STORSLAGNA SANDSTRÄNDER, kristallklart havsvatten, oblekta korallrev och mangroveträsk fyllda med räkor. Ön Inhaca ligger i Indiska oceanen knappt bara en timmes båtfärd öster om Moçambiques huvudstad Maputo. På andra sidan havsbukten dallrar storstadens skyline, men här på ön råder lugnet: på de gyllengula stränderna syns få turister och knappt ett enda hotell.

Landets 15 år långa inbördeskrig förde med sig stort mänskligt lidande, men innebar samtidigt att naturen lämnades i stort sett orörd. Här är den biologiska mångfalden stor. I Moçambique finns några av de rikaste marina områdena i Afrika. 

Ön Inhaca utgör ett koncentrat av landets 300 mil långa kust och är därmed en perfekt plats för ett marint forskningslaboratorium. Ända sedan krigsslutet 1992 har forskaren Almeida Guissamulo studerat djur som hajar, sköldpaddor och koraller här.

– Kring millennieskiftet började de stora fiskarna att bli färre. Efter några år försvann även de mindre. De bofasta började klaga över att de inte fick tillräckligt med mat, berättar han.

EN MÖJLIG FÖRKLARING till det minskade fiskebeståndet är en växande befolkning som använder nya fiskemetoder. Men fiskarna har även minskat i storlek, vilket tyder på att det också handlar om någonting annat – förmodligen om utsläpp från jordbruket och fabrikerna, tror forskarna. Med hjälp av ny teknik har de spårat aluminium i fjällen på stenfisken, som är en viktig matfisk för invånarna runt Maputobukten.

– Vi misstänker att utsläppen kommer från ett smältverk som ligger vid en av floderna som rinner ut i bukten, säger forskaren José Guambe.

Landets lokala miljöorganisation Justicia Ambiental har också hittat förhöjda halter av aluminium och fluorider i floden. Fluorider är en vanlig restprodukt från smältverk som kan ge cancer och hormonstörningar hos människor. Aluminium, som tillverkas i smältverket utanför Maputo, har i studier visat sig skada det centrala nervsystemet hos djur.

Historien om smältverket Mozal i utkanten av huvudstaden är på många sätt typisk för Moçambique och illustrerar de utmaningar som ett av världens fattigaste länder står inför. Ännu har landet bara upplevt en blygsam modernisering. De flesta människor livnär sig fortfarande på småskaligt jordbruk. Men på senare tid har utländska bolag fått upp ögonen för de enorma naturresurser som finns i form av billig vattenkraft, mineraler, bördiga jordbruksmarker och framför allt naturgas. Landets spås att inom några år bli en av världens största gasexportörer.

– Om pengarna investeras ansvarsfullt kan de ge en fantastisk utveckling och lyfta landet ur fattigdom, säger Jaime Comiche, landchef på FN:s organ för internationell utveckling, Unido.

Men Jaime Comiche tycker inte att investeringarna har varit tillräckligt ansvarsfulla. För trots att landets BNP har ökat med omkring sju procent om året under det senaste decenniet har den andel av befolkningen som lever i fattigdom ökat. Hälften av alla moçambikier lever på mindre än en dollar om dagen.

– Den främsta orsaken till att folk förblir fattiga är att de utländska företagen knappt betalar någon skatt, vilket i sin tur beror på att de har förmånliga avtal med staten, säger Jaime Comiche.

Varför är det så?

– Korruption, svarar många jag talar med i Maputo – även om ingen vill bli citerad.

Skatter från råvaruindustrin utgör bara två procent av Moçambiques statsbudget. Det internationella biståndet, med Sverige som tredje största givare, står för hälften.

Smältverket Mozal illustrerar problematiken: bauxit skeppas in från Australien, processas till aluminium i Moçambique och exporteras sedan vidare till världsmarknaden. Två miljarder kronor om året gör smältverket i vinst, men bara 150 miljoner går till skatt, enligt en rapport från Jubilee Debt Campaign. För varje krona bolaget betalar i skatt tar de utländska ägarna ut 23 kronor i vinst.

