Annons

Huggsexa på Kolahalvön

Pjotr och Tatjana Galkin har upplevt hur sovjetmakten tog för sig av Kolahalvöns rikedomar. Nu ser de nya hot mot samernas framtid. Utländska företag letar malm på renbetesland, och laxälvarna säljs ut.

Skribent Gunnel Bergström

Lovozero ser ut som vilken sovjetisk by som helst. I utkanten står små grå stugor, somliga oroväckande fallfärdiga. Traktens alla hundar har samlats för att skälla fram sin hälsning, och ett får sticker ut sitt bräkande huvud ur en lada. Pionjärgatan leder in mot ett centrum av slitna byggnader i sten och betong. Strax intill Kulturens Hus och det lokala museet räknar en stentavla upp alla män som stupade i Stora Fosterländska Kriget. Den enda byggnad som vittnar om att Lovozero är centralort för Kolas samer är en märklig kåta i betong som har smällts upp för att ge lokalfärg. Den har varit både hotell och bank, men står nu öde.

I tre rum och kök i ett av femvåningshusen bor samerna Pjotr och Tatjana Galkin tillsammans med barn och barnbarn. De tvångsförflyttades dit under sovjettiden tillsammans med en stor del av Kolas samer. Ena väggen i finrummet täcks av ett vitrinskåp i blank fanér. Det innehåller kristallglas, dockor och fotografier. Men balkongen är full av renskinn, utrustning för tundran och varma kläder som skyddar mot snöstorm och minus 40 grader. Pjotr Galkin är pensionär men drar fortfarande ut till tundran när de andra renskötarna behöver förstärkning. Han är allvarligt oroad över rennäringens framtid. Länsstyrelsen och Geologiska kommittén i Murmansk län har inbjudit företag att lämna anbud för att undersöka möjligheterna att utvinna guld, koppar och molybden inom ett 420 kvadratkilometer stort område. Det svensk-kanadensiska gruvbolaget Boliden finns med bland intressenterna och verkar ligga bra till.

– Om man börjar bryta mineraler där kommer ett av Kolas fem bästa renbetesland att ödeläggas, förklarar Pjotr Galkin.

Prospekteringschefen Viking Andersson på Boliden skrattar när jag ringer för att få reda på mer om Bolidens planer på Kolahalvön.

– Sveriges Natur… jag tror inte vi ska vara med där. Men Andersson besinnar sig och låter mig prata med William Fisher i Kanada, ansvarig för prospektering på bland annat Kolahalvön, där han aldrig har varit.

– Geologin är mycket, mycket lik den som finns i norra Sverige, säger William Fisher. På Kolahalvön jagar vi inte bara efter guld utan flera andra mineraler, främst koppar. Boliden har lämnat sitt anbud i samarbete med ryska geologer. Vet Fisher om att sameföreningen och krigsveteranrådet på Kolahalvön har protesterat?

– Yep, jag känner till att det finns ett visst obehag och att det rör sig om renbetet. Vi har haft samma situation i norra Kanada med inuiterna och vildrenar. Där kom vi överens. Fisher uppehåller sig länge kring de första faserna, då enskilda geologer tar bergprover på högst tio kilo i taget eller då man borrar i liten skala och sedan återställer området.

– Om vi utforskar området utan framgång blir det ingen skada eller påverkan på miljön. I 99 procent av fallen blir det ingen utvinning. Men om man finner brytningsvärda halter av koppar? Kolahalvön behöver knappast ytterligare sår i form av stora dagbrott eller döda skogar, som kring smältverken i Montjegorsk där koppar och nickel utvinns. Fisher slår ifrån sig:

– Sådana miljöskador skulle vara helt otänkbara för oss år 1998, och vi skulle inte heller få någon finansiering för ett så miljöförstörande projekt. Vi arbetar efter den standard som krävs av de internationella gruvföretagen, oavsett om vi är i Ryssland, Kanada eller Sverige. Se på Rönnskärsverken, det är ett mycket rent smältverk med nästan obefintliga skador på miljön. (Rönnskärsverken står ännu kvar på Helsingforskommissionens lista över hot spots, det vill säga de mest förorenande platserna runt Östersjön.)

