Det är en fråga vi svenskar ofta svarar på. Vid möten med människor… snabbt kommer frågan. Den som slår fast vår roll. Att ställa den frågan till Erik Isaksson blir helt fel, på gränsen till parodiskt. Erik Isaksson jobbar inte som vi andra. Erik Isaksson är. En legend i den svenska naturen, hjälte från Fältbiologerna i slutet av sextiotalet, vargspårare, den ensamme, starke…Runt Erik Isaksson byggs myter. En av dem förföljer mig när vi ska träffas. – Hur ska det gå, han som kan vara så vresig. Och folk skrattade underligt, som om de visste något, en slags hemlighet. Inte alls så som Erik Isaksson skrattar åt myten när vi står utanför hyreshuset i Fredriksberg. Ett hjärtligt, avväpnande, ironiskt och väldigt glatt skratt. Men också uppenbart förtjust. – Jag har alltid sagt vad jag tycker, säger han, det har väl gett lite adrenalinutsöndring då och då. Det kanske är så i Sverige att det är obehagligt när någon säger vad han tycker. Så blir han tyst en stund innan han tittar upp. – Allt det där beror på att jag har dålig mage och får eksem. Erik Isaksson bor i det mest spartanska hem jag sett. En etta med kök. Rummet är tomt, i köket står en säng, ett bord, en kontorsstol, i hörnen ligger sliten, ganska gammaldags friluftsutrustning. – Det här är mitt första hem, säger Erik Isaksson och lägger sig på sängen, och det är alldeles för stort. Jag vet inte vad jag ska ha rummet till, i köket har jag allt jag behöver, här kan jag laga mat, anteckna och sova. – Jag har bott här i ett år, det är billigt. Men jag har radio, säger han och pekar på en gammal transistorapparat. Det är gratis att lyssna på radio. Erik Isaksson föddes 1945. Skulle någon annan svensk 53–åring visa upp detta hem som resultat av ett långt förvärvsliv vore det en bild av misslyckande. Så långt från devisen att den som har mest prylar när han dör vinner. Här finns inga prylar. Här bor någon som inte har ställt sig vid startlinjen, aldrig ställt upp i statusloppet.

Han växte upp i Stockholm. Det var modern som lade grunden till den vandrande myten och formade Erik Isakssons framtid. – 1955 anmälde hon mig och mina syskon till Fältbiologerna, säger Erik, hon var allmänt naturintresserad och hade väl fått ett tips. Under Fältbiologernas exkursioner formades intresset för naturen. Och myten. Många medelålders tjänstemän talar i dag om Erik Isaksson. Han gick längre, han orkade mer, han utsatte sig för större strapatser. Han blev en slags hjälte. – Jag var stor och stark, säger han, och därför orkade jag gå lite längre och bära mer. Men redan som liten hade jag dålig mage och någon slags eksem. Det var väldigt obehagligt. Jag märkte tidigt att det blev värre i situationer när jag kände mig låst eller pressad. – I naturen kunde jag rå mig själv. Ofta när vi slog läger började de andra umgås. Då gick jag en mil till så att jag fick vara ifred med min mage och eksem. – Jag har aldrig varit intresserad av strapatser i naturen. Dom som slänger sig ner för vattenfall i kajaker förstår jag mig inte på, en verksamhet som varken ger mat eller jobb. Att ta risker är inget för mig. Men om naturen är Erik Isakssons ena ben så är det andra hans stridbarhet, påstridighet och att han aldrig ger upp. Han är som en jobbig fotbollsback sade någon, man dribblar av honom gång efter gång, men ändå står han där med nya argument. Grönland.

Erik Isaksson talar gärna om livet på Grönland. Det kommer i bisatser om politik, människor eller natur. Och Grönland är en väsentlig del i myten om Erik Isaksson. 1968, när hans ålderskull demonstrerade i FNL–tåg eller satt på politiska möten i landets kårhus, stack Erik till Grönland. Det blev totalt tre år. – Jag var intresserad av att paddla kajak, berättar han, och läste om Grönland för jag ville bygga en egen kajak. – Samtidigt var det en tid då många av oss inte trodde på framtiden. Vi trodde att världen skulle gå under i en stor miljökatastrof. För att jobba politiskt måste man kanske ha en framtidstro. – På Grönland fanns något som jag saknar i Sverige. Spontana människor där folk är sin egen herre, de stannar där de har lust, fiskar där det finns fisk. Så kanske det var i Sverige i gamla bondesamhället, men i dag är det få som lever så. – På Grönland kan man sätta sig på en sten. Så kommer någon och pratar en stund, har man roligt blir man hembjuden. Kanske behöver han hjälp med jakt eller fiske, man hjälper till och får mat och sovrum. Det är enkelt, så drar man vidare till ett annat möte. – Jag lärde mig mycket om livet de åren. – Ta en mejsel. För mig är en mejsel en mejsel. Men för en Grönlänning är det ett ämne, de kan tälja en harpunspets av skaftet och göra andra saker de behöver. – Det tycker jag är sunt. I Sverige köper vi allt. Och vi arbetar för att kunna köpa. Så får vi prylar som vi styrs av. Men bland de kamrater som satt på universitet växte myten om Erik Isaksson. Han var på Grönland och paddlade, ensam med jättevågor och isflak. Bland blivande tjänstemän skapades en hjälte. – Jag är ödmjuk, säger Erik, folk på Grönland är skickliga i naturen, de klarar sig genom att de vet var riskerna finns. Jag lärde mig genom att vara med dem. Det handlade snarare om klokhet än att vara heroisk.

