Ta två platser. En industrialiserad halvö som skjuter ut i en isblå norsk fjord och en afrikansk dal med gräsklädda kullar och fattiga jordbruksbyar.

Tusen mil skiljer dem åt. Olikheterna i utvecklingsnivå och infrastruktur kunde knappast vara större. Ändå finns en koppling.

Säg att du vill dra in naturgas genom fjorden och bygga ett stort kraftverk på den norska halvön. Det kommer att producera mängder av energi och värme till industri och hushåll i städerna runt omkring. Men också öka landets utsläpp av koldioxid med fem procent eller 2,2 miljoner ton per år. Det motsvarar avgaserna från drygt 600000 bilar.

Så får man inte göra. Åtminstone inte när Kyotoprotokollet träder i kraft. I det har världens länder kommit överens om att minska den alltmer hotfulla koncentrationen av växthusgaser. Norges åtaganden är visserligen låga jämfört med andra industrialiserade länders, men utsläppen får ändå inte öka med mer än en procent mellan 1990 och 2012. Det har man redan överskridit med råge.

Stopp för gaskraftverket alltså?

Inte nödvändigtvis. Protokollet rymmer inte bara begränsningar utan också möjligheter – så kallade flexibla mekanismer. Det är här den afrikanska dalen kommer in bilden.

Det tar en hel dag att flyga från Stockholm till Dar es Salaam. Ett par dagar till att åka åttio mil in i Tanzania på vågig asfalt och oländiga skogsvägar. Till slut står vi på krönet av en djup förkastningsbrant. Kilomberodalen breder ut sig nedanför som en veckig ljusgrön duk, mönstrad med luddigt mörkgröna skogsplantager och savannträdsprickar. Det norskägda skogsbolaget Kilombero Forests direktör Vincent Nambombe har följt med de sista åtta milen från huvudkontoret i den lilla staden Mafinga. Han pekar ut kolsänkan: drygt 1400 hektar tall och eukalyptus som står där nere och suger växthusgas. Bland annat åt det norska kraftverkskonsortiet, Industrikraft Midt-Norge.

– För en månad sedan var folk därifrån här för att titta på tillväxt och mätmetoder. De var mycket nöjda, berättar Nambombe.

Träden är ett exempel på Clean Development Mechanism (CDM), mekanismen för ren utveckling. Den mest kontroversiella av Kyotoprotokollets flexibla mekanismer. Tanken är att utvecklade länder och företag i dem ska kunna tillgodoräkna sig minskade utsläpp genom projekt i utvecklingsländer.

CDM skulle kunna innebära nyinvesteringar och överföring av miljöteknologi. Hittills har det dock mest handlat om stora planteringar av snabbväxande skog. Växande träd binder koldioxid, men hur mycket och under hur lång tid tvistar forskarna om (se artikel på sidan 42).

Kryphål – ett sätt för den rika världen att möta sina åtaganden utan egna uppoffringar, tycker kritikerna. Ett billigt sätt att minska koncentrationen av växthusgaser och samtidigt bidra till utveckling, tycker tillskyndarna.

Norge är ett av de länder som drivit på för CDM och kolsänkor. Naturgasplanerna har gjort klimatfrågan brännhet och förra året föll regeringen Bondevik på sitt motstånd mot gaskraftverk med konventionell teknik.

Efter regeringsskiftet fick Industrikraft Midt-Norge (IMN) koncession och utsläppstillstånd för kraftverket vid Skogn och gasledningen genom Trondheimsfjorden – landets största industriinvestering någonsin. Beslutet har överklagats av flera miljöorganisationer. Skadligt för klimatet, men också för lokal miljö genom ökade utsläpp av kväveoxid, anser de.

IMN, som ägs av Norske Skog, metalltillverkaren Elkem, Statoil och de lokala energibolagen, menar att gaskraften är en miljövinst jämfört med importerad kolkraft och har flera strategier för att kompensera de ökade koldioxidutsläppen.

En är optionsavtalet med norska skogsbolaget Tree Farms och dess tanzaniska dotterbolag Kilombero Forests. IMN får köpa fyra miljoner ton lagrad koldioxid för tre dollar per ton, rena vrakpriset att döma av de beräkningar som gjorts av den potentiella marknaden. Det tiodubbla har diskuterats.

I projektprofilen skryter Kilombero Forests med världens – förmodligen – lägsta planteringskostnader. Just kostnadseffektivitet har blivit honnörsordet framför andra när det gäller att marknadsföra kolsänkor. Utsläppsminskningar på plats i den rika världen antas ge mindre för pengarna, och framför allt: de hotar den egna industrins konkurrenskraft. En amerikansk regeringstjänsteman formulerade kärnan i resonemanget vid förhandlingarna i Kyoto 1997: ”Att räkna med kol som fastläggs i skog och mark skulle minska trycket på USAs företag att skära ner sina utsläpp.”

