Det är inte särskilt många kunder hos Ephata Joseph när vi besöker hans butik i Tabora, Tanzania. Och det är kanske tur, för affären är liten och trång och har svårt att ens rymma utbudet av bekämpningsmedel, veterinära mediciner, fröer och konstgödsel. Visserligen har han också en liten lagerlokal för främst konstgödsel, men det räcker med en blick för att inse att detta inte är Lantmännens Granngården, även om syftet är detsamma – att sälja insatsmedel för lantbruket.

Ephata Jospeh är en av tusentals försäljare av insatsmedel som har gått utbildning för att bli certifierad. Tanken är att han ska fungera som rådgivare för lantbrukarna och också se till att Agra når sitt mål att Afrika ska fördubbla sin konstgödselanvändning, från cirka 20 till 40 kilo per hektar. Rätt snart förstår vi dock att hans kunskaper om lantbruk och gödning är rätt bristfälliga. Här gäller i stället patentlösningar, oavsett markens bördighet eller val av gröda.

Men det är inte för att bli rådgivare som Ephata Joseph gick utbildningen, utan för att få bättre snurr på affärerna.

– Blir jag certifierad kan jag räkna med en merförsäljning på 20 procent, säger han.

Ephata Joseph är förmodligen en rätt typisk representant för ”fotfolket” som ska genomföra Agras stora revolution, som inte bara ska göra Afrika självförsörjande på mat utan även till en stor livsmedelsexportör.

Organisationen startades för sex år sedan och har fått rollen som spindeln i nätet för den utvecklingslinje som talar för ett mer industrialiserat jordbruk i Afrika. Strategin är att stötta de fattiga afrikanska småbönderna, intensifiera jordbruket och på det viset utrota fattigdom och hunger. För att nå dit jobbar man över ett brett fält med allt från att öka skördarna och jordens bördighet, till att utveckla bondeorganisationer och marknad, stödja forskning och etablera lån och finansiering för småbönder.

Förutom de egna projekten har Agra ett nära samarbete med flera andra aktörer inom samma område, inte minst biståndsorganisationer. Det svenska stödet uppgår hittills till drygt 320 miljoner kronor. Agra har också en stark påverkan på jordbrukspolitiken i flera afrikanska länder. Främst fokuserar man på Tanzania, Ghana, Mali och Moçambique, som Agra bedömer är de länder som har störst potential att utveckla ett kommersiellt jordbruk. Under 2011 satsade Agra 360 miljoner svenska kronor, varav 40 procent gick till dessa fyra länder.

När Ephata Joseph hoppas på bättre framtida affärer, beror det på samarbetet mellan Agra och tanzaniska staten. Tanzania subventionerar konstgödsel till utvalda bönder och Agra stöder utbildning, rådgivning och kvalitetskontroll av försäljare. Det är endast certifierade försäljare av konstgödsel som får hantera statens rabattcheckar till bönderna, vilket för Ephata Joseph innebär mer klirr i kassan.

Subventionen av konstgödsel för odling av majs eller ris kostar regeringen 100 miljoner dollar per år. Hälften av denna kostnad finansieras via ett lån från Världsbanken. 

Många miljöorganisationer och bondeorganisationer menar att det industriella jordbruket inte är rätt väg för Afrika att gå. Man anser att Agras inriktning på förädlat hybridutsäde och konstgödsel mer gynnar de stora, multinationella företagens intressen än småböndernas. Nästan 60 procent av Agras resurser går till att öka användningen av dem.

– Vi behöver inte en grön revolution. Vi förespråkar en användning av kompost och stallgödsel, konstgödsel tar kål på jorden och det är dessutom viktigt att hålla nere böndernas produktionskostnader, säger Abdallah Mikindi, politisk talesman för Envirocare i Tanzania, en organisation som arbetar med småbönder och ekologiskt jordbruk.

Agra har inget emot mer ekologiska och billigare odlingsmetoder som kompost, stallgödsel, kvävebindande växter, man satsar bland annat på att utveckla odlingen av en baljväxt, pigeon peas, men säger samtidigt att det inte räcker med ekologi. I praktiken så motverkas ett mer uthålligt jordbruk av konstgödselsubventionerna på många sätt. Det är vanligt att bönder odlar flera grödor på ett fält, dels för att öka odlingssäkerheten, dels för att fixera kväve med hjälp av baljväxter. Med satsningen på konstgödsel följer dock ensidiga monokulturer, vilket är ett krav för att man ska få bidragen.