1976 kom Erik Isaksson från Grönland utan utbildning eller jobb. Fältbiologer hade förvandlats till kostymer som Erik Isaksson kallar dem. Han drog till fjälls. – Jag hade som ung träffat Edvin Nilsson och han erbjöd mig jobb som assistent. Edvin Nilsson, legendarisk tillsynsman i Sarek som blev naturfotograf och gav ut böcker. – Han behövde en assistent för mörkrumsjobb och arkiv. – Det började komma rykten om varg däruppe och Anders Bjärvall kom för att göra en viltinventering. Bjärvall och jag har olika syn i dag, men i mitt minne födde Edvin Nilsson och jag idén till en varginventering. I alla fall var jag i Stockholm 1978 för att få pengar från Naturvårdsverket. Så blev jag vargspårare och fick intresse för däggdjur. Som fältbiolog handlade det tidigare mest om fåglar. Det skulle bli en bok att gå in på Erik Isakssons bedrifter som vargspårare. En ledande expert lär ha sagt att definitionen på ett vargspår är att Erik Isaksson säger att det är ett vargspår. Han är kanske landets kunnigaste – ett påstående som sannolikt är lika kontroversiellt som Erik Isaksson själv i dessa kretsar. Många är de strider han haft med olika experter. Ofta i fråga om att tolka fakta. – Fakta är viktigt för mig, säger Erik Isaksson, det finns olika delar av en rovdjursrapport. Dels hur fältarbetet gjorts och dels siffror och diagram. Ofta bryr sig de som bestämmer bara om den statistik som ligger till grund för beslut. – Nu är jag inventerare i fält och intresserar mig för metoden. Då kan det bli lite bråk när jag ringer och klagar på att metoder inte finns beskrivna, eller är fel. Inventerandet har blivit ett yrke och Erik Isaksson har varit med och räknat utter, gråsäl, knubbsäl…. Ofta när det varit hårt. Om ingen annan vill inventera ett område för att det är för tufft då kan man alltid ringa Erik Isaksson. Det är en gängse uppfattning. Erik ger sig ut i vilket väder som helst. – Det är smickrande, säger Erik, men det är inte sant. Jag är väldigt omdömesgill och tar inga risker. Han är tyst en stund innan han ger en bild från sommarens knubbsälsinventering. – Jag var ute med en fotograf och vi skulle iland på en liten klippa. Han hade en mjuk fotoväska med dyr utrustning. Han tordes inte hoppa. Plötsligt springer Erik ut ur köket. Efter en stund och kommer han tillbaks med en svart, hård väska. – Jag äger visserligen ingenting men jag är inte dum, säger han. Det jag behöver för att försörja mig skaffar jag. Jag har väldigt dyra kikare. Hade jag haft dem i en tygväska skulle inte jag vågat hoppa. Men den här väskan är vattentät, jag spänner fast den på ryggen och har armarna fria för balansen. Ramlar jag i sjön flyter den. – Alltså kan jag hoppa, jag har förberett mig och minskat risken. Men fotografen kanske berättar om hur våghalsig jag var. – Men det var mindre risk för mig. Skicklighet i naturen är att förutse risker, minimera dem och avstå när man är osäker. Det är vad jag lärde mig på Grönland. Två ben, en människa. Den stridbare naturmannen. – Jag kan erkänna att jag ibland får lite adrenalinkänsla när jag ringer någon och blir arg, säger Erik, men varför blir man arg? Vilhelm Mo- berg var stridbar, varför det? – Jag blir oftast blir arg på människor som tycker. Jag tar nästan alltid strid för experterna och avskyr när folk inte har satt sig in i bakgrundsfakta. Jag strider oftast för fakta, eller mot en dålig tolkning av fakta. – Att säga ifrån är väl medfött. Men slumpen hade kunnat göra mig till något annat än naturmänniska. När jag sätts i ett sammanhang där andra styr eller då jag känner mig bunden blir jag orolig. Så jag har inrättat ett liv där jag kan dra mig undan.

Här skulle man kunna sluta. Och myten om övermänniskan och stigfinnaren Erik Isaksson skulle kunna vara avlivad. Men det skulle givetvis snabbt bli en ny myt. Läste du om han i Fredriksberg som bor i en etta men inte använder rummet? – Det är ett medvetet val, säger Erik. Jag har avstått familj, barn och prylar för att leva som jag gör. Jag kan vänta på ett uppdrag utan att behöva be om bidrag. Jag köper inget och spar det jag tjänar. Jag förstår inte varför man måste köpa upp det man tjänar. Jag tror mycket på människans fria vilja, men skaffar man en massa prylar och utgifter får man allt mindre möjlighet att välja. Erik Isaksson köper frihet för sina pengar. Jag är som djuren säger han. Blir det för salt eller surt vill jag därifrån. Kan jag inte det blir jag sjuk. I Sverige kategoriserar vi ofta folk med frågan: vad jobbar du med. Svaret ger ödmjukhet, överlägsenhet, kaxighet, lägger en hierarki. Erik Isaksson står utanför. På Grönland, skulle han kanske säga, fångar var och en sin egen fisk, varken mer eller mindre.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.