Grodmysteriet på skäret

Det är alldeles stilla vid Bodalsträsket, ett litet kärr mitt på Örskär. Högt ovanför oss svävar ett par havsörnar och i skogen runt omkring sjunger bofink och lövsångare. Men vår uppmärksamhet är riktad nedåt, mot vattnet och vassen och en betydligt ovanligare kärlekssång.

Våren har låtit vänta på sig i år, och gölgrodan vill ha ordentligt med värme. Egentligen mer än vad de här breddgraderna kan bjuda på. De små bestånden längs Upplandskusten är världens nordligaste och för att klara det svala klimatet har de anpassat sig på ett alldeles eget sätt.

Kanske är vi för tidigt ute? Naturvårdaren och fältarbetaren Kurt Elmkvist som följt oss ut tar det med ro. Han kan sina grodor och Örskär. Bara solen kommer fram så…

En entonig båtmotor surrar bortom skogen, åt Gräsöhållet, och molnen spricker långsamt upp. Efter en stund hörs ett ensamt, djupt knorrande ”kreeeek”.

Vi spanar med kikarna rakt ut från gömslet, men snart kommer ett kväk till från höger, ett annat från vänster och så är kören i gång.

– Det blir lite ketchupeffekt, som att de triggar varann. En gång har jag sett tjugo spelande hannar precis här nedanför. När leken drar i gång i alla tjärnar hörs ljudet ända till fyren, säger Per Mattsson.

Han har varit fyrvaktare, vandrarhemsvärd och tillsynsman på den lilla ön, men har nu gått i pension och bor på Gräsö. Engagemanget för Örskär är ändå starkt och i fjol byggde han gömslet, två bord med bänkar, och spänger som gör det lätt att komma ut på den lilla ön mitt i kärret.

– Innan jag byggde visste vi inte ens att det var en liten ö här ute, säger han medan ettåriga borderterriern Bella snor runt benen på oss.

– Där ser jag ögat på en groda, säger Kurt och pekar.

En svart avlång pupill blänker mitt i en guldskimrande iris. Bara ögonen högt på huvudet sticker upp ur det grumliga vattnet. Kroppen skiftar i gröna och bruna nyanser. Grodan ligger absolut stilla, perfekt kamouflerad, som en lurande miniflodhäst. När mina ögon vant sig ser jag en annan strax intill som lojt sparkar sig framåt.

Att ögonen sitter högt och tätt ihop är typiskt för gölgrodan och andra grodor som mest lever i vatten.

– De håller sig vid vattensamlingarna utom på vintern, det gör dem lättare än vanliga grodor att få syn på. Fast spelar gör de inte längre än till midsommar, sedan blir det bara sporadiska kväkanden.

Honorna lägger ägg först när vattnet blivit 16 grader. Där är vi knappast än och vi ser inga parbildningar trots lockropen.

Under sommaren kommer man att kunna följa larvernas utveckling till färdiga grodor i kärret. Kurt berättar att de blir så stora innan de tillbakabildar sin svans att man lätt kan förväxla dem med salamandrar.

– När jag inventerar i september och början av oktober brukar jag hitta ungar som just börjar andas med lungor i stället för gälar. Det är spännande att se när de sitter på dybankarna och provar.

FÖR GRODORNA SJÄLVA är processen mer än spännande. Den är en fråga om liv och död. Hela sommaren och tidiga hösten är en kapplöpning med tid och temperatur för att hinna bli färdiga grodor innan övervintringen i markhålor uppe på land.

Arten är en av Europas mest värmeälskande och det var först på 1940-talet som man fick klart för sig att grodorna som lever i tre små bestånd runt Gård-skär, Hållnäs och Gräsö är gölgrodor (Pelophylax lessonae).

Ett tag trodde man att de smitit från bruksdammar, inplanterade på 1700-talet av patroner som ville äta grodor på franskt vis. Men genetiska undersökningar har visat att den svenska populationen är betydligt äldre och grodorna kan knappast ha spridit sig långt ut på öarna på 250 år.

– Jag tror absolut att det handlar om en reliktpopulation, en kvarleva från en varmare period, säger Kurt.

Forskarna har också funnit att de uppländska gölgrodorna anpassat sig till det karga klimatet med kortare tillväxtsäsong jämfört med gölgrodor från sydligare länder som Polen och Lettland. Bland annat utvecklas äggen snabbare vid temperaturer över 22 grader, ett smart sätt att ta tillvara de varma tillfällen som bjuds.