På ett plan är förstås alla åtgärder som snabbt motverkar växthuseffekten av godo. Men med minskat tryck sjunker också viljan att utveckla alternativ teknik eller förbättra energihushållningen. Varför göra det, när man kan köpa billig skog på andra sidan ekvatorn?

Jeepen slingrar sig nerför förkastningsbranten och vidare genom höga grå pelarhallar av eukalyptus och snårig tallskog. Ungefär som den här statliga plantagen kan kolsänkan se ut i uppväxt skick. I bästa fall mindre enformig, eftersom det ställs miljökrav för att projektet ska kunna kvalificera sig enligt Kyotoprotokollet. Bland annat har man lovat att bevara mångfaldszoner i dalbottnarna och att låta en del buskar och ursprungliga träd stå kvar.

Totalt hoppas Tree Farms att kunna plantera skog på uppåt 90000 hektar i Tanzania. Marken hyrs på 99 år av staten efter godkännande på sex olika nivåer – från byråd till parlament. Hittills har man fått klartecken för plantering på drygt 12000 hektar. Hyreskostnaden är låg – 1500 tanzaniska shilling (knappt 20 kronor) per hektar och år – men processen tar lång tid. Förutom Kilomberoplantagen är två områden längre norrut aktuella.

Efter någon mil rullar vi in mellan täta rader av låga träd med mjuka ljusgröna barr. Pinus patula är en tropisk tall, ursprungligen från Mexiko. De här exemplaren har vuxit i tre år och utgör den äldsta delen av sänkan. Ved värd sin vikt i guld, eller åtminstone i kol.

Egentligen är det ingen som vet säkert hur kollagring kommer att beräknas om Kyotoprotokollet träder i kraft. Men vinstmöjligheterna är stora och många vill vara med redan innan startskottet gått.

Därför har SGS-gruppen, världsledande inom testning och certifiering, valt att gå händelserna i förväg med en egen mätstandard som man hoppas ska godtas som officiell. Enheterna kallas växthusgaskrediter och motsvarar ett ton utsläppt koldioxid.

Tanzaniaprojektet är ett av de första som certifierats, och det största hittills. 15752 krediter har lagrats till och med slutet av år 1999. På 16 år beräknas projektet ge 3722 miljoner krediter – lika många ton utsläpp till försäljning alltså.

Men träd är en instabil form av kollagring. Bränder, insektsangrepp eller torka kan frigöra koldioxid i förtid. SGS-certifieringen ”försäkrar” mot detta genom att sätta undan krediter i en buffert. Bufferten är större än de direkt säljbara krediterna eftersom risken bedöms som hög. Bränder är vanliga på de blåsiga kullarna under torrperioden, bland annat på grund av svedjebruk och oförsiktiga jaktmetoder. Trots brandgator och bevakning dygnet runt har delar av plantagen redan eldhärjats.

Enligt projektets affärsplan är målet att bli störst i världen på kollagring. Men prospekten utlovar också goda vinster på timmerförsäljning och massaved. I området finns sedan tidigare ett sågverk som ett annat av Tree Farms dotterbolag hyr och ett stort pappersbruk där driften för tillfället ligger nere.

Plantagen lanserades 1996, före Kyotomötet, och Vincent Nambombe tror att den skulle vara ekonomiskt bärkraftig även utan kollagringen. Bland annat ser han goda exportmöjligheter för timret.

Egentligen ställer de planerna hela klimatförbättrartanken på ända. Om träden skulle ha planterats ändå är handeln med kolkrediter inte mycket mer än en bonus för aktieägarna. Tall och eukalyptus kunde mycket väl ha stått där och sugit växthusgas i alla fall. Då blir kompensationen för den norska gaskraftens utsläpp bokstavligen en luftaffär.

”Permanent Sample Plot” står det på en handtextad skylt vid vägkanten. Vi befinner oss vid en av plantagens 22 provtagningsytor med ett femtiotal träd i varje. Här testas kollagringen.

– Vi mäter höjd och diameter med jämna mellanrum. Det ger ett mått på biomassan, förklarar Vincent Nambombe.

Resultaten jämförs med en basnivå, ett antagande om hur mycket som skulle lagrats om området fortsatt vara savann. Metoden tar hänsyn till trädslagens tillväxt under plantagens speciella förutsättningar, men inte exempelvis kollagring i mark.

