Byn Börtnan som ligger i Jämtland nära Härjedalsgränsen har i dag knappt 50 innevånare. Bara fem av de vuxna är under femtio år. Fyra har anställningar. Tre är barn. En bit norr om byn finns ytterligare två barn. Dit är vi nu på väg. 

Den fråga vi har med oss är: Vad lever man på i dag och i framtiden? Vad finns det för chanser att stanna och verka på en plats som ligger vid sidan av men som samtidigt har så mycket gott, inte minst natur, att bjuda på?

Förvintern har varit snöfattig. Men landskapet är vitt av frost. Just före bron över Arån svänger vi norrut. Grusvägen stiger stadigt genom ungskog och hyggen. Efter cirka en mil öppnar sig landskapet, här ligger några gamla fäbodar. Strax därefter svänger vi in i skogen och möter en samling av nya stugor och andra byggnader. Detta är paret Miriam och Christoph Schenks boplats, båda är bördiga från Bayern i Tyskland.

Deras levebröd är långväga stugturister. Fjällgårdens hemsida, med bland annat en webbkamera som visar vädret på gårdsplanen, får många tyskar att åka hela långa vägen hit. När de till sist svänger in här och kliver ur bilen möts de av mörka granar och tystnad. Och timrade stugor med modernaste utrustning.

– Ett av de vanligare nya tyska orden just nu är <em>entschleunigung</em> – sakta ned. Det är det man ska göra här, säger Miriam Schenk.

Paret Schenk träffades på universitet i staden Erlangen, en stad som präglas av datautveckling och medicinsk forskning. I tjugoårsåldern var de här och vandrade. De vandrade också i Schweiz och på Island, men det var just det här området nära de mjuka Oviksfjällen som lockade mest.

Sommaren 2000 köpte de en bit skogsmark och en jaktstuga. Samtidigt som de slutförde sina utbildningar till civilekonomer i Tyskland gjorde de täta resor hit. En tid jobbade Christoph på ett företag i Tyskland med att analysera köpkraft vid nya centrumbildningar. Miriam fick jobb i Finspång i Sverige.

– Men allt vi ville var att åka hit, vandra på fjället och bygga på vårt projekt, säger Miriam på en nära nog perfekt svenska. 

I maj 2005 fick de sin första timmerstuga färdig och flyttade in i den. Miriam pendlade under de fyra första åren mellan Sydsverige och Jämtland. Hela tiden byggde de. När de berättar är det som att höra om en modern variant av Vilhelm Mobergs nybyggare Karl-Oskar och Kristina. 

I dag står här fyra timrade stugor, en maskinhall, ett stort boningshus, ett garage, ett möteshus och en liten grillstuga. Miriam och Christoph har burit, spikat, sågat, skruvat och byggt nästan allt själva. 

Deras stora boningshus är ännu inte helt färdigt, men köket, vardagsrummet och tre sovrum står inredda och klara. Christoph visar pannrummet, husets hjärta, med den rejäla vedpannan och de två stora seriekopplade vattentankarna som förser hela huset med värme i golven.

– Huset håller passivhusstandard, säger han och klappar de silverblänkande tankarna. 

Och här är det varmt och skönt. Ute är det just nu nästan 40 grader kallare. 

Vi slår oss ned i vardagsrummet. Barnen Hannes (4) och Elina (2) far runt med sina leksaker. Innan barnen var Christoph och Miriam närmast uppslukade av bygget. När barnen kom gick det inte att hålla samma tempo. Christoph är numera tvungen att ta det lugnt. Han haltar och har ett stödförband på en handled. Doktorn i Svenstavik har med skärpa manat till försiktighet med bygge en tid.

Varje morgon startar Christoph sin Volkswagen och kör Hannes och Elina till förskolan i Kövra. Tre mil på grusväg genom skogen och sedan lika mycket tillbaks. Det blir 12 mil varje dag.

Just nu före jul är det lågsäsong för stuguthyrningen. Endast en stuga är uthyrd till två unga tyska kvinnor. 

– Annars har vi bra med bokningar under jul och nyår, vintern är bra och sommaren blir säkert också fullbokad, berättar Miriam.

De flesta besökarna är tyskar, kanske 60 procent, 25 procent är sydsvenskar och resten andra européer. Unga par är vanligast, men också småbarnsfamiljer och 55+ är stora grupper.

Galå Fjällgårds dragplåster är skogen, skidspåren och vandringslederna. Skogen utgör en lockelse för tyskar som nog saknar sin motsvarighet hos svenskar. 

