt tusentals människor av en mystisk sjukdom efter att ha ätit fisk som förgiftats av kvicksilverhaltiga industriutsläpp. Många dog i plågsamma kramper. Kvinnor födde hjärnskadade barn. Fabrikens ledning förteg dock riskerna och utsläppen fortsatte i många år. I Sverige talade Karl Borg och andra länge för döva öron. Tron på teknikens välsignelser var stark. Inte förrän kring mitten av sextiotalet exploderade miljödebatten och 1966 förbjöds metylkvicksilver i betningsmedel i Sverige.

Sedan dess har kvicksilver försvunnit från de flesta användningsområden. De svenska utsläppen till luften har minskat från trettio ton om året till ungefär ett halvt ton om året och hårt drabbade fågelarter som havsörn och pilgrimsfalk har återhämtat sig, bland annat tack vare Naturskyddsföreninges Projekt havsörn och Projekt pilgrimsfalk.

Så långt låter det som om kvicksilverproblemet är på väg att om inte lösas så åtminstone anta hanterliga proportioner.

Tyvärr är det inte så. Det vet alla kvinnor som ammar eller är gravida. De bör, enligt livsmedelsverket, avstå från att äta gädda, abborre, gös, lake och ål från svenska insjöar eftersom dessa innehåller för mycket kvicksilver (övriga kvinnor i barnafödande ålder bör inte äta dem oftare än en gång i veckan). Det spelar ingen roll hur härligt man tycker det är med smörstekt abborre, för den som inte vill äventyra sitt barns hälsa är det förbjuden frukt.

Denna sida av kvicksilverproblematiken är vi inte i närheten av att lösa. Kvicksilverhalterna i fisken tycks inte minska, och kommer kanske inte att göra det på flera decennier.

Ur den aspekten befinner vi oss mitt i en ständigt pågående miljökatastrof som inte ger upphov till några larm i media just därför att den är så vardaglig, så oföränderlig.

– Med tanke på hur länge man vetat att det är farligt är det konstigt att kvicksilver inte tagits ur bruk helt och hållet, säger Lars Hylander, som forskar om tungmetallers miljöproblem på Uppsala universitet.

I Sverige får kvicksilver fortfarande användas lysrör och lågenergilampor, i vissa laboratorieförsök och i två fabriker som framställer klor och natronlut. Dessutom är det fortfarande tillåtet i tandamalgam. Trots att krematorierna sprider 280 kilo kvicksilver om året till luften när avlidna med amalgamplomber kremeras.

– Det vore så enkelt att plocka bort plomberna före kremeringen. Men socialstyrelsen vägrar helt enkelt att diskutera det. Det sägs vara av etiska skäl, men jämfört med det ingrepp som görs när man obducerar en människa är det ju ingenting att ta bort amalgam ur några tänder, säger Hylander.

Men att göra krematorierna utsläppsfria stoppa nyanvändningen av kvicksilver räcker inte för att lösa problemet. Precis som vi själva går omkring med ett kvicksilverlager dolt i våra tänder, så är samhället i övrigt fullt av redan tillverkade produkter som innehåller kvicksilver. Trots att somligt har samlats in för att slutförvaras – vi har alla hjälpts åt att samla in kvicksilverbatterier och febertermometrar och specialtränade hundar har spårat upp kvicksilver på skolor, laboratorier och sjukhus – finns uppskattningsvis 100 ton kvar dolt i produkter och byggnader.

Men inte ens när detta kvicksilver är insamlat och slutförvarat kan frågan förpassas till arkiven över lösta miljöproblem. För det första är naturen långsint när det gäller att förlåta kvicksilverutsläpp. Stora mängder kvicksilver från gångna tiders försyndelser finns lagrade i marken. De kommer att fortsätta lakas ur och följa med grundvattnet till vattendragen i decennier framöver. För det andra drabbas vi – hur mycket vi än åtgärdar våra egna kvicksilverutsläpp – av utsläpp i vår omvärld.

– Det kvicksilver som finns i atmosfären kan färdas flera varv runt jorden innan det oxiderar, löses upp av regnvattnet och faller ner, säger Lars Hylander.

Världens största utsläppskälla är Kina. Främst är det koleldning i industrier och bostäder som orsakar utsläppen. Visserligen har koleldning förbjudits i vissa städer, men det beror inte på att utsläppen drabbar omvärlden utan på att kolröken drabbar städernas egna invånare i form av extremt smutsig luft, berättar Lars Hylander.

– Ärligt talat, att det ramlar ner lite kvicksilver i USA och Västeuropa struntar nog kineserna i, säger han.

– Å andra sidan visar USA samma nonchalans mot Kanada, som drabbas av kvicksilver från USA:s koleldning och sopförbränning.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.