Men arbetstillfällen då? Jo, 1 200 nya jobb har skapats, men smältverket använder också 45 procent av elektriciteten i landet där 85 procent lever strömlöst. Nu planeras nya dyra jättedammar för att få fram ny el.

MILJÖORGANISATIONEN Justicia Ambiental säger att den har dokumentation som visar hur regeringen flera gånger har gett smältverket tillstånd att köra utan filter, till exempel vid reparationer och underhåll. Ledningen för Mozal säger å sin sida att man har drivit verksamheten inom tillåtna gränsvärden. Men även om myndigheterna gör miljöinspektioner får miljöorganisationer inte ta del av resultaten, eftersom de hemligstämplas.

– Moçambique har chansen att hoppa över det smutsigaste stadiet av en industrialisering. Men då behöver vi kunna ställa krav på företagen, säger Daniel Ribeiro på Justicia Ambiental.

Ännu är det är inte för sent för Moçambique att styra in på en mer miljövänlig utvecklingsväg. Landet har stora möjligheter och en ny regering har signalerat att man vill ta itu med problemen. En fjärdedel av landets yta befinner sig i dag under någon form av naturskydd, men Bartolomeu Soto, chef för landets naturvårdsverk, har högre ambitioner än så. 

– För att föra jämbördiga förhandlingar med internationella företag behöver vi lära oss att granska miljökonsekvensbeskrivningar. 

Adriano Nuvungo är chef på CIP, en organisation som arbetar mot korruption. Han ser förbättringar, men tycker också att regeringen behöver bli bättre på att på att granska kontrakt och företagens ekonomiska verksamhet.

– Vi behöver kunna upptäcka kryphål. Till exempel är det vanligt att företagen genom olika räknetrick underskattar inkomsterna, säger han.

Sverige är ivrigt att bistå. När biståndsminister Isabella Lövin i somras besökte sveriges största biståndsland träffade hon både presidenten och miljöministern. Skatter och miljövård var två tunga frågor som togs upp.

– Moçambique behöver bredda sin skattebas och utveckla andra verksamheter än ren råvaruindustri. Annars riskerar landet att få en tillväxt som inte inkluderar de fattigaste och spänningar i landet kan underblåsas, säger Isabella Lövin.

Men historien om smältverket Mozal blottlägger också paradoxer i svensk biståndspolitik. För samtidigt som den svenska regeringen via budgetstödet försöker påverka regeringen att bli tuffare mot internationella företag tjänar svenska folket stora pengar på Mozal. Samtliga svenska AP-fonder är sedan flera år tillbaka betydande delägare i den multinationella olje- och gruvkoncernen BHP Billiton, som i maj i år förde över det moçambikiska smältverket till det nyskapade bolaget South 32. Även här är AP-fonderna stora ägare. Ossian Ekdahl, ordförande i AP-fondernas etikråd, är medveten om att BHP Billiton anmälts till OECD för att ha låtit utsläpp passera utan filter i Mozal.

– Men det konstaterades att företaget inte brutit mot 2000 års version av OECD:s riktlinjer.

Samtidigt uppmanade OECD bolaget att förbättra dialogen med lokalsamhällen och lämna ut mer information om hur utsläpp påverkar miljö och hälsa. 

– Vi har inte haft någon dialog med BHP Billiton om detta, säger Ekdahl.

Den svenska pensionsgruppen i riksdagen har föreslagit att AP-fonderna ska ta hänsyn till miljö och etik i sina placeringar. Men eftersom lönsamheten ska fortsätta vara överordnad är det oklart hur det hela ska fungera. 

Under tiden fortsätter marinbiologen Almeida Guissamulo att studera Moçambiques artrikedom på ön Inhaca. Han gläds åt att resterna av bekämpningsmedel från jordbruket fortfarande är lägre än på många andra håll, men räds planerade investeringar i storskaligt jordbruk uppströms. Kommer halterna av bekämpningsmedel och konstgödsel att kunna begränsas?

– De närmaste åren kan bli avgörande för vilken väg Moçambique väljer, tror Daniel Ribeiro. 

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.