– I Tyskland har varje skog ett eget namn, är en märkvärdighet i sig, men inte i Sverige, säger Christoph. 

För många européer är också glesbygden exotisk. Till och med kyla och mörker kan locka. 

Gästerna brukar göra dagsturer till fjället en bit norrut och sedan hem till stugan och tända brasa. Stugorna saknar teve.

– Ingen har frågat efter någon, men internet är ett absolut krav, berättar Christoph.

Han tror på den stillsamma turismen men är samtidigt medveten om att deras trakt ligger lite i turistskugga. Liftar och kvällsliv ger en annan fart åt Klövsjöfjällen i söder och Ljungdalen i väster. 

– Vi hoppas att den utbyggnad som nu är på gång i Klövsjöfjällen också kommer att gynna oss, även om vår idé är att tillhandahålla lugn. 

Christoph och Miriam har att göra. Under senaste året har de insett att de faktiskt är väldigt bundna. 

– Vi var kanske lite för besatta av en romantisk idé från början, men vi måste köra på. Det är ändå så att vi som flyttat ut i naturen för att locka folk också måste ha service. Men vi förstår att det inte är en lätt sak, säger Miriam.

I dag beklagar hon att de var så upptagna av bygge första åren att de inte riktigt hann vara i byn och få kontakter där. 

– Byborna är absolut inte negativa, men nog är det svårt för oss att få kontakt.

Sällan har väl två människor åstadkommit mer med sina händer än dessa. Pengar har de också satsat, en del är ett statligt stöd för regional utveckling, men större delen är privata medel.

För tre år sedan gick Miriam med i Naturskyddsföreningen. I dag är hon sammankallande för kretsstyrelsen i Berg. Miriam känner samhörighet med föreningen men hennes tid räcker inte till för så mycket föreningsarbete, och det är inte lätt att få till styrelsemöten 

i en kommun där ledamöterna bor så vitt spridda som här. 

Paret oroas av nya vindkraftsplaner. En förstudie för 18 snurror bara några kilometer bort är nyligen gjord. Längre upp på Oviksfjället finns tankar på en vindkraftspark med 66 snurror.

– Men vindkraften passar inte ihop med naturturismen. Vi vill inte ha den här, säger Christoph.

Ett kanske värre hot är att Telia förvarnat om att det ledningsburna telenätet kan komma att släckas ned.

– Det vore en katastrof, det mobila nätet duger inte, det är så överbelastat. Förr satsade regeringen på att hela landet skulle vara uppkopplat, men nu verkar viljan svika, säger Christoph.

Stormen Ivar som drabbade Jämtland före jul blev en mycket svår prövning för bygden. Familjen Schenk och deras gäster var strömlösa i tre dagar och uppkopplingen via nätet var bruten ännu längre. Något sådant har aldrig inträffat tidigare och de hoppas slippa uppleva det igen.

Att den svenska naturen är ett bra lockbete för tyskar med fler står dock klart. Utomhusupplevelser på sommaren är det som tyskar värdesätter mest i Sverige enligt en färsk undersökning. Visit Sweden, en organisation som ägs av näringsdepartementet och svenska turistorganisationer, satsar de närmaste tre åren 70 miljoner på reklam för att locka hit tyskar, holländare och danskar. Och det är framför allt stugturismen som man vill marknadsföra. 

Hur ska det gå för Christoph, Miriam och deras fjällgård? Kommer skogen och behovet av att sakta ned framför en brasa också ge framtidens turister kickar? Prognoserna får nog sägas vara goda. 

 

Går man 30–40 år tillbaks i tiden var Börtnan en livlig trakt. Den stora Flåsjödammen i Ljungan byggdes och byn var full av skogshuggare. I dag finns det ett stort företag för skogsmaskiner registrerat här, det har ett tjugotal anställda men alla jobb görs i Stockholm. Ortens ”näringsliv” utgörs i stället av Börtnans Fjällvattenfisk. 

Det var bybon Göran Persson som satsade på de första odlingskassarna under tidigt 80-tal. I dag håller företaget till i ett ganska nybyggt hus invid byvägen. Monica Persson, dotter till Göran, sitter vid datorn och bokför beställningar. Hon sköter rökeri och butik, hennes man Matts sköter själva odlingen nere vid älven. Företaget ger levebröd för dem båda och för tre anställda.

Monica och Matts hade nog inte tänkt sig detta från början. Monicas pappa hade nätt och jämnt fått igång odlingen innan han kom i pensionsåldern. Då hade Monica flyttat till Stockholm där hon träffat Matts. Hon var på god väg att bli stockholmare. Men någon behövde ta över odlingen. Efter lite tvekan bestämde de att bli hemvändare. 

