DET SER UT SOM en dag på stranden. Den finkorniga, nästan vita sanden. Det intensiva bländande solljuset – som Skagen på Krøyers tid. Och så Håkan Ljungberg som står i semesterslapp skjorta och sandaler på krönet av en sandklint och ser längtansfullt ut över … nej, inte över ett azurblått hav. Utan över Kung Karls grusverk.

Längst ute på kanten, ovanför branten där backsvalorna grävt sina bohål, tar han fram insektshåven och låter den svepa fram och åter. Det görs lite i förbigående. Med lite tur skulle han kunna få någon av de knottsmå skalbaggar i håven som inte lever någon annanstans än i backsvalebon. Men det är inte därför vi är här. Vi är inte ute efter någon speciell insektsart. Vi är ute för att beskåda en artrik och hotad naturtyp: grustagen.

KUNG KARLS GRUSVERK är ett av flera stora hål som gapar i Köpingsåsen söder om Kungsör. Man ser dem när man kör väg 56 söderut från Kungsör, vidsträckta månlandskap där 40-tons hjullastare äter sig in i isälvsavlagringarna. Sett ur ett perspektiv är detta skövling, men allt beror på vilken blick man väljer. Sett ur ett annat perspektiv skapar man här en naturtyp som det råder akut brist på: varma, soldränkta sand­marker.

En grustäkt nollställer växtlighetens successionsordning. Tiden backas tillbaka från fullvuxen tallskog till … ja, till begynnelsen. Till den nakna sanden. Ingreppet bereder marken för konkurrenssvaga växter och småkryp som älskar blottad sand och inte har en chans att hävda sig när grässvålen och trädskiktet tätnar. Artdatabankens rödlistor över hotade arter dräller av djur och växter som behöver just den sortens störda sandmarker.

Människoskapade eller inte, för dem kvittar det lika.

Just nu – medan tio ton grus per skopa hämtas ur rullstens­åsen och rasslar genom sorteringsverket – är miljön allt annat än optimal. Backsvalornas brant skonas under häckningstid, men hamnar i skopan varje vinter och de får söka en ny boplats varje vår.

Men så snart produktionen upphör i något hörn, eller i hela täkten, börjar guldåldern för sandbin, blodbin och sidenbin, vägsteklar och guldsteklar, jordlöpare och sandjägare, backsvalor, trädlärkor, mindre strandpipare och många andra.

Om inte städpatrullen kommer och grusar förhoppningarna. Vilket är just vad Håkan Ljungberg oroar sig för, där han står kringflugen av ett femtiotal backsvalor.

– Frågan är vad som händer när de en dag stänger det här grustaget. I värsta fall släntar de av allting, och så på med matjord och nån jäkla gräsfröblandning.

HOTET MOT GRUSTAGEN! Det låter inte klokt. Här har naturvården av tradition betraktat grustag som ödelagda marker, fula sår i naturen som man bör läka – eller åtminstone hjälpligt sminka över – med hjälp av matjord, gräsfrön och trädplantering. Och så kommer en ny tids naturvårdare och kämpar för grustagens bevarande!

Håkan Ljungberg – till vardags skalbaggsexpert på Artdatabanken i Uppsala – förklarar att grustäkterna behövs eftersom de härmar mer ”naturliga” sandmiljöer som blivit ovanliga av olika skäl.

– Många sandmarker har exploaterats av bebyggelse, golf­banor, campingplatser och så vidare. Sanddyner vid havet har bundits av strandråg och tall, älvbrinkar växer igen på grund av övergödning och vattenreglering. Och skogsbränder, som kan bränna växttäcket ända ner till den nakna sanden, har vi blivit väldigt bra på att bekämpa.

Även grustäkterna blir dock ovanligare. Den rådande ”sår i naturen”-synen gör att täktföretagen har myndighetskrav på sig att återställa marken efter att täkten upphört. Länsstyrelsens täkthandläggare ser till att företagen fonderar medel för återställning, och att dessa pengar sedan används för att släta ut och täcka över det nedlagda grustaget. Medan länsstyrelsens naturvårdare kan sitta i en annan korridor och våndas över de biologiska värden som går till spillo.

