”När jag fick veta började jag att skaka”

KHIN WIN VAR INTE någon aktivist eller hjälte. Hon var inte ens en miljökämpe i ordets egentliga mening. Hon var en burmesisk bonde med förhoppningar om ett gott liv för sig själv och sina döttrar. Men när koppargruvan kom till hennes by hade hon och hennes grannar inget annat val än att protestera. Den 23 december 2014 sköts Khin Win ihjäl i samband med en demonstration. Sedan dess har hon blivit en symbol för landets svåra kamp mot hänsynslös exploatering.

Letpadaung Taung är en handfull bergspucklar från vilket låga kullar sträcker sig ner mot den intilliggande floden Chindwin i centrala Burma. Invånare i trakten odlar majs, bönor och solrosor och håller sig med kor och får. Khin Win växte upp här med sina föräldrar och sina syskon. Då syskonen flyttade till storstaden Mandalay blev hon kvar, däremot skickade hon sina döttrar till systern Than Nu för att de skulle lära sig möbelsnickeri och få bättre möjligheter till försörjning. Periodvis återvände de till sin mamma och hennes matlagning. 

– Jag tänker alltid på mamma när jag äter tebladssallad. Hon lagade den bästa maten och älskade teblad, säger dot-tern Win Myaing när vi träffas Mandalay. 

I slutet av 90-talet rev ett kanadensiskt företag upp ett enormt dagbrott intill Khin Wins by. Verksamheten möttes av internationella protester, men under militärjuntans hårda grepp var det få som vågade höja rösten lokalt. Det ändrades då juntan inledde demokratiska reformer 2011.

I samma veva såldes Letpadaunggruvan till ett av militärens företag. Det lät i sin tur ett dotterföretag till den kine-siska vapentillverkaren Norinco ta över driften. De första protesterna handlade just om det ägandet. På grund av västvärldens sanktioner hade Kina fått allt större inflytande och många upplevde exploateringen som samvetslös såväl som missgynnsam för det burmesiska folket. Men snart skulle miljöproblem ge upphov till ett större missnöje. Regleringar för hanteringen av gruvavfall saknades och det upprättades en fabrik för svavelsyra på området. 

Invånare klagade på att deras jord blivit infertil och deras barn sjuka. Samtidigt utnyttjade företaget och juntan bybornas brist på organisation. De slöt avtal med enskilda byar om att köpa deras mark billigt, vilket satte press på resten av invånarna att sälja. Munkar anslöt sig till de växande demonstrationerna. Då slog polisen tillbaks med vit fosfor och massarresteringar.

2014 restes stängsel runt Khin Wins by. Den här gången var byborna beredda på att försvara sig. De beväpnade sig med slangbellor och stenar. Enligt Than Nu hade hennes syster tagit på sig uppgiften att förse demonstranterna med mat och vatten. Det var medan hon var på väg tillbaka till huset som de första skotten ljöd. Than Nu får fram ett foto på sin mobil och börjar gråta. Khin Win ligger blodig i gräset med ett stort hål i sitt huvud.

– De sköt för att skada, säger hon. När jag fick reda på vad som hänt började jag skaka i hela kroppen. Vi har anmält fallet gång på gång men de har ändå inte gjort någon utredning.

I dag ger byborna tempeloffer i Khin Wins namn. Många hoppas på den nya regeringen. Men även Aung San Suu Kyi har blivit bränd i Letpadaung. Under ett besök 2013 skällde bybor ut henne för att ha skrivit under en rapport som gjorde det möjligt för företaget att ostört fortsätta sin verksamhet. Hon har sedan dess blivit kraftfullare i sina ordalag. Men de som verkligen håller frågan vid liv är människor i frontlinjen som Khin Win. 

TEXT: PER LILJAS

Alla morden på miljöaktivister 2014 kopplas till olika typer av landkonflikter. De viktigaste:

Skogsbruk,                              10

Gruvbrytning och utvinning,     25

Industriellt jordbruk,                 14

Vatten och dammar,                14

Källa: Global Witness (2015)

2014 mördades minst 116 miljöaktivister enligt Global Witness. De flesta protesterade mot dammbyggen, gruvbrytning eller industriellt jordbruk.

• Brasilien 29
• Colombia 25
• Filippinerna 15
• Honduras 12
• Peru 9
• Guatemala 5
• Thailand 4
• Paraguay 3
• Mexiko 3
• Indonesien 2
• Burma 2
• Uganda 2
• Ecuador 1
• Indien 1
• Costa Rica 1
• Sydafrika 1
• Kambodja 1

Källa: Global Witness, How Many More (2015)

”Jag är inte jurist, men jag vet att presidenten inte står över lagen”

I ETT KÖK I EN vacker byggnad i Tallinn häller Jevgenija Tjirikova upp te medan hennes hund Tusik nyfiket tittar på. Hon är Rysslands mest kända miljöaktivist, men bor sedan ett år tillbaka i Estlands huvudstad eftersom hon upplever att situationen i hemlandet är för farlig.