– Om vi förstör miljön på Kola måste vi betala böter, och det ligger inte i vårt kommersiella intresse. Nu är det upp till de ryska gruvmyndigheterna att godkänna vårt program. Vi väntar svar om ett par månader.

– Det var en nyhet för mig att ortsbefolkningens protester lär har stoppat processen. Om det tar längre tid än man sade från början, tja, då är det bara så… Jag tror inte att vi vill forcera saken. Utan samarbete med lokalbefolkningen kan man inte vara någon effektiv prospekterare, det är min erfarenhet från många länder, säger William Fisher.

Nadja Miljukina har inte blivit renskötare som sina föräldrar Pjotr och Tatjana Galkin, men hon minns livet på tundran som en ljus period.

– Vi barn fick vara med vid jakt och fiske, vi plockade svamp och bär. Renarna var mina nära vänner. Jag tror att samerna och renarna har liknande karaktär. Vi tycker inte om att jagas in i ett inrutat liv. Även om vi inte vill leva helt ensamma behöver vi stort livsrum och stor frihet. Innan Nadja började skolan var hon ute på tundran året runt. Under skolåren bodde hon inne i Lovozero, ömsom på internat, ömsom hos sin mormor. På den tiden höll samernas kultur på att aktivt förintas. ”Homo Sovieticus”, sovjetmänniskan, skulle stöpas i en och samma form. Det samiska språket var förbjudet och alla tvingades att tala ryska.

– Mamma drömde om att jag skulle bli lärare i samiska och samisk kultur. Jag uppfyllde hennes önskan på 80-talet när det blev tillåtet att undervisa i samiska igen och vi fick en samisk grundskola i byn. Nadja Miljukina har nyligen valts till direktör för Yrkesskola nr 26. Där undervisas runt 200 elever, både samer, ryssar, komer och nentser, i bland annat traditionell slöjd, renskötsel och ekonomi. Skolan samarbetar med norska och svenska sameorganisationer i Kautokeino, Vilhelmina och Jokkmokk.

– Jag har ett svårt jobb, men jag ser det som min plikt, säger Nadja Miljukina. Det behövs en person från ursprungsbefolkningen som känner våra traditioner väl. De huvudsakliga näringarna på norra Kolahalvön har varit renskötsel och laxfiske, men i dag är nästan hälften av samerna och komerna arbetslösa.

Yrkesfisket efter lax i älvarna har förbjudits, eftersom myndigheterna har arrenderat ut långa sträckor till utländska turistfirmor. Samerna är hänvisade till att försöka fånga lax i havet. Det är svårare och kräver speciell utrustning som de inte har råd med. För att fiska till husbehov krävs en licens som ger dem rätt att fiska i tolv timmar. Licensen gäller endast för en fisk och kostar tolv rubel, vilket är en stor summa för många samer. Lokalpressen och flera andra källor berättar den osannolika historien om hur förre chefen för Lovozeros distriktsstyrelse hyrde ut alla laxälvarna på norra Kola till en finsk affärsman, så att denne skulle få monopol. Men floden Varzina var redan utarrenderad till den amerikanska firman Kola Salmon Marketing Inc. genom ett tidigare kontrakt med distriktsstyrelsen. En fiskeguide beskriver hur turister och personal i Kola Salmons läger jagades ut av milisens OMON-styrkor i svarta masker och med automatgevär. De lokalanställda ersattes av utländska guider och kockar. Lovozeros distriktsstyrelse dömdes för kontraktsbrott av en skiljenämnd i Stockholm och ska nu betala runt en miljon dollar i skadestånd till Kola Salmon.

