Nu slickar solen i sig den sista snön som vore den en mjukglass och prassligt fjolårsgräs sticker upp rufsiga kalufser. I söder spirar redan de första gröna stråna. Tänk att man kan längta så efter något så alldagligt! Men – försök föreställa dig jorden utan gräs?

Det är nog lätt hänt att vi upplever gräsen som rätt ointressanta och primitiva växter. Det är precis tvärt om. I jämförelse med de gammalmodiga blommorna hör gräsen faktiskt till nyheterna på jorden. De är mer utvecklade, mycket effektivare och enormt framgångsrika. Därför är ungefär en fjärdedel av jordens landyta täckt av gräs.

För några miljoner år sedan såg gräsen annorlunda ut. De var jättehöga och hårda som träd. Numera behöver de inte vara så stora. Det tunna strået är en av naturens mest förfinade konstruktioner. Det kan böjas till marken av en fot som trampar det, och sedan resa sig upp igen.

Det finns nio tusen olika gräsarter på jorden. I vårt land växer ca 160 arter av äkta gräs och ungefär lika många s k halvgräs, som är lite ?klumpigare? växter, som starr, säv och ängsull.

Gräs kan nå mycket hög ålder. Det är inte ovanligt att tuvor av rödsvingel och fårsvingel vuxit på samma plats i mer än tusen år. Vassen, Sveriges största vilda gräs, kan ha hela sextusen år på nacken. Det har fått sitt namn just för att det är så vasst. Många gräs är skarpa som knivar för att försvara sig mot gräsätande djur. Det är kisel som skapar skärpan.

I Medelhavsområdet växer sädesslagens vilda släktingar. Vildvetet har långa borst som skydd mot betande djur. Borsten är för länge sedan bortkorsade hos de odlade sorterna. Men somliga individer av vildvetet har ett genetiskt fel som gör att axen behåller sina frön istället för att sprida dem. När kvinnor för tiotusen år sedan samlade och sådde frön från dessa plantor, la de grunden till ett urval som möjliggjorde såväl människans som gräsets expansion på jorden. Idag hör som bekant människan, liksom gräset vete, till jordens framgångsrikaste arter.

Och vetet står lydigt på åkrarna, och kniper hårt om sina frön.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.