Jevgenijas miljöengagemang började 2007. Hon och hennes man hade flyttat till staden Chimki som ligger strax utanför Moskva. De ville ha barn och eftersom det fanns en stor skog intill deras lägenhet var platsen perfekt.

– Luften där var ren. Inte alls som inne i Moskva. För mig var Chimkiskogen förknippad med drömmar. Jag var gravid och tänkte att på sommaren skulle jag promenera där med barnvagnen.

En dag när var hon var ute i skogen såg hon att många träd hade röda märken på sig. Träden såg helt friska ut och hon kunde inte förstå vad som pågick. Hemma började hon söka information på internet och upptäckte att en mo-torväg mellan Moskva och Sankt Petersburg skulle byggas rakt genom skogen. De röda märkena visade vilka träd som skulle fällas.

Enligt Jevgenija var motorvägsbygget olagligt. Men när hon kontaktade olika myndigheter svarade de att president Vladimir Putin fattat beslutet och att det därför var lagligt. 

– De talade till mig som ett barn. Jag är inte jurist, men jag vet att presidenten inte står över lagen. 

Michail ”Misja” Beketov bodde också i Chimki. Han var oppositionell och gav ut tidningen Chimkis Sanning. Han hade varit elit­soldat och jobbat som krigskorrespondent.

– Jag kontaktade många journalister, men de var inte intresserade av vad jag visste. Men så ringde jag Misja och vi bestämde att ses. 

Medan Beketov publicerade avslöjanden i sin tidning, organiserade Jevgenija protester. Hon hade aldrig varit politiskt engagerad tidigare, men läste om gräsrots­rörelser i Europa och USA för att förstå hur man går tillväga. 

Beketov anklagade Chimkis borgmästare i sina artiklar. Enligt Jevgenija sökte en av borgmästarens medhjälpare upp Beketov och varnade honom för att fortsätta skriva.  

– Misja utsattes också för hot. Hans hund dödades och lades utanför hans dörr. Någon tände eld på hans bil. 

Michail Beketov lyckades publicera en artikel i en stor tidning och strax därefter, den 13 november 2008, misshand-lades han av okända gärningsmän så svårt att han fick allvarliga hjärnskador. Han ­tvingades amputera ett ben, blev förlamad och förlorade förmågan att tala. 

Jevgenija beskriver Beketov som en glad, ödmjuk och ständigt nyfiken person. Han älskade livet, men hatade kor-ruption och orättvisor.

– Misja var i min pappas ålder. Han lärde mig så mycket, säger hon. 

Jevgenija hade trott att misshandeln skulle skrämma bort folk, men i stället kom allt flera till demonstrationerna. Protesterna uppmärksammades inte bara av journalister i Ryssland, utländska medier skrev också om motorvägs-bygget. 

– Jag önskar att journalisterna skrivit när jag först tog kontakt med dem. Då tror jag inte misshandeln hade hänt. 

När skogsmaskiner dök upp i Chimki- skogen byggde Jevgenija och aktivisterna ett tältläger. Det förekom fler hot och mer misshandel, men till slut beslutade den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev att bygget tillfälligt skulle stoppas. 

EFTER DET TOG historien om Michail Beketov en märklig vändning. Från att ha varit avskydd av makten fick han plötsligt ett officiellt pris för sitt journalistiska mod. Och den som delade ut priset var president Putin. 

– Om Misja hade varit medveten om vad som hände hade han inte gått med på det. Han hatade hur korrumperad Putins regim var. Men Misja var invalid. De satte på honom en kostym och körde fram honom till Putin. Det var inte rätt att göra så. Om Putin hade velat göra något för Misja kunde han hittat de skyldiga och ställt dem till svars, men det gjorde han inte, säger Jevgenija och suckar.

Jevgenija har lämnat Ryssland och situationen för miljöaktivister och andra som ifrågasätter makten är fortsatt svår.

– Så många av mina vänner har blivit misshandlade eller fängslade. Jag ville inte vara kvar. Jag tänkte att en dag kommer de och sparkar in min dörr.

Hon har startat activatica.org, en sajt där miljöaktivister runt om i Ryssland kan byta erfarenheter.

Motorvägen mellan Moskva och Sankt Petersburg byggdes till slut. Enligt Jevgenija är det få bilar som använder den eftersom den är avgiftsbelagd. 

Michail Beketov avled den 8 april 2013 som följd av de skador han fått av misshandeln. Han ligger begravd i ­Chimkiskogen.

TEXT: DAVID ISAKSSON  

”Jag saknar regnskogen så mycket att det gör ont”

CLAUDELICE DOS SANTOS vågar inte längre bo kvar i regnskogen. Hon har byggt sig en kåk av tegel på två våningar i utkanten av gruvstaden Marabá i Amazonas. Men pengarna har inte räckt till och väggarna är ännu inte putsade. Golvet i vardagsrummet består av skrovlig betong.

