FÖRSTA GÅNGEN JAG besökte Delhi var det en plåga att färdas genom staden. Visst var de öppna mopedrikshorna charmiga och snabba i trafikstockningarna. Men luften stank av dåligt förbränd diesel. Det kändes som att andas direkt ur ett hett avgasrör. Blåsvart dimma svepte in monument, heliga kor och människor

i världens fjärde mest förorenade stad.

Sjutton år senare sitter jag i en likadan minitaxi. Fast inte riktigt: den är gröngul i stället för svartgul och det står CNG med handmålade bokstäver på den buckliga plåten. CNG, komprimerad naturgas, är det enda tillåtna bränslet för ­stadens jättelika flotta av bussar och taxifordon sedan 2001.

Mister Sharma, som kör mig fram och tillbaka mellan hotellet och centret där 2009 års internationella miljöjournalistkongress hålls, är nöjd trots att konverteringen var dyr.

– Det här jobbet var ett helvete tidigare. Men jag hade inget val, jag måste försörja hustru och barn, säger han på sjungande hinglish och tittar stint på mig i backspegeln.

Hälsovinsten är uppenbar (bara att andas Delhis luft lär ha motsvarat 20 cigaretter per dag) och även om naturgas är fossilt så betyder bränslebytet också sänkta växthusgas­utsläpp. Särskilt i kombination med en medveten satsning på förbättrad kollektivtrafik med snabba busskorridorer och utbyggnad av ett helt nytt metrosystem.

– Delhi är bästa exemplet på att det går att minska växthusgasutsläpp från transportfordon, säger klimatforskar­pionjären Veerabhadran Ramanathan som talar på kongressen.

Men trafiksatsningarna var ingen självklarhet. Anumita Roy Chowdhury på miljöorganisationen CSE berättar om en hård kamp med bilförare, busstillverkare och diesel­intressen om utrymme i medierna. Just nu går diskussionen het i andra indiska städer (det finns 35 stycken med över en miljon invånare). Bilägandet växer snabbt och bussfilerna ifrågasätts, ofta med ren desinformation enligt Chowdhury. Hon provocerar de många indiska journalisterna på kongressen: ”vill ni vara en del av lösningen eller en del av problemet?”

DE INDISKA JOURNALISTERNA ställer samma fråga till mig och några andra västerländska journalister i en paneldebatt inför klimatmötet i Köpenhamn. Trots industrialisering och ökande bilflotta är landets växthusgasutsläpp en bråkdel av USAs och Västeuropas och kommer att förbli så länge än. Samtidigt lider vanligt folk redan av uppvärmningens effekter som torka, översvämningar och smältande glaciärer (se artikel på sidan 35).

– Här tycker människor att det är en stor orättvisa att de länder som skapat problemen inte vill betala för dem, säger Darryl D’Monte, frilans i Mumbai och ordförande i Internationella federationen för miljöjournalister (IFEJ).

Mest ansatta blir förstås journalisterna från USA. Bryan Walsh (Time) berättade att färre amerikaner tror på global uppvärmning orsakad av människan än året innan – bara 37 procent jämfört med 47, enligt en färsk opinionsundersökning.

– Vi skriver mycket om IPCCs rapporter, men uppenbarligen har budskapet inte gått fram.

Själv pratar jag om att klimat blivit ett stort ämne i svenska medier, men att det ofta handlar om ”smarta” sätt att bibehålla vår livsstil. Hellre kompensera på annat håll än göra faktiska utsläppsreduceringar.

Så är medierna en del av lösningen eller en del av problemet? Lite både och förmodligen. Men att vi kan spela en viktig roll för att motivera den rika världen till minskade utsläpp kunde de flesta enas om.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.