– De pengarna tas från befolkningen, konstaterar Ljubov Vatonena, direktör för den samiska firman Valt Jaal (Fritt liv), som ägnar sig åt hantverk, renkött och turism. Som om det inte räckte med att fiskerätten har tagits ifrån oss. Var ska vi få en miljon dollar ifrån att betala hans skulder? Förre chefen för Lovozeros distriktsstyrelse heter Pjotr Petrovitj Printz. Han vill helst inte svara på några frågor.

– Det var ju två år sedan jag höll på med turism. Nu har jag en annan profil, säger Printz gång på gång. Han medger dock att han samarbetat lite grann med den finske affärsmannen. Numera sysslar han enligt egen utsago med kommunikationsfrågor på länsstyrelsen i Murmansk. Valt Jaal hade ett turistläger vid Lumbovkaälven och försökte en tid samarbeta med den finske affärsmannen. Han tog dit turisterna, medan Valt Jaal stod för arrangemangen. Men de stora pengar som turisterna betalade – mellan 6 000 och 8 000 dollar i veckan – såg Valt Jaal aldrig skymten av. I stället brändes lägret ned. Det var i maj 1994.

– Tre av våra anställda fördes bort med våld i en helikopter och släpptes i en by sex mil därifrån. De som utförde brottet var matroser, säger Vatonena och visar oss till och med en lapp där en major skriftligen medger att de tre männen har förts bort på hans order.

– Affärsmannen stod en gång framför mig och viftade med en packe dollarsedlar och sade: ”Det här är mina argument för att få vara i Ryssland.” Allt är korruption. – Jag har inget emot utländska firmor. Men de måste arbeta anständigt, och inkomsterna måste komma lokalbefolkningen till del, fortsätter Vatonena. Den finske affärsmannen byter ofta namn på sin firma och har inte gått att få tag på.

Ett alternativ till den parasitära fisketurismen i norr finner man vid älvarna på södra Kolahalvön, där turister och lokalbefolkning har bättre nytta av varandra. Vid älvarna Varzuga, Strelna och Tjavenga driver ryska före detta kolchoser sina egna turistläger. Och vid Umbaälven har den svenska firman Loop Tackle Design hyrt in sig i en turistanläggning för fiske som ägs av den kommunala firman Umba Tours. Umbaälven är känd sedan århundraden för sin blanklax. Fisken hämtades med kurir till Sankt Petersburg för att läggas på tsarens fat. Kommunistpartiets bossar for till Umba för att fiska lax, och nu lockas utländska turister till älven. Lyckan är kort. Den som fångar en lax förevigas med en Polaroidkamera, sedan ska laxen tillbaka i älven. Systemet är gängse inom fisketurismen på Kolahalvön. Det kallas ”catch and release”, ett ekologiskt flugfiske som inte gör slut på fiskbeståndet i älvarna. Varje gäst får behålla en lax som sedan anrättas enligt Umbas traditionella recept, i saltat skick, eller tillsammans med potatis, lök och kryddor i en ucha, fisksoppa. Ungefär 25 personer från samhället Umba jobbar i lägret från maj till oktober. På vintrarna går flera av dem arbetslösa, sedan skogskolchosen och sågverket stängde för några år sedan. Loop Tackle Design stödjer – inte helt oegennyttigt – en kläckningsanstalt för lax, biologisk forskning och en helikopter som används när man planterar ut öring i älvarna uppe i fjällen. En annan följd av turismen har blivit att några av Loops amerikanska gäster nu skickar begagnad utrustning till sjukhuset i Umba. Även i norr borde det vara möjligt att bedriva en varsam turism som gynnar lokalbefolkningen, säger Ivan Galkin, ansvarig för etniska frågor inom Lovozeros distriktsstyrelse. Själv har han lämnat förslag till en ny lag om sportfiske. Syftet är att alla överenskommelser som slutits med utländska firmor ska ses över.

– De flesta kontrakt skrevs i början av 1990-talet när vi inte hade lärt oss något om affärer. Nu bör det skrivas nya kontrakt som tar tillvara de lokala intressena.

– Ortsbefolkningen är mogen att ta saken i egna händer. Vi har lärt oss att räkna pengar. Men räknar de lika bra som Boliden?


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.