Året är 1930. Stockholmsdamen fröken Anna Lindhagen, social reformator och profil inom Naturskyddsföreningen och Förbundet för hembygdsvård, fyller sextio år. Av Koloniträdgårdsförbundet får hon en gåva på 5?000 kronor, insamlad bland medlemmarna. Hon var den svenska koloniträdgårdsrörelsens initiativtagare och moder. Tacksamma kolonister vill ge Anna möjlighet att skaffa sig ett trevligt sommarnöje, såsom hon gett dem detsamma med kolonistugorna.

För pengarna, och lite egna besparingar, köper Anna Lindhagen öarna Stora och Lilla Sandböte i Stockholms södra skärgård, utanför kyrkviken på Ornö. Marken avsöndras från Sundby herrgård på Ornö. Samtidigt köper hon husen på storön av Henning Karlsson, fiskare och båtbyggare, barnfödd på ön. Där finns ett torp från 1776 som hon tar som sommarviste, ett båtbyggeri och ett boningshus från 1913, som hon arrenderar ut på livstid till Johannes Söderman och hans hustru Clara från närbelägna Mefjärd.

SANDBÖTE ÄR ÄN I DAG EN UNIKT välbevarad skärgårds­miljö. Ön är höglänt och klädd med hällmarkstallskog. I lä av berget hukar husen omgivna av ängar som breder ut sig över en sand­avlagring från istiden. Nere vid bryggan ligger den gamla sjöboden och båtverkstaden, i dag museum, där allt är som Johannes Söderman lämnade det en gång. Hans hatt hänger fortfarande på en spik och de slitna båtbyggarverktygen ligger på plats. En bit upp i backen sover några gamla träekor sin törnrosasömn bland midsommarblomster och björnbärssnår.

En solig dag tidigt i maj står jag på tunet och pustar ut, lutar mig mot träräfsan och ser ut över den glittrande fjärden. Runt omkring lyser mattor av svalört och gullviva i intensivt gult. I körsbärslunden och på torrängen är det lika intensivt blåsippeblått och vitsippsvitt. All denna blomster­prakt, tänker jag, helt beroende av mitt och andras trägna slåtterarbete. Bäst att ta ett tag igen med fagningen … och sen ska sjöboden rödfärgas och verandan lagas, en stugvärd är aldrig ledig. Slut på rasten, åter till historien.

1938 FÅR ANNA LINDHAGEN ÖARNA naturminnesförklarade. När hon dör 1941 testamenteras de till en stiftelse som får i uppdrag att bevara dem för framtiden. Stiftelsens arbete kommer dock aldrig igång och 1958 träder Naturskyddsföreningen officiellt in i stiftelsens ställe.

Familjen Söderman bor året runt på Sandböte. Johannes dör 1967 och änkan Clara bor kvar sommartid en bit in på 1980-talet. När hon dör 1989 får Naturskyddsföreningen tillträde till ön och inleder veckouthyrning om somrarna till medlemmarna. År 2001 överlåts Sandböte till Skärgårdsstiftelsen, som bedöms ha bättre resurser och möjligheter att bevara den unika kulturmiljön. Föreningen hyr dock fortfarande husen på ön och står för uthyrning och underhåll.

I maj 2001 totalförstörs Annas stuga, det välbevarade sjuttonhundratalshuset, i en brand. Två år senare står en noggrant utförd kopia av huset på plats. Under Skärgårdsstiftelsens ledning växte ett helt nybyggt sjutton­­hundratalstorp fram ur askan, byggt med gamla metoder och material. Det är nu museum, inrett som det kan tänkas ha sett ut på 1880-talet.

I sitt testamente skriver Anna Lindhagen att ”stugorna kan upplåtas till personer som djupt intresserar sig för naturen och dess bevarande”. Många naturintresserade medlemmar från hela landet har här fått tillfälle att njuta av unik skärgårdsnatur och kultur. Sällan har någon rest härifrån missnöjd och Sandböteälskarna blir bara fler och fler.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.