– Det var inget lätt beslut, men jag ångrar det inte. Jag gillade Stockholm, ja, jag längtar än i dag efter lite mer puls. Men jag kommer ju ner rätt ofta, säger Monica.

40 ton odlad regnbåge och röding per år gör paret Persson och de tre anställda som bor i grannbyn Skålan till trygga glesbygdsbor. Varje dag tar de upp fisk från kassarna i älven och kör upp den hit. Fisken varmröks, kallröks eller gravas innan den säljs till butiker och restauranger i Jämtland. 

Som odling betraktad är det Jämtlands minsta, men Monica tycker att den är lagom. Det har inte alltid varit lätt, men nu går det bra. Hon är just nu extra stolt över en leverans av röding till London. 

– Ett teveteam håller på med en större satsning som ska sälja Sverige till stadsbor i Europa med bland annat svensk mat, däribland röding från oss.

Monica har sett byn avfolkas sedan 50-talet. Två av Monicas och Matts söner bor i Stockholm, en dotter i Oslo och yngste sonen är för tillfället hemma.

Hur är det då i byn om tio år?

– Jag har ingen aning faktiskt, men jag kan tro på en turistnäring med fler tyskar, italienare och fransmän. Och fiskecamper.

 

Fisket ja. Trots att Ljungan reglerats hårt finns det några strömmar kvar mellan sjöarna här som håller bra med harr och öring. De lockar många fiskare. Det var som sådan jag själv hittade hit en gång. Fiskekort säljs i var och varannan stuga. Då köpte jag fiskekort av en bonde i byns ytterkant. Vi hade intressanta pratstunder i hans gamla hus som hade den största koloni av husvalor jag någonsin sett.

Bonden berättade om hur han lät sina kor gå i skogen, att han enbart brukade häst och satte en ära i att sköta byns ängar på gammalt vis.

Vi söker upp honom nu, men han vill inte tala med någon som representerar Naturskyddsföreningen. Han var en gång medlem men tycker i dag att föreningen ”blivit en storstadsförening som gör mer skada än nytta”.

Men än i dag är det han som slår ängarna. Tack vare honom är landskapet runt byn öppet och ljust. Och än i dag har han ett tiotal kor som går fritt i skogen om somrarna. 

I byn ser man många spår från tiden då jorden brukades. Hässjakrakar och traktorer som kört sin sista tur. Norrlands uppodlade älvdalar hotas av igenväxning. På många håll håller ändå EU-medel landskapet öppet. Om ängarna i älvdalarna skulle få växa igen skulle förstås turisterna fara förbi med sömniga ögon.

 

En som länge sysslade med jordbruk i Börtnan är Gunnel Hennebo. Hon och sambon Bo Levén bor i Hal-var-Jönsgården som ligger vackert ovanför sjön med bergen blånande på andra sidan. Gunnel är själv en del av byns historia. 

– Mormor och morfar köpte gården 1920, mamma och pappa tog över och sedan blev det jag. Jag har bott här i hela mitt liv. Har aldrig sett en opera eller teater i Stockholm, men jag saknar det inte, säger hon.

Hon bär en fleecetröja med trycket: ”Börtnan coolast i Sverige” på ryggen. Här gör man vad man kan för att lyfta det faktum att byn ofta är kallast i Sverige. 

– Jag minns hur det känns att handmjölka. Mjölkkärlet ställde vi i bäcken. Där hämtades den av mjölkbilen. Men det ansågs inte vara godtagbar hygien. Jag skötte våra fyra kor fram till 1988. Sen var det slut och jordbruket förvann i princip härifrån. 

Hon minns också livet i byn på skogshuggarnas tid under 60-talet. Den följdes av dammbygget som Flåsjön-Trängsfors AB stod för. Dammen är den största i Ljungan. När den byggdes dränktes många gårdar. Hela älvdalen någon mil uppströms Börtnan förvandlades brutalt. Dessa synder har dock bleknat med tiden.

– Bygget drog folk hit, men det var inte bybor som fick jobb där, bara några som fick städa. 

I dag är det holländska EON som gör vinster på turbinerna. 

1977 lades skolan ned, då fick barnen istället åka till grannbyn Skålan. Där stängde skolan 2011. 

