Valåret 1998 fick 42 svenska kommuner 2,3 miljarder kronor av staten. Nu bygger de om bostadsområden, går över till tygblöjor i förskolorna, sätter upp energisnålare gatlyktor och bygger upp kommunala tjänstebilpooler – med statliga bidrag. Allt för att bygga om Sverige till ett ekologiskt uthålligt samhälle. De flesta av de projekt som fått omställningsbidrag är meningsfulla från miljösynpunkt. Men omkring hälften av dem hade troligen genomförts även utan bidrag.

Det konstaterar Per Kågeson och Ann-Marie Lidmark, som för SNF:s räkning granskat det statliga stödet till kommunernas investeringsprogram för hållbar utveckling. Men varifrån kom alla pengarna, så plötsligt? Och varför just nu?

Alltihop började den 22 mars 1996. Sverige hade fått en ny statsminister. Lätt majestätiskt prövade han sin nya image på partistämman. Han höll sitt trontal, och plötsligt kom oväntade ord, som helt överraskade de luttrade politiska rapportörer som vanemässigt sitter av dessa tillställningar. Göran Persson talade om miljö. Sverige skulle vara ”en pådrivande internationell kraft och ett föregångsland i strävan att skapa ett hållbart samhälle”. Sverige skulle ställa om till ett ekologiskt hållbart land. Miljösverige var försiktigt positivt. Detta var onekligen något nytt, men vågade man hoppas? När upphetsningen lagt sig tonade miljön bort i rapporteringen.

Men bakom kulisserna hände trots allt något. Professor Olof Eriksson knöts till regeringskansliet, och han kom dit driven av en vision. Som alla visioner var den större än vad som egentligen är intressant, eller ens fattbart, för vardagsrealistiska politiker. Han talade om att dra igång något nytt, något för nästa generation att förvalta, ett stort och långt äventyr. Han skissade på ett omställningsprogram som skulle ticka på de närmaste fyrtio åren och kosta den astronomiska summan 2 000 miljarder kronor. Det var djärva tankar från en gammal gråsosse. Och även visionären själv var medveten om det gigantiska i sin vision. Därför talade han om nära och långsiktiga mål. Lite mer nära låg ett investeringsprogram för de närmaste åren på i runda slängar 13 miljarder.

Som en ödets nyck presenterades programmet hösten 1997, i avsikt att falla ut valåret 1998. Och som i den gamla sketchen med Tödde och Mödde bidde det naturligtvis inte några 2 000 miljarder, det bidde inte heller några 13 miljarder. Det bidde 5,6 miljarder att portioneras ut under en treårsperiod. Ett gigantiskt belopp i miljösammanhang. Ett nytt svenskt så kallat paket hade fötts. Det låg nära till hands för ledarskribenter att tala om valfläsk och ifrågasätta uppsåtet bakom paketet. Vissa ingredienser gjorde detta speciellt tacksamt. Det vanliga när riksdagen har beslutat om svenska investeringspaket är att lämpligt departement använder sin kompetens för att fördela pengarna.

Nu utlyste man istället en tävling. Se här, sade man till landets kommuner, här finns pengar. Kom nu in med intelligenta ansökningar så portionerar vi ut kulor till de bästa förslagen. Tävlingsreglerna var ganska enkla. Varje ansökan skulle innehålla beräkningar av miljöeffekterna. Ansökan skulle också ange hur många jobb som skapades. Hur skulle de olika tävlingsmomenten värderas i förhållande till varandra? Om ett projekt gav stor positiv miljöeffekt, men låg sysselsättningseffekt, vad skulle då värderas högst? Ett valår.

För landets kommunpolitiker var det som om Loket fått jobb i statsförvaltningen. Det vankades lördagsbingo och en febril verksamhet satte igång. Alla Sveriges kommuner utom två anmälde sitt intresse. Bland idéerna fanns allt från rena chansningar till storsatsningar som man kan ana att kommunerna planerat att genomföra antingen det fanns omställningspengar eller inte. En kommun ville satsa på ett lokalt bryggeri med produktion av ekologiskt öl, en annan på att rusta upp idrottsanläggningar så att de blev mindre miljöbelastande. Av 286 kommuner gick 115 vidare och formulerade ansökningar.