– Monokulturer är en förutsättning för att kunna bedöma hur stor skörden blir, plus att andra grödor tar en del av växtkraften från majsen eller riset, säger Rosemary Msabaha på Tanzanias jordbruksministerium, som administrerar systemet med rabattcheckar för konstgödsel.

Kritiken mot Agra handlar inte bara om oron för framtida miljöproblem, utan minst lika mycket om bondens ekonomi. Både hybridutsäde och konstgödsel är dyra insatsmedel som skall köpas varje år.

– Konstgödsel är, trots subventioner, fortfarande dyrt och hur stor skörden blir beror fortfarande mer på om det regnar eller inte, än om bonden använder konstgödsel. Var är nettot för bonden? Om detta var lönsamt borde vi se fler lantbrukare som börjar använda konstgödsel utan subventioner, men det vi ser är motsatsen, säger Mwatima Juma, programchef för Tanzania hos Internationella jordbruksutvecklingsfonden, Ifad, inom fn.

Hon säger detta trots att Ifad, precis som Agra anser att en ökad användning av konstgödsel är en förutsättning för att utveckla det afrikanska jordbruket.

– När vi subventionerar böndernas användning av konstgödsel, så subventionerar vi i själva verket konstgödselföretagen. Varför går vi inte in och köper in ris av bönderna till ett pris som täcker böndernas produktionskostnader? Då skulle bönderna kunna känna en viss säkerhet och våga investera, säger hon.

Forskaren John Mduma på Dar es Salaams Universitet har tittat närmare på hur systemet fungerar.

– Rabattcheckarna riskerar att gå till släktingar och inte till de bönder som verkligen behöver dem. En ökad produktivitet inom lantbruket drivs också av andra faktorer än subventioner. Jag tror att vi hade sett större effekt om staten i stället hade satsat på mikro-bevattning i stället för konstgödselsubventioner, säger han.

AMISSI MUHAMMEDI Mayengo ler stolt när han visar oss den splitternya bensindrivna vattenpumpen som han nyligen har köpt. Nu ska det bli full fart på grönsaksodlingen på hans knappt fyra hektar stora gård utanför Tabora. Staten och Agra vill egentligen att han helst ska satsa på sin majs, men trots att han får subventionerad konstgödsel och hybridutsäde, tror ändå inte Amissi på majsen. Majsmarknaden är nämligen alldeles för osäker och dessutom lägger sig staten med jämna mellanrum i marknaden, vilket ytterligare komplicerar det hela. Även om han inte gör sina lönsamhetskalkyler med Excel, så vet han vad som ger pengar och vad som inte gör det.

– Det är bättre att odla mer grönsaker och få pengar så att jag kan köpa mat till familjen än att odla majs. Majs kan jag köpa i stället, säger han.

Det är inkomsterna från grönsaksodlingen som har gjort det möjligt att försörja familjen med mat, köpa den nya vattenpumpen och även bekosta odlingens konstgödsel. För det behövs ingen subvention som i fallet med majs.

Steget är långt från Amissis trivsamt stökiga gård med hundar, höns och duvor till Agras huvudkontor i Nairobi. Kontoret är inrymt i en futuristisk stål- och glaskonstruktion som strävar mot himlen i stadsdelen Westlands som har kommit att bli Nairobis nya businesscentra. Här möts vi av intrycket av en professionell effektivitet. Kommunikationschef Sylvia Mwichuli är ett av ledningens ansikten utåt och det är lätt att förstå varför, hon ger ett kompetent och samtidigt mycket sympatiskt intryck.

Agra säger sig satsa på småbönderna, men samtidigt läggs de mesta resurserna på de fyra utvalda ländernas ”kornbodar”, det vill säga områden med goda möjligheter att odla och där man anser att merparten av bönderna har resurser och intresse för att intensifiera sitt jordbruk.

