Vi träffas på Ofvandahls, klassiskt fik mitt i Uppsala. Ett stenkast bort flyter Fyrisån, brunmurrig och trög. Det är här i slättstaden Niki Sporrong vuxit upp, det är hit hon återvänder när hon är i Sverige. Kanske inte den självklara utgångspunkten för att jobba med havsfrågor på internationell nivå.Men sedan slutet av 90-talet är det mest det hon ägnat sig åt, bland annat som en av fyra ansvariga förWWFs europeiska kampanj inför reformen av EUs gemensamma fiskeripolitik och som ansvarig för programmet för uthålligt fiske på Institutet för europeisk miljöpolitik i London (IEEP).Nu håller hon på att bygga upp ett internationellt fiskesekretariat i Sverige.- Målet är att bidra till ett hållbart fiske baserat på försiktighetsprincipen och vad ekosystemen tål, säger hon. Bakom organisationen står SNF, WWF och Sportfiskarna. Kansliet öppnar i Stockholm i sommar, själv kommer hon mest att jobba hemifrån England. Bopålarna står i Oxford, där hennes sambo just tillträtt en professur på Edward Grey Institute of Field Ornithology.- Typiskt, när jag äntligen hamnat på en ö är det så långt ifrån kusten man kan komma.Havet har alltid fascinerat, fast till en början mest som en filosofisk grej.- Det handlade om känslan att befinna sig på en havsstrand – rymden och den eviga rörelsen. Sen kom dykningen som öppnade ett helt nytt universum.I forskningen på växtfysiologen i Uppsala gick hon också på djupet. Niki studerade marina alger och deras produktion av halogenerande ämnen som kan påverka ozonskiktet. Mycket tid tillbringades på forskningsstationen i Gullmarsfjorden.- Men labbet låg här, så en gång i månaden åkte vi ner och hämtade stora tankar med havsvatten för våra odlingssystem.Ändå var det något av en slump att just fiske blev hennes område.- Jag var anställd på WWF som naturvårdskommunikatör. Till att börja med höll jag på med allt möjligt, mest FSC och skogscertifiering. Men när tankarna om certifieringssystem för fisk kom upp 1997 blev jag till- frågad om att leda det arbetet.Ett resultat var den uppmärksammade konsumentguiden för fisk, i dag inne på tredje upplagan. Att styra köplusten mot hållbart fiske utan att avskräcka är en balansgång. Det handlar inte bara om arter. En fiskart kan vara ok på middagsbordet om den kommer från ett visst bestånd, men starkt hotad om den kommer från ett annat.Guiden löser dilemmat med ett färgsystem – grönt ljus: fritt fram, gult ljus: tänk efter, rött: låt bli. För något enkelt svar på frågan vad som är rätt fisk för en miljömedveten konsument finns inte, dessvärre.- Ger man såna råd kanske hela konsumtionsmönstret svänger. En bra regel är snarare att variera sina inköp.Men visst finns det hållpunkter. Arter som sill och makrill reproducerar sig och växer till snabbare. De bestånden återhämtar sig lättare än exempelvis torsk med långsammare cykler och bäst reproduktion hos äldre honor.Själv väljer hon också bort djuphavsfiskar och arter som tonfisk, marulk och tropiska räkor.- Samtidigt är ju fisk en fantastisk tillgång, en vild resurs som inte förutsätter att vi förändrar naturen genom odling. Nyttigt och gott. Innan vi fiskade ner så många bestånd fanns otroligt mycket liv i haven. Jag hoppas att vi ska hitta tillbaka till ett läge där folk kan äta fisk med gott samvete och fiskarna kan leva på sitt jobb.

Havsmiljöfrågor kändes som en utmaning när hon började jobba med dem: ett område där man fortfarande kunde göra något.- Inom skog och jordbruk kom debatten mycket tidigare. Jag tror det beror på att vad som sker under vattenytan inte är så tydligt. Alla ser ett kalhygge.De senaste tio åren har utvecklingen också gått snabbt. I dag är debatten om fiske bredare och trycket högre, tycker hon.Men det tog ett tag att få respekt. Ett mer traditionellt manligt område är svårt att tänka sig. Och att miljörörelsen blandade sig i kom som något av en överraskning. Myndigheter och fiskare hade vant sig vid ett ganska ostört samarbete.I dag har misstänksamheten allt mer ersatts av dialog, inte minst när det gällerEUs gemensamma fiskeripolitik.- Utåt är det fortfarande mycket skyttegravskänsla. Men det handlar delvis om att medierna söker konflikter. Min erfarenhet är att parterna kommer överens i många frågor. Och det finns ett tydligt fokus på marin miljö i fiskepolitiken nu.Allt mer bestäms på EU-nivå. Men påföljderna ser väldigt olika ut i olika länder. Och många subventioner leder fortfarande i fel riktning. En faktor som försvårar insyn är den snabba kommersialiseringen och internationaliseringen. Stora företag tar över båtar och förädlingsfabriker.Här hoppas Niki Sporrong att fiskesekretariatet ska kunna hjälpa till med samordning och information, bli ett stöd för olika miljöorganisationer.

Att jobba med fiske och hav behöver inte betyda fria vattenvidder och saltstänk i håret. Snarare pappersbuntar, förhandlingsrundor och sena kvällar i datorsurr. Mycket av naturbehovet inhämtar Niki Sporrong istället vid sommarhuset, en gammal avstyckad gård i Nordupplands skogsbygder.- Det ger så mycket när man återvänder på årlig basis till en plats, fördjupar sig i detaljerna. Jag hade ingen aning om att det fanns så många olika sorters humlor innan jag började studera hur de sitter och tvättar sig i glasverandan på morgnarna.Huset har varken rinnande vatten eller el.- Jag tror att det går att leva bra utan att göra så stora ingrepp. Den tanken har jag i fiskeripolitiken också. Vi måste kunna hitta bättre lösningar, mindre påträngande, mindre slösaktiga. Som ändå är lönsamma och ger människor föda.Text: Mats Hellmark

FOTNOT Läs mer om Kravmärkning av fisk på sidan 64.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.