YAU MA TEI ÄR EN STADSDEL som man inte skryter om i turistbroschyrer. Husfasaderna flagnar. Prostitutionen är livlig. Och gatustånden som säljer mat och dricka har skyltar enbart på kantonesiska, vilket skvallrar om att turister sällan hittar hit.

Men den lätt förfallna stadsdelen håller på att förvandlas. Lägenheter i slitna höghus med krackelerade grå cementfasader köps upp av investerare. När åtta av tio gått med på att sälja kan de nya ägarna tvinga de återstående att flytta, för att därefter riva husen och bygga nya skinande shoppingcenter, kontor och lyxlägenheter. Sakta men säkert börjar Yau Ma Tei att se ut som det Hongkong vi är vana vid.

I de här kvarteren, där det gamla och det nya Hongkong möts, opererar den gröna gerillagruppen Yau Ma Tei Gardeners. Den leds av biodlaren och grafiska formgivaren Michael Leung. Han är uppväxt i en Hongkongfamilj i London. När han flyttade tillbaka till sina föräldrars hemstad för ett jobb som gick ut på att installera bikupor på skyskrapornas tak slogs han av bristen på växtlighet: så mycket betong, stål och glas och så lite träd, buskar och blommor.

När jag träffar honom i gerillagruppens högkvarter för att prata om stadsodling i höghusdjungeln börjar han med att försäga sig.

– Vi är en grupp anarkister. Förlåt … aktivister.

Sanningen finns någonstans däremellan. Yau Ma Tei Gardeners är som en gerillarörelse som pekar grönt finger mot den urbana överheten.

Michael tar med oss på en promenad i kvarteren för att visa hur stadsbilden förändrats under de tre år som trädgårdsgerillan varit aktiv. Högt uppe på en trafikskylt står en aloe vera-växt som en av butiksinnehavarna vattnar med en egenhändigt ihopsatt vattenkanna monterad på ett kvastskaft. Utanför en övergiven lägenhet på andra våningen växer ett passionsfruktträd planterat av Michael och hans trädgårdsgerilla. 

I en gränd vårdar en däckfirma mandarinträd, som Hongkongbor traditionsenligt köper till kinesiska nyåret och sedan slänger ut på gatan.

Uppe på taken till de höghus som snart ska rivas prunkar frodiga trädgårdar. Tillsammans med Michael traskar vi upp till ett höghustak där det växer sötpotatis, mango, tomater, rosmarin, vitlök, citrongräs, mynta och mycket mer. Konstbevattning till växterna ordnades tack vare vattenledningarna som ursprungligen drogs hit upp för de tvättmaskiner som i traditionell Hongkongstil brukade placeras på hustaken.

– Allt som skördas här uppe går till fattiga, hemlösa och behövande i Yau Ma Tei, berättar Michael.

Det finns en förhoppning i Yau Ma Tei: om fler av Hongkongs hustak tilläts blomstra skulle staden kunna bli självförsörjande på frukt och grönsaker.

Hongkong är en av världens mest tätbefolkade platser. Men mer än hälften av ytan innanför stadsgränsen utgörs ändå av grönområden. Grönast är det på södra delen av Hongkongön och i New Territories, området mellan norra Kowloon och gränsen till Kina. Men i stort sett alla sju miljoner invånare bor hopträngda i en vertikal storstadsmiljö där det gröna oftast lyser med sin frånvaro.

OCH STADEN BREDER SNABBT UT SIG och äter upp odlingslandskapet runtomkring. På sjuttiotalet kom över 30 procent av alla frukter och alla grönsaker som såldes i Hongkong från odlingarna i New Territories. I dag är det bara två procent. Det mesta importeras i stället från fastlands-Kina. Men många äpplen, kiwifrukter och apelsiner flygs också in från andra sidan jorden, från USA, Italien och Sydafrika.

En onödig import, kan man tycka, med tanke på att Hongkongs subtropiska klimat är idealiskt för fruktodling.