Siffrorna analyseras vidare i Dar es Salaam av Tanzania Greenhouse Gas Action Trust (Taggat), en miljöstiftelse som bekostats av Tree Farms och har flera av dess aktieägare som styrelsemedlemmar. Taggat sysslar också med forskning och propaganda om CDM och kolsänkor.

Tanzaniska myndigheter är en målgrupp och Tree Farms har erbjudit sig att sponsra en konferens om flexibla mekanismer i Dar es Salaam. Landet är inte självklart positivt till CDM-projekt och plantager av snabbväxande, vattenkrävande träd. Grannlandet Uganda har varit mer tillmötesgående. Där betraktas kolsänkor som en inkomstmöjlighet med bättre kontinuitet än bistånd.

Tree Farms bedriver projekt i Uganda också, men de ligger för tillfället på is efter negativ publicitet i Norge. Uppemot 8000 människor skulle ha tvingats flytta på sig för plantagen enligt en rapport från Norwatch, en frivilligorganisation som granskar norska företags agerande i utvecklingsländer.

Flera CDM-projekt har kritiserats på liknande grunder: stora folkgrupper motas bort eller förlorar odlingsmark. Bortsett från sociala och ekonomiska konsekvenser för de drabbade gör folkomflyttningar klimatvinsterna osäkra. Flyktingarnas förändrade livsvillkor kan betyda ökade utsläpp.

Det finns också exempel på projekt där ursprunglig skog försvunnit för att ersättas av plantager. Naturlig mångfald byts mot monokulturer som förmodligen lagrar mindre växthusgas än den ursprungliga skogen samtidigt som de är sämre anpassade till lokala förhållanden.

De argaste kritikerna kallar kolsänkor i utvecklingsländer för nykolonialism. Stora landområden tas i anspråk för att industriländerna i norr ska kunna fortsätta att släppa ut precis som förr. Låga markhyror och billig arbetskraft gör att värdländerna får minimal del av vinsten. Å andra sidan är också små inkomster mycket värda i fattiga områden, och projekten förutsätter riskkapital utifrån.

På Kilomberodalens glesbefolkade savannkullar krävs inga stora folkomflyttningar för att träden ska kunna breda ut sig. Några få herdar och bönder har fått maka på sig, och de har kompenserats ekonomiskt.

På sikt kan plantagen ge förbättrad livskvalitet för lokalbefolkningen. Det anser Katrine Krogh, doktorand vid Norges lantbrukshögskola, som studerat sociala och ekonomiska effekter i byarna Lugala, Uchindile och Kitaswenga.

– Det här är mycket fattiga byar och tidigare hade befolkningen små eller inga möjligheter till inkomster. Få kunde skicka barnen till skola eller ta sig till marknader för att sälja sina produkter. Samtidigt måste man hålla i minnet att plantagen är en privat investering som ska ge största möjliga lönsamhet, säger hon.

Projektets syfte är i första hand affärer, inte bistånd, även om Norad – norska motsvarigheten till Sida – finansierat en förstudie och visst utvecklingsstöd utlovats till regionen.

I Lugala, en liten by på toppen av en kulle, bor cirka 250 personer i små lerhyddor. De livnär sig på enkelt jordbruk och arbetet på plantagen betyder extrainkomster tre månader om året. De flesta bybor är engagerade.

– Tidigare hade vi ingenting att leva av utom det vi kunde odla. Nu har vi i alla fall någonting, säger byordföranden Michelina Mhasi.

När Norwatch besökte byarna förra våren var lönenivån mycket låg och bolaget hade dessutom dröjt med utbetalningarna. De problemen är utredda och lönerna har höjts till statlig mininivå, 30000 tanzaniska shilling per månad (cirka 360 kronor).

– Det är fortfarande en låg lön, men för oss betyder tillskottet mycket. Projektet har förändrat hela livsstilen i byn. Nu skulle vi ha svårt att klara oss utan det.

Byn har godkänt att skog planteras på marken runt omkring. Det mesta användes ändå inte av byborna och man har behållit små områden för bete.

Enkla vägar till byarna är det första exemplet på projektets utvecklingsstöd. Michelina Mhasi hoppas på fler insatser framöver, bland annat har byn blivit lovad hjälp med underhåll av skolan.

För henne och andra bybor jag pratar med är kolsänkor och Kyotoprotokollet fullständigt okända begrepp. Lika okända som den fjärran fjorden och det planerade gaskraftverket.

Men om klimatförhandlingarna i Bonn nästa månad öppnar för flexibla mekanismer kan det betyda shilling i lerhyddorna många år framöver. För att inte tala om dollar i norska hytter.

Frågan är om klimatet gör någon vinst?

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.