Hur går er satsning på fattiga småbönder ihop med att samtidigt inrikta er på kornbodar? Det låter som två olika strategier?

– Nej det är det inte. De större lantbruken ska plöja vägen för småbönderna och skapa marknader även för dem. Småbönderna kan också fungera som underleverantörer till de stora lantbruksföretagen. Vi ska bygga upp en infrastruktur för de små bönderna, därför satsar vi på de stora. Ett annat skäl till att vi investerar i kornbodarna är att de har hög potential.

Utvecklingen av marknaden ska bli allt viktigare i Agras strategi. Sylvia Mwichuli tar Malawi och Zambia som exempel på två länder som ökade skördarna men sedan inte haft någon marknad att sälja överskottet på.

– Samtidigt som människor dog av hunger i Kenya förra året så hade Tanzania majs som ruttnade. Att handeln inte fungerar inom Afrika är ett av de största problemen som vi har. Det är därför som Agra jobbar med att utveckla marknaden.

En bärande tanke är att när bönderna blir mer produktiva, ökar både böndernas intäkter och livsmedelssäkerheten eftersom mer mat på marknaden innebär lägre priser för konsumenterna. Däremot verkar man inte vilja kännas vid att lägre konsumentpriser också sänker böndernas priser. Effekten blir densamma som vi ser i Sverige och i stora delar av världen – småjordbruken försvinner och kvar blir de allt större gårdarna. I Afrika är det ont om alternativ försörjning för ”arbetslösa” bönder. Men just denna strukturrationalisering vill inte riktigt Agra prata om.

Ni kritiseras för att gå de multinationella kemiföretagens ärenden och inte småböndernas, vad säger du om det?

– Det är helt befängt. Vi får inte en shilling från Monsanto, Sygenta, Yara eller några av de andra företagen som vi påstås samarbeta med.

(Yara har visserligen finansierat Agras årliga konferenser under ett antal år, men det tycker inte Sylvia Mwichuli räknas.)

Agra förespråkar heller inte genmodifierade grödor. I nuläget är det mer effektivt att få bönderna att använda förädlat hybridutsäde, men i framtiden, när den afrikanska marknaden och jordbruket är mer utvecklat, ser man att gmo-grödorna kan bli viktiga.

DEN DANSKA biståndsorganisationen Danida, som också stöder Agra, gjorde 2011 en utvärdering av konstgödselsubventioner i Ghana, Tanzania, Malawi och Zambia, och konstaterade att det finns en potential för att öka skördarna med subventionerad konstgödsel. Men Danida ansåg samtidigt att kostnaderna är mycket höga och att det är oklart om programmen ger valuta för pengarna. När subventionerna upphör kommer användningen av insatsmedel sjunka igen.

Från Agras sida är man dock fortsatt positiva till subventionerna.

– Jag vill inte säga att vi ska frångå subventionerna. Det finns bönder som inte kan mätta sig själva och de måste lyftas upp ur fattigdomen. Kan vi inte det så kan vi inte ens diskutera ett framtida afrikanskt jordbruk. Det är de fattiga småbönderna som behöver subventionen, inte de stora företagen, säger Sylvia.

Om småbönderna inte har råd med konstgödseln, och stödet främst går till de bönder som redan har resurser, borde då inte strategin vara en annan? Borde man inte satsa på att utveckla jordbruket med hjälp av insatser som inte innebär en så stor ekonomisk risk för bonden? Och måste inte jordbruksutvecklingen ske i samklang med marknaden – och vice versa? Vad nytta gör ett majsberg som ligger och ruttnar, när människor inte har pengar att köpa den? Vi ställer de här frågorna upprepade gånger under vår resa, men får egentligen inget svar, annat än att Agra satsar på marknaden och också på att stärka böndernas organisationer.

I slutet av intervjun berättar Sylvia om sin egen gård, som efter kenyanska mått är ganska stor, cirka 20 hektar. Trots att Sylvia har helt andra ekonomiska resurser än den vanliga småbonden, så säger hon:

– Vi klarar bara av att odla två hektar av marken, resten är bete för djuren. Det är för dyrt med konstgödsel och vi försöker i stället att odla mer ekologiskt.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.