Anpassningen och isoleringen från andra bestånd gör att den uppländska gölgrodan klassas som en evolutionärt betydelsefull grupp. Grodor härifrån har flyttats till Norfolk för att återuppliva den utdöda engelska populationen.

Länge trodde man att gölgrodorna i Roslagen var de enda i Sverige, men 2003 hittade man ett bestånd till i östgötska Lindalsgölen. Där lever gölgrodor tillsammans med ätliga grodor (som liknar gölgrodor, men är större, har längre ben och är grönare). Än så länge vet man inte om de gölgrodorna är ursprungliga eller kommer från en utsättning.

VI FORTSÄTTER LÄNGS STIGEN mot den vackra 1700-talsfyren. Det är blomningstid för orkidéer som Adam och Eva på den kalkrika marken. Vid vandrarhemmet svänger vi av genom låg hällmarkstallskog mot Ramviken. Här finns fler gölar. Ett viggpar lyfter ur vass och kaveldun med tjirpande tunga vingslag.

– De här småkärren är riktiga solfångare med buskar och skog som vindskydd runt, vattnet är säkert ljummet redan, säger Kurt.

Snart hör vi spel och får syn på flera grodor i vattenbrynet. I kikaren ser jag de vita strupsäckarna i mungiporna spännas ut som stora tuggummibubblor när ljudet skapas. En groda simmar ifatt en annan och klättrar upp på ryggen, men famntaget blir kort. Båda är hannar, konstaterar Kurt. Frustrerade, kan tänka.

Det är landhöjningen vid Upplandskusten som skapar den fina miljön: grunda havsvikar som snörps av när landet som en gång trycktes ned av inlandsisen gradvis höjer sig. Längre upp i skogen kan vi se små ängar som förmodligen var kärr för 500 år sedan, gölarna där vi står är perfekta lekvatten nu, men även hällkaren längst ut på klipporna, där bräckvattnet slår in när det blåser, verkar fungera.

– Man kan fråga sig varför vissa grodor väljer att spela där. Hällkaren är näringsfattiga och det kan komma in rovfisk. Kanske ligger det i deras natur att hela tiden annektera nytt?

Kurt berättar så att både de korta och de långa perspektiven i landskapet syns. Stora förlopp som geologi och landhöjning samspelar med gölgrodornas korta livscykel på några få år.

Ett problem för grodorna är att klimatförändringen motverkar landhöjningen eftersom havsnivån också höjs. Gölgrodan är klassad som sårbar i den nationella rödlistan. I åtgärdsprogrammet som Naturvårdsverket antog tog i fjol konstaterar man att det största hotet mot arten är att lekvattnen försvinner och försämras.

Minskad landhöjning är ett skäl, men förändrat lokalklimat spelar kanske störst roll. Modernt skogsbruk med stora kalavverkningar och dikningar gör att det blir torrare och kallare runt kärren. Många småvatten torkar ut eller växer igen. Övervintringen blir svårare, liksom spridning mellan olika lokaler. Skogsgödsling är också ett problem som bland annat leder till förändrad vattenkemi och igenväxning.

LÄS MER: åtgärdsprogrammet för gölgroda

Mot fyren går vi över hällar vid öppet hav. Per berättar om orkanen 2009 och den gången han såg en varg simma i land här. I dag är det lugnt, det mest dramatiska är en snok som ringlar fram bakom en sten.

När Artdatabanken presenterade sin senaste rödlista i våras togs groddjuren upp som en ljuspunkt. De är fortfarande hotade, men utvecklingen har varit positiv de senaste åren på grund av ökade naturvårdssatsningar i våtmarker.

– Som grupp har de svarat bra på åtgärderna i Sverige, men globalt ser det fortfarande mörkt ut. Och de är inte alls lika många som förut här heller, säger Kurt Elmkvist och minns hur många grodor han såg för 40 år sedan.

Gölgrodorna är ett specialfall, ett litet och udda bestånd med bara ett hundratal lekvatten totalt enligt inventeringen 2009. Det räcker med en kall sommar för att ställa till det rejält.

Precis före fyren får vi syn på det efterlängtade föremålet för skönsången. En ensam gölgrodehona, lite mörkare i färgen än hannarna, kavar runt i en av småpölarna. Tänk om man kunde busvissla till killgänget uppåt land ….