GRÖNA VÅGARE har jag aldrig varit, men den som var ung på sjuttiotalet kunde räkna med plus­poäng om man odlade ett visst natursvärmeri. Fjällrävens lilla Kånken och Tretorns gummistövlar med nedkrängda skaft var modeattribut, och växtfärgning en ansedd syssla.

Både Kånken och stövlarna har behållit sin status, men jag undrar om någon ung människa i dag skulle kunna tänka sig att göra som Björn och Svea Bergström på torpet Taråberg? Alltså bosätta sig i ett ödetorp, åtta kilometer från allmän väg, utan el, vattenledning, telefon eller television. För att bruka jorden, med häst och handkraft. Skulle ett sådant handlande över huvud taget vara meningsfullt? En asketisk prestation, visst, men i vilket syfte? På sjuttiotalet hade det en symbolisk laddning, med politiska eller rentav andliga övertoner, som ekade bland hundratusentals ungdomar i Sydsverige. Det minns jag väl.

Taråbergarna var extrema, redan då.

De hade på sitt milda vis ockuperat ödetorpet på Graningeverkens ägor. Skogsbolaget ville ha bort dem. I dokumentärfilmen om Taråberg får man se 130 poliser verkställa vräkning. 130 poliser pulsar genom drivorna, och bränner ner torpet till grunden. Till polisernas heder ska sägas att man ser att de inte gillar uppdraget. Bolaget fyller sedan jordkällaren med dieselolja, för att effektivt stoppa vidare bosättning på Taråberg. En klassisk krigsåtgärd, brända jordens taktik. Men Bergströms gav inte upp direkt, de byggde en friggebod vid sin ruin och försökte några år till. Sedan försvann de norrut.

Varför var Bergströms så farliga? I dag är det svårt att förstå. ”Hur skulle det se ut om alla gjorde så”, säger allmänne åklagaren allvarligt i dokumentärfilmen. Nä, det är klart. Men risken att ”alla gjorde” som Bergströms var inte överhängande. Kanske var skälet att bolaget ville gödsla och spruta fritt, utan störande mänskligt liv på föryngringsytan?

Några mil från Taråberg låg Skogsnäs. Det var ett kollektiv som ärligt köpt sina hus, men också ville leva alternativt. I dag framstår de som medelålders driftiga entreprenörer. Skogsnäsarna verkar ha tonat ner de ideologiska parollerna och bildat ekonomisk förening. De håller liv i skolan, bara det en bedrift. Som friskola förstås, med en pedagogisk brygd av Montessori, Steiner och Freinet. Byarna runt­omkring skickar tacksamt sina barn till Skogsnäs, utan skräck för beblandning och indoktrinering.

Kerstin Ekmans glesbygdsdeckare från 1993, Händelser vid vatten, speglar väl sjuttiotalets brännpunkter. Där finns porträtt av såväl hatiska som sympatiska bybor och just ett sådant här kollektiv av tidig Skogsnäsart. Men det består sannerligen inte bara av blåögda idealister, utan det slutna kollektivet är också en grogrund för paranoia och auktoritära övergrepp – bortom lagen och allmänna sedelagen.

I dag är kalhyggena fler, men småbruken, skolorna, sågarna och konsumbutikerna oändligt mycket färre. En rad kommuner i Norrlands inland hotas av tvinsot och konkurs. I EU-hatarnas Jämtland avskyr alla Bryssel, men det är ingenting mot avskyn för storkommunen Ström­sund, som kapar åt sig allt – vårdcentral och nybyggen. För alla de andra orterna finns snart ingenting – om man inte löser det kollektivt och ”alternativt”.

Men trots modern teknik, bredband och mobiler – aldrig har väl en grön våg över Norrlands inland varit mer avlägsen. Det är tråkigt, eftersom naturen och kulturen är så djupt beroende av varandra, sedan människans gryning.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.