– Jag kan sakna regnskogen så mycket att det gör ont. Men jag vågar inte bo där längre. Sist jag var i lägret blev jag hotad till livet igen, säger hon.

Claudelice dos Santos vet alltför väl vad hoten kan leda till. För fem år sedan väcktes hon sju på morgonen av en polisman som berättade att hennes storebror, miljöaktivisten Zé Cláudio, och hans fru Maria do Espírito Santo da Silva hade mördats vid ett bakhåll i skogen. Revolvermännen hade gömt sig i ett buskage vid en träbro där de visste att paret var tvungna att sakta ned med sin motorcykel. Det första skottet tog i Maria som föll av. Zé Cláudio, som körde på motorcykeln, tappade balansen och mördarna kunde gå fram och skjuta honom.

Zé Cláudio föddes 1957 i ett trähus utan el i regnskogen och förlöstes av sin mormor. Han blev den första av Raimundas Silva dos Santos tolv barn. Familjen levde av att tappa naturgummi och samla paránötter, som kommer från delstaten Pará, där Marabá är tredje största stad med 262 000 invånare.

När Zé Cláudio blev vuxen fick han en bit mark som staten delade ut till jordlösa bönder och började odla för själv-hushållning. Fler familjer flyttade till lägret som växte till att bli en egen by i kommunen Nova Ipixuna. Han träffade Maria do Espírito Santo da Silva som också var miljöaktivist och tillsammans gjorde de Brasilien uppmärksamt på hur järnmalmsfyndigheterna lett till omfattade skövling kring Marabá. Några år senare, när den billiga brasilianska biffen gjort succé i Europa, kom hotet från boskapsuppfödarna. De stal allmän mark, skövlade skogen och släppte ut sin boskap. Eftersom det knappt bor någon i regnskogen kunde uppfödarna göra som de ville. Det var bara på ett ställe som det inte gick. I kommunen Nova Ipixuna bodde Zé Cláudio som avslöjade alla skövlingsförsök.

– Han ville skydda Amazonas från dessa ingrepp. Och han hade lagen på sin sida. Det visste han, säger hans lillasys-ter.

Det första dödshotet kom 2002. Det gjorde att medierna började uppmärksamma hans kamp och miljöorganisationerna i Amazonas uppmuntrade hans arbete. 2010 blev han inbjuden av Greenpeace till att hålla en föreläsning under en konferens om Amazonas framtid i djungelmetropolen Manaus. Zé Claudio berättade att i regionen kring Marabá var 85 procent av urskogen orörd innan boskapsuppfödarna kom. »Nu är det bara 20 procent kvar. Det är en katastrof för folk som jag som lever av regnskogen. Jag försvarar Amazonas på alla sätt jag kan. Jag sitter inte bara ned. Jag avslöjar skövlarna. Det är därför de tycker att jag borde försvinna«, sade han till publiken.

Ett år senare skramlade boskapsuppfödarna ihop den summa som två yrkesmördare krävde för att döda honom.

– Zé Cláudio visste att han hade ett pris på sitt huvud. Det var därför som han alltid var försiktig och undvek att gå ut efter mörkrets inbrott, säger Claudelice och stannar upp i berättelsen.

Hon minns dagen då dödsbeskedet kom.

– Mördarna visste att han skulle sakta ned inför träbron. Det var därför de gömde sig där. Han hade ingen chans, säger hon och torkar tårarna.

Morden blev en världsnyhet och Brasiliens president Dilma Rousseff krävde en ordentlig utredning. Det ledde till att de två mördarna åtalades och hamnade i fängelse, men redan under den första permissionen, ett år senare, rymde de. 

– Jag har ringt polisen och berättat var de gömmer sig, men polisen hävdar att den inte har resurser att hämta in dem.

HON ANSER ATT polisen inte vill stöta sig med boskapsuppfödarna.

– Det är boskapsuppfödarna som styr och ställer i hela regionen. De köper lätt en polis.

Varje år på dödsdagen den 24 maj arrangerar Claudelice en marsch till sin storebrors ära från platsen där paret mördades till lägret där de bodde. 

– Det tragiska är att träden längs marschvägen blir färre för varje år som går. De har nästan skövlat allt nu.

Förra året blev hon så bestört att hon i en megafon från ett jeepflak började räkna upp namnen på alla de boskapsuppfödare som misstänks ha betalt för mordet. Det dröjde inte många minuter innan en kille på motorcykel körde upp bredvid henne med ett budskap. »Jag ska hälsa från boskapsuppfödarna att de tycker att du pratar för mycket«.

– Klart jag blev rädd. Jag vet vad de är kapabla till och att de inget har att frukta. 

TEXT: HENRIK BRANDÃO JÖNSSON