Senast i år skulle det ha skett. Förlusterna av biologisk mångfald skulle ha stoppats. Det har beslutats av FN, EU och riksdagen. Men naturen fortsätter att utarmas.

I ett globalt perspektiv har forskarna rödlistat över 17 000 arter som utrotningshotade, och då har läget bedömts för färre än 50 000 av de 2- 20 miljoner arter som kan finnas. Rödlistan omfattar en femtedel av alla kända däggdjur, en tredjedel av alla kända groddjur och hela 70 procent av de kända växterna i världen.

Rikedomen minskar också i Sverige. Av de omkring 60 000 arter av växter, djur och svampar som bedöms finnas i landet har forskarna kartlagt cirka 20 000 i rödlistan, med slutsatsen att upp emot 1700 arter är hotade och nästan 1800 missgynnade.

Denna enorma utarmning av livets mångfald är i allt väsentligt orsakad av människan.

Människan har inte rätt att utrota arter. Om någon anser motsatsen är utrotningen vansinne även utifrån ett människocentrerat perspektiv. Mångfalden bär enorma värden, som forskare blir allt bättre på att beskriva. Ekosystemens tjänster har värden i storleksordningar som vida övergår den globala industriproduktionens.

Därför måste larmklockorna slå extra högt under 2010, som inte bara blir signum för ett globalt misslyckande, utan som också utropats av FN som ”The International Year of Biodiversity”.

När varken dagens politik eller marknadskrafter skyddar livets grundvalar måste målen höjas, reglerna skärpas och resurserna öka, överallt i världen.

Inom EU och internationellt driver Sverige på för ökade ambitioner. Men bakom retoriken döljer sig en tragisk praktik på hemmaplan – finns det någon tidigare regering som monterat ned så mycket naturvårdsarbete på så kort tid? Naturskyddsföreningens nya Vitbok om biologisk mångfald visar i klartext vad som hänt.

Anslag har sänkts och den ena skyddsregeln efter den andra har tagits bort. Samtidigt lovordar regeringen ökad press på naturen i form av intensivare jakt och skogsbruk. Detta är miljöminister Carlgren stolt över.

Dessbättre rapporteras i skrivande stund att ett delmål för skydd av skog till 2010 kan nås. Statliga markägare tvingas till gratis områdesskydd och till att upplåta arealer som ersättning vid områdesskydd på privata marker. Det är utmärkt och något Naturskyddsföreningen länge krävt. Om delmålet nås skyddas totalt 550 000 hektar nedan gränsen för fjällnära skog.

Men utvärderingen av miljömålen landade i att Levande skogar år 2020 kräver 900 000 hektar skydd nedan gränsen, och ytterligare 100 000 ha ovan gränsen. Ledande forskare visar att ännu mer måste skyddas, upp emot 20 procent nedan gränsen är motiverat.

Trots detta sätter regeringen inga mål alls för 2020. Det är lika illa på skogsområdet som det hade varit i klimatpolitiken att stanna det målinriktade arbetet år 2010…

Det behövs en helomvändning i naturvårdspolitiken, med skärpta regler, höjda mål och ökade anslag. Skogsvårdslagen måste också skärpas. Inte minst bör det illegala svartskogsbruket, med markägare som inte tar ens minimal hänsyn, straffas bort. Idag bryter faktiskt över en femtedel av skogsbruket mot lagen. Därmed urholkas även skogscertifieringen FSC så grovt att den utan omfattande reformer blir svår att stödja framöver.

Det behövs även nya övergripande grepp i naturvården. Ett bindande EU-regelverk som slår vakt om ekosystemens tjänster är önskvärt. Hotade arter måste fortsatt skyddas, också när de är nära att försvinna, men samtidigt måste insatserna stärkas uppströms. Arter vars bestånd är i utförslöpa måste hanteras innan de hamnar på rödlistan. Det kräver mer naturvård, inte mindre.

Ett sådant angreppssätt är naturligt utifrån målet att stoppa förlusterna av biologisk mångfald. Det målet får samhället inte misslyckas med. En rik natur är den bästa gåva vi kan ge våra barn.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.