Och nu skruvas hotet åt ytterligare, eftersom man strävar efter att ersätta den ändliga resursen naturgrus med krossgrus från bergtäkter.

– Det är en helt riktig strävan, säger Håkan Ljungberg. Naturgrus är en ändlig resurs och rullstensåsarna är viktiga färskvattenreserver. Men då blir det ännu viktigare att vi verkligen gör något bra med de täkter som fortfarande finns.

Och att göra något bra betyder på kort sikt att göra så lite som möjligt. Plantera inte igen med gräs eller träd. Fyll inte igen vattensamlingar. Bevara branter och nakna sandytor.

På längre sikt räcker det dock inte med att lämna ifred.

– Grustäkter är problematiska miljöer att hantera för naturvården. Om man hittar en fin täkt är det inte bara att hägna in och bevara, då växer den igen spontant.

För att visa vad han menar tar Håkan Ljungberg oss med till ett av pojkårens utflyktsmål söder om Örebro, en före detta sandtäkt i närheten av Norra Åsbro.

MAN SKULLE KUNNA KNALLA FÖRBI utan att märka någonting. En anonym glänta bara, omgiven av småtallar. Man måste sänka blicken och gå ner på knä för att förstå. Man måste se de små rörelserna på och strax ovanför markytan. Man måste höra surret.

– Ser du alla de ljusa fläckarna av sand … varje fläck är ett bo.

Utgrävningar pågår överallt, honor av sandbin och vårsidenbin backar ut ur öppningarna och skovlar ut sanden med bakbenen så att det bildas runda små plättar av naken sand utanför varje boöppning. Hela slänten är leopardfläckig. I varje bohåla ett antal bokammare, i varje bokammare ett ägg tillsammans med en pollenklump som den blivande larven ska leva på.

– Det var ännu intensivare för några veckor sedan, då var hela slänten ett enda stort surr.

Kring dessa fridsamma vegetarianers koloni flockas rovdjuren. Blodbin och guldsteklar är insektsvärldens gökar, på ständig spaning efter bibon där de kan tjuvlägga sina ägg. Vägsteklar irrar omkring pilsnabbt över sanden på jakt efter spindlar. Och så de gröna sandjägarna, smaragdfärgade juveler till skalbaggar som på engelska fått det passande namnet Tiger beetle. Lika vackra som tigrar, lika effektiva jägare.

AV ALLA DE TÄKTER den unge skalbaggssamlaren Håkan Ljungberg botaniserade i för tjugo-trettio år sedan är detta en av de få som har lämnats åt sitt öde. Visst pressar tallskogen på från alla håll, men platsen har kvar en hel del av sina kvaliteter som insektslokal. Och en bit bort ser man förklaringen till att just den här täkten lämnats utan att återställas. Där syns drivor av sand uppkastade kring djupa hjulspår. En liten motocrossbana.

Att hindra en täkt från att växa igen handlar om att störa den lagom mycket genom någon sorts verksamhet som nöter bort växttäcket och blottar sanden här och där. Inte för lite, inte för mycket. Det kan handla om återkommande naturvårdsbränningar, om ridning eller till och med om motocrosskörning i måttlig omfattning.

– Lite buskörning med moppe här och där i kanterna kan vara det som räddar naturvärdena i en nedlagd täkt, säger Håkan Ljungberg.

På den här punkten är man ibland för försiktig inom naturvården, menar han. Man har inte riktigt lärt sig hantera den sorts natur som behöver störas för att behålla sina biologiska värden. Man tar i för lite. Ett arbetslag får komma och röja buskar i en övergiven grustäkt där en hotad art huserar, det är allt. När det som egentligen behövs är att man skrapar bort stora delar av växttäcket och blottar den nakna sanden.

– Om man ändå ska dit och göra något så är det lika bra att köra ner en bulldozer och göra det ordentligt, säger Håkan Ljungberg.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.