Hon arbetar med att organisera jordlösa fattigbönder i Bangladesh, att samla dem till en politisk kraft. Hennes organisation heter Nijera Kori, bengali för ”gör det själv” eller ”med egna händer”.

Vi pratar om hoten mot världens klimat. Ett globalt miljöproblem, en fråga som står högt på den internationella storpolitiska agendan. Och ändå återkommer Khushi Kabir ständigt till samma slutsats: nijera kori. Vi måste göra det själva.

– Vi ser ju hur lite som har hänt trots alla stora ord i Rio 1992, säger hon. De löften att minska sina utsläpp som industriländerna gav i Kyoto är ju löjliga. Och ändå klarar de inte att leva upp ens till dem.

Det är inte till stater och regeringar Khushi Kabir sätter sin tro. Hon pratar om människor och folk. Bara om människor världen över sätter press på sina regeringar, ställer dem till svars, kan någonting hända. Där, och bara där, finns hoppet om en framtid för de människor Khushi Kabir företräder. De kämpar för jord att försörja sig på, men om den globala uppvärmningen får havsytan att stiga blir den kampen meningslös.

Jag träffar henne i Bonn. Khushi Kabir har deltagit i en internationell konferens om landrättigheter, som nu är slut. Vi sitter i konferensanläggningens lobby och ser hur man dukar upp för nästa arrangemang: l´Oreal ska presentera kosmetik. Ett antal omsorgsfullt ytbehandlade kvinnor plockar ner landrättsaktivisternas handskrivna blädderblocksblad från väggarna och ersätter dem med flashiga skärmar i mörkblått och vitt.

Khushi tittar på med ett leende i ögonvrån, samtidigt som hon pratar om en annan värld.

– På senare år har det hänt konstiga saker med klimatet i Bangladesh. Vi har sett översvämningar i västra delen av landet. Floderna har stigit högre än de gjort någon gång de senaste 150 åren. Det har ställt till stora problem, för i de områdena bor människor i lerhus och vet inte alls hur de ska klara en översvämning.

– Längre österut är det annorlunda, där är människor vana vid årliga översvämningar. De har hus av bambu, som är lätta att ersätta eller flytta, och de vet precis vad de ska ta med sig för att klara sig när vattnet kommer. Och översvämningarna behövs. Flodernas näringsrika slam göder jordarna.

Men om översvämningarna blir mer eller mindre permanenta räcker inte den gamla kunskapen och det invanda sättet att inrätta sitt liv efter naturen. Regeringen har börjat diskutera omfattande invallningar för att möta hotet från ett stigande hav. Khushi Kabir är tveksam:

– Det byggdes mycket vallar på 1970-talet – en teknisk lösning i gröna revolutionens anda. På det hela taget har vallarna gjort mer skada än nytta. Men floderna för med sig massor av sediment, det lagras på bottnen och ganska snart ligger flodbädden högre än åkrarna på utsidan vallarna. När floden till sist svämmar över vallarna kan vattnet inte rinna tillbaka. Jag känner till ett område där markerna varit översvämmade i åtta år nu, av stillastående, osunt vatten. De som har pengar har flyttat, skaffat ny mark på annat håll. De fattiga har ingenstans att ta vägen.

En skyddande rand av skog mot havet skulle däremot kunna hjälpa en del, menar Khushi. Men på den punkten går utvecklingen åt fel håll.

– Tre fjärdedelar av kustlinjen är öppen mot havet, den skyddande skogen är borta. På senare tid är det främst odlingarna av jätteräkor som drivit på avskogningen.

– Regeringen var också på god väg att låta Exxon och Shell börja utvinna naturgas i den skog som finns kvar: Sundarbans, världens största mangroveskog. Den är ett av UNESCOs världsarvsområden, men oljebolagen fick koncession ändå. Vi lyckades stoppa det, men jag är inte säker på att de håller sig utanför den buffertzon de lovat respektera.

Alltsammans handlar om nittiofem centimeter. Så mycket kan havsytan komma att stiga de närmaste 100 åren till följd av människans påverkan på klimatet, enligt FNs expertpanel.

Det låter inte så mycket. Men det är tillräckligt för att förvandla en femtedel av Bangladeshs landyta till havsbotten och göra 70 miljoner människor till miljöflyktingar i en av världens mest tättbefolkade regioner, där redan i dag all odlingsbar jord är utnyttjad till det yttersta.

Det finns ingenstans att ta vägen.

– Naturgasen går för övrigt mest på export, säger Khushi Kabir plötsligt. Bangladesh står för mindre än en tusendel av världens utsläpp av koldioxid.

Så tystnar hon och betraktar kolonnerna av läppstift och sminkburkar som har formerats på borden framför de blåvita skärmarna.

– Jag vet inte hur många gånger jag diskuterat Bangladeshs problem med västerlänningar som hela tiden halkar in på befolkningsutvecklingen som roten till allt ont. Jag måste ständigt påminna om att det är er konsumtion, er livsstil som är hotet.

– Ni måste minska era egna utsläpp först. De här idéerna om handel med utsläppsrätter är omoraliska. Industriländerna försöker köpa sig fria genom att kasta åt de fattiga några småslantar.

– Man pratar om skogsplantering för att binda koldioxid. Visst, vi tror på återbeskogning av kustområdena, men det ska vara byskogsbruk på lokalbefolkningens villkor. Jag tror inte det är sådana skogar vi skulle få. Det skulle bli industriskogar, plantager för massaved. Det är i-ländernas intressen som styr.

– Ändå hör jag inte till dem som tycker att fattiga länder ska ha rätt att öka sina koldioxidutsläpp, att vi inte har råd att ta hänsyn till miljön när vi ska utveckla våra länder. Det finns alternativa vägar till utveckling och vi har förutsättningar, till exempel för solenergi och vindkraft. Vi måste ta vara på dem.

Och vad måste vi i den rika delen av världen göra?

Svaret är självklart: nijera kori.

– Gör som de jordlösa bönderna i Bangladesh. Organisera er, skaffa er en röst, bli en maktfaktor som inte kan nonchaleras. Om regeringarna vet att de får stå till svars inför folket agerar de annorlunda.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.