– Jag kallar det här för plantbanken, säger Mats Hagner. En helt outnyttjad resurs i svenskt skogbruk. Enligt läroböckerna finns den inte.

Vi ligger på knä under höga granar och tittar på en liten gles borste som sticker upp ett par centimeter ur husmossan. En spirande granplanta.

Generationer av jägmästare har blivit lärda att ny skog kan börja växa först om man tar bort den gamla. Därför kalhyggen.

Mats Hagner pekar på borsten i mossan och säger att senast han räknade fanns här 30000 små gran- och tallplantor per hektar.

– Det är inne i skogen som de kommer allra tätast. Om man kalhugger dör allihop.

Den insikten – och några till – har väglett Mats Hagners forskning kring en ny metod att sköta skog. Nu hävdar han att den metoden finns.

Det har han fått mycket stryk för.

Ingen älskar väl kalhyggen. Men skogen ska ju brukas. Inte många, ens bland miljökämparna, vågar ifrågasätta kalhyggesbruket. Bland det fåtal som vågar finns garanterat bara en professor i konsten att sköta skog.

– Om det jag säger stämmer, då har skogsbruket gjort fel, alltid och överallt, säger Mats Hagner. Kalhyggesbruk är inte motiverat någonstans, varken tekniskt, ekonomiskt eller ekologiskt.

– Men det är inget man kan tala om. Då tappar hela skogsnäringen ansiktet.

Det sista är Mats Hagners egen förklaring till det massiva motstånd han mött. Länge var det närmast omöjligt för honom att få anslag till sin forskning. När han gick i pension för ett par år sedan drog hans gamla institution på lantbruksuniversitetet ner järnridån med en smäll, trots att det är vanligt att pensionerade professorer får stanna kvar i forskargemenskapen och arbeta vidare.

Kritikerna säger att Hagner provocerar genom att vara för styv i korken och vägra lyssna. Att han har för dåligt vetenskapligt underlag för sina påståenden. Och att hans metod riskerar att skada skogen på sikt.

Mats Hagner visar runt på sin försöksyta i smålandsskogarna. Han verkar känna träden personligen. Vet hur fort de växer och vad de skulle ge i pengar om de avverkades. Han pekar och förklarar och försöker få oss att genomskåda schablonföreställningarna om hur det måste vara.

– För 25 år sedan stod jag ju själv och lärde ut allt det där, säger han och ler. Att alla träd ska vara lika höga. Att man måste kalhugga för att få upp ny skog.

De senaste tio åren har Mats Hagner testat sitt skogsbruk här och på elva andra ytor, spridda över hela Sverige. Han kallar det naturkultur.

I naturkultur ska skogen vara så ojämn som möjligt i ålder, höjd och täthet. Där ska finnas allt från de små borstarna i mossan till gamla, grova träd. Om träden står och trängs i sin ungdom blir virket av bättre kvalitet. Skogsägaren kan sälja sågtimmer istället för massaved och få mycket bättre betalt. Vilka träd som ska avverkas avgörs av skogsägarens avkastningskrav och hur träden konkurrerar med varann. Det är komplicerade beslut och Mats Hagner har utvecklat ett dataprogram som kan hjälpa till att fatta rätt beslut, på plats i skogen.

När avverkningen är gjord klarar plantbanken återväxten, för det mesta. På sina ställen får man fylla på med plantering, direkt i mossan. Mats Hagner har prövat och vet att det går, men plantorna måste behandlas mot skadeinsekter.

– Jag har programmerat dataprogrammet själv, säger han. Och ler igen.

Han ler ofta.

Kanske har han anledning att le. Kanske är han på väg att vinna sin seger, till sist. I Norge tillämpas hans metod – under namnet ”Hagner-hogst” – i allt större omfattning. Han blir inbjuden till utbildningsdagar och en norsk skogsägareförening bekostar vidareutvecklingen av hans dataprogram. I Sverige går det trögare, men ett försöksprojekt är på gång i Arjeplogs kommun. Fastighetsverket, statens skogsförvaltare, har visat intresse.

Allra mest ler han när han blir ifrågasatt. Och när han berättar om strider han utkämpat mot skogsetablissemanget. Kampglädjen är inte att ta fel på. Men på frågan vad som driver pensionären Mats Hagner att jobba vidare för att få naturkultur-metoden accepterad svarar han överraskande:

– Jag är ju uppfinnare. Och som alla uppfinnare får jag ständigt och jämt höra att ”det där kan ju aldrig fungera”. Och det kan det ju inte, för det mesta …

Uppfinnare? Jo, en resekudde och en ny modell av öppen spis är ett par av hans patent, vid sidan av det som har med skogsbruk att göra. Och så har han utvecklat en värmedräkt för den som vill sova ute i skogen vintertid.

– Jag har sytt dräkten själv. Den fungerar ner till minus fem grader, men man måste ha fötterna i en myrstack. Man lägger heta stenar i stacken, det är ett gammalt indiantrick.

Problemet är att myrorna vaknar av värmen.

– Man får bara sova i fred i två och en halv timme …

Utvecklingsarbetet fortsätter. Och fältförsöken, förmodar man. För med uppfinnandet är det så, förklarar Mats Hagner, att det inte alls handlar om att tänka ut hur man ska göra. Uppfinnaren provar, misslyckas ofta, men lär sig av varje misslyckande. Utmaningen är de olösta problemen, att få det att fungera.

Vad gäller naturkultur-metoden har han angripit problemen ett efter ett, genom decennier. Nu törs han lova Sveriges skogsägare att den fungerar. Ett krux är möjligen att den inte är tillåten enligt skogsvårdslagen.

– Men risken att misslyckas är mycket mindre än om man kalhugger.

Mats Hagner är också noga med att påpeka att hans metod inte automatiskt löser konflikterna mellan skogsbruk och naturvård. Naturkultur utan restriktioner kan bli en jakt på gamla, grova träd i skogen. Träd som många av skogens hotade arter behöver.

– Man måste ha regler för att se till att det blir tillräckligt många grova träd kvar, säger han.

Så det handlar kanske inte riktigt bara om teknik och ekonomi till slut, i alla fall …

– Jag är ju akvarellmålare också. Jag tycker så himla bra om naturlig skog.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.