Under 90-talet var Gunnel tjänsteman på kommunen och pendlade 11 mil varje dag. Hon hade då två små barn. Då fanns såväl Konsum som Ica i byn. OK och Texaco sålde bensin. Taxi fanns. Konsum lade ned först. 1994 var Ica till salu. Gunnel ville slippa pendlingen så hon tog över butiken. Det gick bra i början. Hon hade systemutlämning, apotek, bussgods och sålde fiskekort. 

– Men när Kvantum och Matpiraten öppnade i Östersund, då var stunden kommen. 5–6 affärer i trakterna häromkring dog nästan samtidigt. Det går inte att driva en liten affär. Jag fick ge upp 2002. 

I dag är Gunnel och Bo, som är pensionär, till stor del självförsörjande. Jakt och fiske fyller frysen med kött. En tid hade de får, men det var för mycket pyssel. 

– Det är turismen som ger pengar, stugor till fiskare och jägare, bakningen och cateringuppdrag.  

Gunnel visar oss snart till bagarstugan. Så gott som varje dag eldas den med torra ”furuskijer” och där bakar hon sitt hårda tunnbröd på korn, vete och obehandlad rågsikt. Brödet säljer hon till folk i byn, till restaurangerna uppåt fjällen och till fritidshusägare som kommer förbi. 

Bakningen är knappast något levebröd för Gunnel, men det blir ändå en del inkomster och den ger kontakter. Gunnel gillar kontakter. 

– Vi ska vara förbannat glad över nollåttan, kom upp hit bara, säger hon.

Under vintrarna jobbar Gunnel i köket på Storhågnas fjällhotell som då har 70 personer på lönelistan. Gunnel sitter också i landstinget (för M).

Hon äger också skog kring byn. Den är bra att ha.

– Turisterna vill ha den. Vi har kvar skogen för fåglarna och älgen. Vi sysslar inte med kalavverkning. En del timmer säljer vi, men bara efter gallring. Nu måste vi lära oss att vara skonsamma skogsägare.  

Gunnel har två döttrar som är runt 20. Båda vill stanna i byn och hon hoppas innerligt att de också kommer att vilja ha kvar skogen.

– Tiden står inte stilla, man måste hänga med på något sätt. Vi bor i samma land, du och jag. Det är bara 50 mil emellan Börtnan och Stockholm, men så stor skillnad, säger hon och lyfter upp en bensindunk.

Jag förstår först inte. 

– Soppatorsk! Det är något man inte vill ha när man bor här. Man måste i alla lägen kunna ta bilen till mackarna i Åsarna eller Svenstavik.

 

Motorer i olika varianter är viktiga här där det är fyra mil till närmsta affär. Jonas Johansson är med sina sju år yngst i byn. Hans fascination för motorer tar man inte miste på. Föräldrarna Kerstin Lilja och Niklas Johansson är renägare i Tossåsens sameby. Samebyn har ett 30-tal renägare. De flesta bor i fjällbyn Glen tre mil norrut. Men Jonas familj har valt att bo i Börtnan för att Jonas ska kunna gå i skolan i Myrviken utan allt för mycket besvär. Ett glesbygdsbarn får dock vara berett att stå vid bussen kvart över sju varje morgon och hoppa av den i andra riktningen klockan kvart i fem.

Mamma Kerstin är övertygad om att Jonas en vacker dag kommer att ta över renarna. Kanske gäller det också deras äldsta son. 

– Men att vara renägare i dag är en tuff uppgift. Att bara ha renar bär sig inte, man måste göra mer. Vi har köttförädling, säger hon. 

Kerstin tycker att det är viktigt att deras barn också får en yrkesutbildning så att de kan välja något annat att leva på om det skulle bli allt för svårt att vara renägare. Deras äldsta son Mattias bor nu i Östersund och går VVS-linjen på gymnasiet.

Hur är det då i byn om tio år?

– Allt fler hus står nog tomma, här verkar folk älska sina hus till döds, även om de inte bor här vill de inte sälja. Men jag tror på turismen och rennäringen. Vi samer reser oss alltid och det är samevänligt här. 

Det är ungefär så de säger, Börtnanborna. Hoppet står till turismen, kanske också rennäringen. Äldrevården kommer liksom i dag ge en del anställningar.

Jag och fotografen lämnar den vackra älvdalen runt Börtnan och drar oss åter mot Stockholm. Där växer befolkningen med två Börtnanbyar varje dag och livet är så annorlunda. Där står inga snöskotrar utanför portarna, inga hundar skäller i hundgårdar. Kan det vara just denna skillnad som är en del av glesbygdens framtid? Kan turism för oss storstadsbor som har ett sug efter landet rent av vara mer hållbar än dammbyggen, vattenkraft och kalhyggen?

 

---

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.