Biologen och naturfilmaren Hans Berggren står mitt i de leriga resterna av en öländsk vät, just där Mittlandsskogen övergår i Stora alvaret, just när sensommaren övergår i höst. Det där som ligger och vickar med stjärten i hans handflata är världens kanske äldsta ännu levande djurart: en hästskoräka. Den är en av Sveriges sällsyntaste djurarter.

Marken är uttorkad sånär som på det lilla vatten som fortfarande står kvar i fotspåren efter traktens kossor. Först står vi fascinerade och beundrar skådespelet i ett av fotspåren – hur hästskoräkorna myllrar omkring tillsammans med musselkräftor och hällkarsräkor i ett ekosystem som inte är större än en tekopp.

Sedan inser vi att vi kommit mitt i ödestimman. För varje minut som går tvingas de små kräftdjuren till en allt trängre grannsamvaro i takt med att vind och sol torrlägger deras värld.

Hans Berggren behåller till en början den professionelle biologens fattning. Men till slut tar känslorna överhanden och han börjar lyfta upp sprattlande hästskoräkor ur de grundaste, torrlagda fotspåren och försiktigt sätta ner dem i några av de djupare.

– Egentligen tycker jag att naturen ska ha sin gång. Men man kan ju inte låta bli. Kommer det regn i natt så har jag kanske räddat livet på några av dem.

Det är en lektion i livets oberäknelighet. Men också en demonstration av den strategi som gjort att hästskoräkan överlevt som art längre än någon annan.

Dess knep är att leva i ett livsrum som få andra klarar av. I tillfälliga vattensamlingar slipper den till stor del både konkurrens och fiender. För att klara sig har räkan ett mycket snabbt livsförlopp. Det tar någon eller några veckor från ägg till könsmogen räka. Dessutom är äggen mycket långlivade, de kan ligga uttorkade i tjugofem år utan att skadas.

Orsaken till att hästskoräkan är akut hotad, och föremål för ett av Naturvårdsverkets åtgärdsprogram (med Hans Berggren som författare), är en annan: Människans systematiska torrläggning och igenfyllning av ”vattensjuk” mark. I dag finns därför inga fastlandslokaler kvar.

– Att hästskoräkan även finns här på alvaret är den här artens lycka. Här i vätarna har det inte hänt ett dugg sedan istiden, säger Hans Berggren och sneglar mot väster där molnbankarna växer sig högre och mörkare över det småländska fastlandet.

Han har sällan längtat så mycket efter regn som idag.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.