När dragningen var klar hade 42 av dem kammat hem sammanlagt 2,3 miljarder kronor till investeringar som enligt ansökningarna ska ge 8 000 jobb. Anmärkningsvärt mycket av pengarna delades ut till stora städer i befolkningstäta regioner. Mer än en tredjedel gick till Stockholm, Göteborg och Malmö. Det var bara Härnösand och Sundsvall som drog vinstlott i den väljarsvaga del av landet som kallas Norrland. Kommunalrådet i Piteå, som tidigare under våren varit i Stockholm och föredragit en väl genomarbetad ansökan med klara siffror över miljövinster sade att de tidigare under året fått signaler om att miljön var viktigare än sysselsättningen. ”Tydligen var jobben viktigare i alla fall”, sade han nu.

Kanske är det just detta med jobben och valet som skapat trovärdighetsproblem för Göran Persson och hans löfte om en gigantisk omställning av det svenska samhället. Ty nästan varje valdebatt handlar om att vinna väljare med löften om nya jobb. Och nästan varje så kallat paket i Sverige har motiverats med löften om nya jobb. Så var det 1986 när dåvarande industriminister Thage G. Pettersson pytsade miljarder över bilindustrin. Så var det 1993, när vi i bankkrisens spår hade tappat tron på de stora näringslivskolosserna, och de politiska partierna övertrumfade varandra i nya småföretagspaket. Så var det med 1994 års stora infrastrukturpaket. Staten skulle låna 100 miljarder för att bygga vägar och järnvägar i Sverige under en tioårsperiod. Efter valet skedde liksom en opinionssvängning i synen på vägar. Och enligt Anna Lindh är det resultatet av den omsvängningen som nu skapat en socialdemokratisk politik som satsar på ekologisk hållbarhet i stället för nya viadukter. För på en direkt fråga om inte lite av pengarna kunde gått till att rädda naturskog svarade hon:

– Nej, det är pengar som socialdemokraterna för tio, femton år sedan skulle ha byggt motorvägar för, infrastrukturpengar för att minska arbetslösheten.

Så man ska se det som arbetsmarknadspengar, frågade SvD:s reporter.

– Ja. I princip, svarade Anna Lindh.

Per Kågeson drar slutsatsen att det trots allt handlar om en gammaldags, handfast satsning på byggjobb och infrastruktur. Men i gröna kläder. Ett exempel som anförs är koldioxiden. Enligt reglerna skulle kommunerna redovisa hur mycket deras projekt minskade utsläppen av koldioxid. Sammanställer man kommunernas beräkningar blir resultatet att utsläppen kommer att minska med omkring en procent, jämfört med 1996. Det handlar om cirka 800 000 ton koldioxid. Det ska sättas i relation till att de svenska koldioxidutsläppen den kalla vintern 1996 ökade med nästan fem miljoner ton. På det planet är omställningen till ett mer uthålligt samhälle knappast imponerande. Och egentligen kan det vara lockande att också kalla satsningen ett arbetsmarknadsmässigt fiasko. För enligt SvD kostar ett ALU-jobb i Sverige 112 000 kronor, vilket är mindre än hälften av vad omställningsjobben kostar. Återstår alltså omvandlingseffekten. Och det är i det perspektivet man måste se pengarna, menar bland andra Svante Axelsson på SNF:

– Det viktigaste med den här insatsen är att den tydliggör att arbetet med ekologisk omställning inte är ett hot mot sysselsättning och tillväxt utan att det är tvärtom. Miljöarbete skapar också jobb.

– När barnsjukdomarna i det här paketet skalats bort kan det bli en viktig pusselbit, men det är helt meningslöst utan stabila spelregler där den som förorenar också ska betala. Just nu funderar de socialdemokratiska partistrategerna bäst över vad som gick snett i valkampanjen. Första gången en socialdemokratisk ledare gick till val med en uttalad ambition att leda Sverige mot ekologisk hållbarhet gav det sämsta valresultatet någonsin. Som valfläsk fungerade miljarderna dåligt. Nu får Göran Persson i stället chansen att bättra på sin politiska trovärdighet genom att visa att det var något annat – en långsiktig satsning på vägen mot ett nytt samhälle.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.