Salamandrar i dammen

Jag byggde en damm i trädgården för ett antal år sedan. Delvis för att skapa en vattenspegel men också för att ge en miljö för grodor som skulle kunna vara föda till igelkottar. Ganska snart kom det grodor till dammen som varje år lekte och lade ägg. Under ett antal år var det gott om yngel. Men nu finns det salamandrar i dammen som äter upp ägg och yngel. Kan jag göra något för att mota bort dem?

Owe Olsson, Uddevalla

SVAR: Det låter som om du fått besök av mindre vattensalamander. Den är fridlyst i Sverige, liksom alla groddjur. Hanen får en praktfull rygg- och svanskam under vår­leken som sker i vatten. Den mindre vattensalamandern äter det mesta, till exempel sniglar, maskar, insekter. Trädgårdsdammar är viktiga lekmiljöer för salamandrar som får allt svårare att hitta lek- och uppväxtmiljöer. Den sällsynta större vattensalamandern behöver en damm som håller vatten även under hösten. Utanför lektiden trivs vattensalamandrar i skuggiga, fuktiga miljöer. Jag skulle nog bejaka salamandrarna som är nyttiga trädgårdsdrängar. Igelkotten kanske du kan ge matrester och vatten i stället? Läs mer om hur du gör din trädgård naturvänlig i boken Vilda grannar. Finns att beställa på www.naturskydds

foreningen.se/naturbutiken.

II

Kött och mångfald

Läste chefredaktörens spalt i SN 3/11 och undrar stilla: Vart tog den biologiska mångfalden vägen? Det öppna landskapet, mulens landskap? Och fläskkotletter – sa vi inte att om vi skulle äta kött skulle de vara från betande djur? Är raderna i spalten verkligen vår förenings ståndpunkt? Ser framtidsperspektivet för mig: Naturskyddsföreningens medlemmar tar fikapaus i en igenvuxen hagmark och kanske festar till det med en kotlett från någon (i bästa fall) närbelägen fläskfabrik?

Thomas Wallin, Ängelholm

SVAR: Naturskyddsföreningen säger inte att alla ska bli vegetarianer. Det är miljö­klokt att ha betande djur på lämpliga marker och då bör de också ätas. Det jag försökte säga i min spalt var att jag som ätit kött ganska oreflekterat numera tänker mig för mycket mer. Möjligen blev meningen om det är etiskt rätt att äta djur lite förvirrande. Jag kan själv äta djur, men jag välkomnar den etiska debatten, då den verkar återhållande på konsumtionen. Köttkonsumtionen är överlag för stor. Det är det som är problemet.

Carl-Axel Fall,chefredaktör

Ekar och rosenhallon

Jag har två ekar på min gård. Jag undrar om ekar behöver järnhaltig jord. Och vill de ha undervegetation? Någon har planterat ett hav av rosenhallon under dessa, jag vill gärna ta bort dem ifall inte ekarna på något sätt behöver dem.

Maud Sjöberg

SVAR: En gammal ek är ett ekosystem

i miniatyr och anses vara det biologiskt rikaste trädet, cirka 2 000 arter drar nytta av rötter, grov bark, håligheter, döda stammar, grenar och blad. Eken är ett pionjärträd som vill ha mycket ljus. Den växer i allt från torra klippmarker till blöta svämskogar och trivs i de flesta jordarter. Järnhaltig jord är inte nödvändig. I betade hagmarker är taggbuskar viktiga skydd för unga ekplantor som då klarar sig från betade djur. Jag tycker du kan ta bort rosenhallonsnåren men se gärna till att dina ekar föryngrar sig. Om de inte skuggas för mycket kan de bli mycket gamla.

II

Sjuka rådjur?

Vi bor i Schweiz, har sommarstuga i Värmland och är sen mer än 20 år medlemmar

i Naturskyddsföreningen. Min man har tagit foton av två rådjur i närheten av vår stuga. De ser lite konstiga ut och vänner här sa att det beror på den hårda vintern eller sjukdom. Vad tror ni?

Elly och Hans Peter Weber

SVAR: På senvintern/våren är det inte ovanligt att man ser rådjur med pälslösa kala fläckar. Det är små pälsätande löss av arten Damalinia cervi som varit framme. De kallas för pälsätare och är bara fem millimeter långa. Pälsätarna lever hela sitt liv i värd­djurets päls och äter hår och hudbitar. Angripna pälsdelar får ett stubbat utseende av de avbitna hårstråna. Koncentration av rådjur vid foderplatser vintertid underlättar spridningen av lössen. Rådjuret kan känna klåda men det växer ut normal sommarpäls även i de angripna hudpartierna. Skabb har inte påvisats hos rådjur i Sverige.