– Men det finns inget intresse av att vara självförsörjande. Regeringen anser att Hongkong ska vara en helt fri marknad och därför importerar man helt enkelt därifrån det är billigast, säger Andrew Tsui när vi ses uppe på taket till Bank of America Tower, 38 våningar ovanför gatunivån i Admiralty, Hongkongs finansdistrikt.

Andrew driver Rooftop Republic, en organisation som tar kontakt med dem som äger skyskrapor runt om i Hongkong och mot en kostnad erbjuder sig att förvandla sterila tak till prunkande trädgårdar. Idén fick Andrew när han insåg att många av Hongkongs platta skyskrapetak inte används till någonting. I alla fall inte sedan höghusen blivit så många och står så tätt att myndigheterna av säkerhetsskäl förbjudit att taken används som helikopterplattformar.

Hongkongs takträdgårdsodlare har olika drivkrafter. Michael Leungs Yau Ma Tei Gardeners tillhör de ideella odlarna. All skörd går till fattiga samtidigt som man försöker få upp de gröna frågorna på regeringsnivå. Förhoppningen är att de styrande ska planera in fler grönområden i innerstaden, att höghusbyggandet ska begränsas och att bönderna ska uppmuntras att fortsätta med sitt odlande i New Territories. I den här kategorin finns också Mango King, en mytomspunnen hemlös man som ”älskar mango”. Enligt Michael Leung har han ockuperat ett 65 kvadratmeter stort tak på Kowloon-ön där han anlagt 45 papayaträd, fem mangoträd och tre bananträd. 

VID SIDAN AV DE GRÖNA aktivisterna finns vinstdrivande odlare som City Farms, startat av före detta reklamfilmsregissören Osbert Lam. Han hyr ut kolonilotter i form av en plastlåda på en kvadratmeter för 180 kronor i månaden till odlingssugna Hongkongbor. 

Man kan säga att Tsuis Rooftop Republic befinner sig någonstans mittemellan de ideella och de kommersiella. Andrews mission är att få dem som äger husen i Hongkong att förstå att takodlingar kan skapa mervärde. Samtidigt vill han ge stans invånare en gemensam sak att kämpa för och samlas kring.

– Här i Hongkong är fokus alltid på frihet och finanser. Det har förmodligen blivit så som en reaktion mot Kina, men det vill vi ändra på. Vi märker att vi får människor att tänka om. Då vi förändrar taken ser vi hur det lyser om människorna när de får sätta händerna i jorden. Det är nästan religiöst. Jag skulle säga att det terapeutiska inslaget är det viktigaste. Om vi lyckas få till odlingar på alla tak och öka andelen egenproducerade frukter och grönsaker, om så bara några promille, vore det fantastiskt, säger Andrew där han står uppe på Bank of Americas tak, där italiensk basilika gör sitt bästa för att skymma den magiska utsikten över Victoriahamnen.

Men hur smakar egentligen tomaterna, passionsfrukterna och sötpotatisarna som odlats mitt i en stad med en luft så förorenad att den de flesta dagar överskrider Världshälsoorganisationens gränsvärden?

Wall Street Journal rapporterade härom året om hur man i Causeway Bay, ett shoppingområde mitt i Hongkong, till och med uppmätt högre föroreningar än i Peking, som är ökänt för sin dåliga luft. 

– Allt smakar bra, hävdar Andrew Tsui och hans Rooftop Republic-kollega Michelle Hong i munnen på varandra.

Den gröna revolutionären Michael Leung håller med.

– Vanligtvis kommer det mesta av det vi har på tallriken från Kina. Där är luften om inte sämre så åtminstone lika dålig. Där vet du inte vad man tillfört eller vad man besprutat med. Här har vi i alla fall full kontroll, säger han.

Men helst vill förstås Michael att utsläppen från stadens industri upphör, att biltrafiken minskar och tunnelbaneåkandet ökar.

– Då skulle det vi gör på taken märkas ännu mer. Allt hänger ju samman. 

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.