II

Inga fredliga vildar

Jag reagerar på Lasse Bergs uppgifter om sanfolket i intervjun i SN 3/11. De är förmodligen inte fredliga vildar. De tycks hålla ihop inom gruppen, men utövar grovt våld mot andra grupper. Vidare avlivar de den sistfödde när en kvinna får tvillingar. Dödsfall genom mord är vanligare än i amerikanska storstäder i San-samhället. Se en sammanfattning i Pinkers The Blank Slate, kapitel tre.

Vidare, deras språk är inte världens äldsta, utan alla språk är lika gamla. Läs gärna Mikael Parkvalls bok om språkmyter.

Henrik Rosenkvist

SVAR: San ser likadana ut i skallen som andra människor. De kan som vi bli förbannade, svartsjuka, avundsjuka. Våld förekommer. Men våldet mellan olika sangrupper är mycket lägre än bland de flesta andra så kallade ursprungsfolk. Mindre än tiondelen jämfört med snittet bland dessa folks jordbrukare, en fjärdedel av jägarnas (se till exempel en sammanställning i Primates, 2006, 47:14–26 eller sidorna 25–27 och 104–108 i min egen Skymningssång i Kalahari).

Om språket: Det finns olika sätt att mäta hur djupa rötter olika språk har. Ett är att likt genetiken mäta ålder med variation. Afrikanska folk har större genetisk variation än alla andra vilket avslöjar att vår art kommer från Afrika. På samma sätt visar modern forskning att språken är mindre varierade ju längre från Afrika man kommer. Störst variation finns i sanfolkens klickspråk med mer än 100 olika fonem/ljud (svenskan har ungefär 35). Forskare har gett en ålder för de indoeuropeiska språken på runt 10 000 år medan klickspråken är fem till tio gånger så gamla. (Se till exempel lingvisten Quentin D Atkinsons studie i Science i år.)

Lasse Berg

Flygkompensation

Jag har länge undrat hur man gör när man klimatkompenserar efter en flygtur. Jag brukar skicka en lite större summa till Vi-skogen som jag tror är ett bra och miljövänligt projekt. Har jag rätt? Eller hur gör jag?

Elsa Magnuson

SVAR: Många flygbolag erbjuder klimat­kompensation på sin hemsida när man köper biljetten. Men man kan ifrågasätta själva idén. Vad är det för projekt som man stödjer och varför ska fattiga människor i Syd offra sig för att vi ska kunna fortsätta flyga? I SN nr 5/2008 skrev vi till exempel om hur byborna på Mount Elgons sluttningar förlorade sina hem och odlingar till kolsänke­skogar. Vill man ändå klimatkompensera kan man köpa europeiska utsläppsrätter på Naturskyddsföreningens hemsida och därmed minska antalet som finns till försäljning på den europeiska utsläppsmarknaden. Men det bör alltid vara det sista steget när man minskat sina utsläpp så mycket man kan på andra sätt.

Anders Friström

Båtutsläpp

Vad gör vi och vad kan vi göra för att stoppa utsläpp från båtar i Östersjön? Såg en av de enorma turistbåtarna i hamnen som tydligen släpper ut allt direkt i havet. Känns helt fel när vi ser hur havet mår.

Anita Zadig

SVAR: Utsläppen från sjöfarten är av två slag, utsläpp direkt i vattnet och luftföroreningar. Utsläppen till vatten består av oljespill, avloppsvatten och fast avfall. Det är reglerat i lag att allt fartygsavfall ska kunna tas om hand i svenska hamnar. Skärpta regler kan komma att föreslås till hösten. Det sker sannolikt fortfarande en hel del olaglig dumpning av avfall från fartyg. Fartygen drivs ofta med olja som innehåller höga halter av svavel och förbränningen leder till stora kväveutsläpp. På land har dessa försurande utsläpp minskat drastiskt, medan de fortfarande ökar till havs. Det finns dock katalysatorer som minskar kväveutsläppen med 90 procent och lågsvavlig brännolja som kan minska svavelutsläppen. Sjöfartens luftföroreningar regleras numera genom en internationell konvention inom IMO. Östersjön är definierat som ett särskilt känsligt område med striktare krav. Från 2015 får inte svavelhalten vara högre än 0,1 procent i bränslet hos fartyg som trafikerar Östersjön (3,5 procent globalt från 2012) och kväveutsläppen från Östersjötrafiken ska minska med 80 procent till 2016.

Anders Friström

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.